Tillbaka på ruta ett

Vargar i Skånes djurpark. Foto: P-G Bentz/sturnus.se

Även om vargens väl och ve i Sverige inte direkt berör fåglar, är det en fråga som angår oss. Livskraftiga populationer av stora rovdjur är ett bevis för någorlunda välfungerande ekosystem, och flera fågelarter är på olika sätt beroende av rovdjuren. Dessutom är vargfrågan politik, och denna politik har haft en både kostsam och närmast förlamande verkan på svensk naturvård under senare tid. Tänk bara på alla turer kring den så kallade Junselevargen som flyttats flera gånger eftersom den inte vill leva där miljödepartementet vill placera den.

När Vargkommittén under ledning av Peter Egardt presenterade sitt betänkande i slutet av augusti såg det äntligen ut som att det fanns en fred i sikte. Såväl de som vill ha en stor vargstam som de som kraftigt vill begränsa stammen var positiva till betänkandet. Här fanns plötsligt, efter åratal av missämja, en öppning och kanske en möjlighet att komma överens om en långsiktig lösning. Men så kom regeringens rovdjursproposition, och plötsligt var vi tillbaka på ruta ett. Konflikten var djupare än någonsin.

Den infekterade vargdebatten har splittrat svenska folket som knappast någon annan fråga i modern tid. Människor som tidigare varit goda grannar hälsar inte längre på varandra, och det riktas mycket allvarliga hot mot personer på båda sidor. Det är kort sagt en konflikt som inte är värdig ett civiliserat samhälle. Debatten har även lett till ett hårdare klimat gällande andra rovdjur och lagt en förlamande hand över annat naturvårdsarbete.

Jag kan inte låta bli att fråga mig om det saknas strateger både i Jägareförbundet och på Miljödepartementet. Det är i mina ögon närmast huvudlöst att åter driva frågan till strid i stället för att söka samförstånd. Att det sker en gång må vara förlåtet, men att man gör om misstaget är obegripligt.

Jag representerade ornitologerna vid ett möte som hölls på Miljödepartementet i slutet av maj 2009. Dåvarande miljöminister Andreas Carlgren hade kallat företrädare för både jägare/brukare och den ideella naturvården för att presentera en ny rovdjurspolitik. Hans besked var att den svenska vargstammen skulle begränsas till drygt 200 djur och även lodjursstammen skulle minskas ganska markant.

Kort dessförinnan hade Jägareförbundet, Kennelklubben och några andra organisationer skrivit till regeringen med krav om en kraftigt begränsad vargstam. Man hänvisade bl.a. till löften om en minskad rovdjursstam som de borgerliga partierna lämnat inför valet 2006. Självfallet var också företrädarna för ovan nämnda organisationer mycket nöjda vid mötet. För den ideella naturvården kom beskedet snarare som en chock.

Direkt efter mötet fick jag möjlighet att ställa ett par korta frågor till Andreas Carlgren. Jag frågade honom om han var medveten om att beslutet kommer att överklagas till EU. Det sade han sig vara, och han sa också att han tog det fulla ansvaret för politiken.

Nu gjorde Andreas Carlgren som bekant inte det utan fick omsider lämna plats för Lena Ek, men hans efterträdare verkar inte ha lärt sig av misstaget. Det verkar inte heller Jägareförbundet ha gjort. Precis som förra gången det begav sig har man tryckt på regeringen för att få en så liten vargstam som möjligt. Följden blir att vargfrågan tar ännu en omväg ner till Bryssel och att konflikten här på hemmaplan fördjupas.

Detta är mycket olyckligt, och det är knappast någon som vinner på denna utveckling. Jägareförbundet kan visserligen känna en tillfällig segersötma eftersom man än en gång fått regeringen dit man vill, men vi har knappast kommit närmare en lösning. Det är obegripligt och ger förbundet mycket ”bad-will” i ett läge där man genom att sätta sig ner och resonera hade kunnat få både ”good-will” och ett ökat förtroende.

I somras hade Jägareförbundet ett seminarium om varg under Almedalsveckan i Visby. Det var både bra och informativt, men det avslutades med att den moderate riksdagsmannen Bengt-Anders Johansson hävdade att all turbulens i frågan var miljöorganisationernas fel. De hade ju ”tagit frågan till Bryssel”. Det klingade falskt. Andreas Carlgren var 2009 mycket väl medveten om att det årets rovdjursbeslut skulle anmälas till EU om det drevs igenom. När processen nu börjar om på ruta ett, finns det skäl att inte enbart ifrågasätta jägarnas stora makt i riksdag och regering utan även deras omdöme.

Anders Wirdheim