torsdag 21 juli 2016

Att tänka utanför boxen

Foto: Anders Wirdheim


Ett av de mest använda och även högst värderade uttrycken i modern svenska är att ”tänka utanför boxen”. Men den senaste tiden har vi lärt oss att detta inte alltid är tillrådligt. Så var det i alla fall för den särskilda utredaren av skogsvårdslagen, hovrättslagmannen Charlotta Riberdahl. Vid en utfrågning under Almedalsveckan tillät hon sig att tänka utanför boxen, det vill säga att fundera utanför de gängse och etablerade normerna. Det kostade henne uppdraget som utredare eftersom det fick LRF, centerpartiet och den svenska skogsnäringen att ”go bananas” (för att använda ett annat populärt uttryck).

De följande dagarna trummade LRF på i vad som närmast kan liknas vid en koordinerad kampanj och krävde att Riberdahl skulle avskedas. Det fick effekt och efter mindre än en vecka föll landsbygdsministern Sven-Erik Bucht för trycket. Den 13 juli fick Charlotta Riberdahl sparken från uppdraget som särskild utredare av skogsvårdslagen.

Men vad var det då hon sade som var så oerhört allvarligt? Hon tillät sig alltså att tänka utanför boxen, men med betoning på att hon medvetet var provokativ. Detta är vad hon sa:

”Man kan fundera på, och nu är jag mycket provokativ och det är jag medveten om, men jag tycker ändå det är intressant som en aspekt, att när man har en så viktig naturresurs som skogen, som är så väldigt viktig för den biologiska mångfalden, det är ju många växter och djur som är beroende av skogen, vi är också beroende av den ur klimatsynpunkt, och vi är beroende av den för att rena vårt vatten. Ska man tillåta ett så stort privat ägande av en så viktig naturresurs som är av stort nationellt intresse men också globalt intresse ur miljösynpunkt?”

Trots allt fagert tal om att tänka utanför gängse banor, ledde inte Riberdahls försök att göra detta till en relevant diskussion. Tvärtom! Resultatet kan snarare beskrivas som helt utan sans och besinning. LRF och skogsbruket reagerade i affekt, och de uttalanden som följde var späckade av överspända formuleringar: Nu var den grundlagsstadgade äganderätten hotad för att inte tala om hela det svenska skogsbruket!

Jag tror att dessa överspända reaktioner måste ses i ljuset av den senaste tidens debatt om tillämpningen av Artskyddsförordningen. Denna lag har sin grund i vårt EU-medlemskap. När Sverige gick med i EU 1995, fick vi som land underordna oss en lång rad unionsgemensamma direktiv och regler. Dessa regelverk finns inom alla samhällsområden, och när det gäller natur och naturskydd är det Art- och habitatdirektivet samt Fågeldirektivet.

Något förenklat kan Artskyddsförordningen sägas handla om en skyldighet att bevara och skydda vissa utpekade vilda djur och växter. Den nuvarande förordningen började gälla 2008, men en föregångare klubbades igenom redan tio år tidigare. Skogsbruket och LRF har alltså inte blivit tagna på sängen. Tvärtom har de haft mycket god tid på sig att anpassa sig och förhandla fram rimliga avvägningar. Problemet är att detta inte gjorts.

Ute i verkligheten har inte Artskyddsförordningen satt några egentliga spår förrän alldeles nyligen (härom året). Då insåg plötsligt myndigheterna, lite yrvaket kan tyckas, att här finns en lag som kan få påverkan på skogsbruket. Tidigare i somras kommenterade Skogsstyrelsens nytillträdde generaldirektör, Herman Sundqvist, detta på följande vis:

– Vi kan självkritiskt konstatera att tillämpningen av Artskyddsförordningen har dröjt för skogsbruket.

Den yrvakna tillämpningen av Artskyddsförordningen inom skogsbruket har nu bland annat lett till att ett par markägare utan ersättning förbjudits att avverka skog eftersom de aktuella skogsområdena hyser ovanliga fåglar. Detta har vållat debatt, men det är inte lagstiftarnas eller naturvårdens ”fel” att vi hamnat i denna brydsamma situation. Skulden finns snarare att söka just hos skogsbruket och markägarnas organisationer. Dessa har envist tillämpat en strategi som gått ut på att låtsas som ingenting. Läget hade varit väsentligt annorlunda, och mycket bättre, om man redan från början systematiskt analyserat vilka konsekvenser som en svensk tillämpning av EU:s regelverk skulle få.

Sedan finns en annan sida av saken i form av en spridd uppfattning, främst inom LRF och Centerpartiet, att "brukaren är den bästa naturvårdaren". Så var det kanske en gång tiden när de blomsterrika hagmarkerna formades. Med den tidens behov var de ett effektivt sätt att utnyttja marken. Att de samtidigt gynnade en rik biologisk mångfald var en lycklig bieffekt.

Men denna lyckliga kombination finns inte alls idag. Tvärtom är brukandet av både jordbruksmark och skogsmark en av de viktigaste orsakerna till att vi inte når våra miljömål och att den biologiska mångfalden fortsätter att utarmas. Därför finns det skäl även för markägarna och skogsbruket att tänka utanför boxen! Med äganderätten följer också ett ansvar.

Anders Wirdheim

Foto: Anders Wirdheim