fredag 13 februari 2015

Ska tre procent av folket styra svensk rovdjursförvaltning?

Viltförvaltningsdelegationerna vid de svenska länsstyrelserna har fått ökad makt att bestämma över förvaltningen av rovdjuren – även gällande licensjakt på varg. Foto (i hägn): P-G Bentz/sturnus.se


En bärande del i alliansregeringens rovdjurspolitik var att förvaltningen av de stora rovdjuren skulle komma närmare dem som lever och verkar nära rovdjuren. Därför flyttades vissa beslut om jakt från Naturvårdsverket till länsstyrelserna och deras viltförvaltningsdelegationer. Det gällde även licensjakt på varg.

Men har decentraliseringen av jaktbesluten verkligen inneburit att allmänheten fått ett större inflytande – eller är det enbart ett särintresse som fått mer att säga till om?

I regelverket för viltförvaltningsdelegationerna sägs att de ska vara partssammansatta och dessutom ha representanter för allmänheten i form av politiker. Ordförande i de länsvisa delegationerna är respektive landshövding. Av de övriga ledamöterna utses fem politiskt, medan ett varierande antal ska representera olika näringar och intressen. Den politiska representationen motsvarar fördelningen i respektive regionfullmäktige (landsting). De övriga delegaterna representerar polisen, lokalt näringsliv och turism, ägare och brukare av jordbruksmark, skogsnäring, friluftsliv, jakt, naturvård samt i förekommande fall även yrkesfiske, fäbodbruk och rennäring.

Jaktintresset och den ideella naturvården ska således vara jämnstarka, men så är det bara på papperet. I praktiken har jägarna majoritet i snart sagt alla de 21 delegationer som finns i landet. I några av dem är samtliga ledamöter utom naturvårdsrepresentanten jägare.

Detta kan också uttryckas som att tre procent av landets befolkning (de som är jägare) idag har betydande makt över rovdjursförvaltningen. Jägarna sitter på majoriteten av platserna i landets viltförvaltningsdelegationer, i några fall på drygt 90 procent av platserna. Det var väl ändå inte så det var tänkt?

Eller var det kanske just så som det var tänkt? Var utformningen av delegationerna ett sätt för alliansregeringen att tillförsäkra jägarna makt över besluten?

Nu kanske någon invänder att vi har frihet i Sverige att vara medlem i olika föreningar och även frihet att ägna oss åt olika intressen. När det sedan kommer till beslut i olika samhällsorgan, måste vi ha förtroende för varje enskild representants integritet.

I den bästa av världar fungerar det så, men inte i viltförvaltningsdelegationerna. Såväl erfarenheterna från arbetet ute i länen som den forskning som bedrivits kring delegationerna visar något annat: En betydande andel av representanterna agerar inte för den verksamhet eller det parti de företräder utan låter sitt jaktintresse styra.

I flera delegationer har det också bildats koalitioner, där jaktintresset intar en central position, medan naturvårdsintresset hålls utanför. När Luleå universitet frågade 67 av de politiker som sitter i delegationerna, såg sig 59 procent som representanter för jaktintresset, men bara 21 procent såg sig som företrädare för naturvård.

När en stat flyttar makten nedåt i ett system, är det en bärande tanke att ökat inflytande ska leda till sakägarskap som i sin tur ska innebära ökad efterlevnad av lagar och regler. Förflyttningen av makten ska minska konflikterna, förbättra förvaltningen och ge ökad legitimitet. I alla sammanhang där detta fungerar gäller att man bevarar resursen för framtida utnyttjande. Men när det gäller viltförvaltningen är inte alla intresserade av att resursen ”rovdjur” ska bevaras. Därför fungerar inte heller viltförvaltningsdelegationerna med den utformning de har idag.

Anders Wirdheim


Idag (13 februari) sändes en skrivelse till regeringen med begäran om en utvärdering av hur viltförvaltningsdelegationerna fungerat. Med en sådan utvärdering som grund bör regeringen sedan skyndsamt överväga och besluta om nödvändiga förändringar i delegationernas arbete och sammansättning. Avsändare är Naturskyddsföreningen, Rovdjursföreningen och Sveriges Ornitologiska Förening – BirdLife Sverige, det vill säga de tre organisationer som tillsammans utser företrädare för ”naturvårdsintresset” till viltförvaltningsdelegationerna.

torsdag 5 februari 2015

Äntligen något positivt i vargfrågan

Vargar (i hägn). Foto: P-G Bentz/sturnus.se

I en debattartikel i dagens Svenska Dagbladet skriver ministrarna Åsa Romson (mp) och Sven-Erik Bucht (s) att det ska inrättas en permanent vargkommitté. I fem punkter drar de upp riktlinjerna för hur varg- och rovdjurspolitiken ska fungera i framtiden. Även om vi är luttrade efter politiskt rävspel och intensiv lobbying kring frågan tidigare, känns det äntligen som att något positivt är på väg att hända i den infekterade rovdjursdebatten.

Nu undrar kanske någon varför frågan om en vargkommitté figurerar i en fågelförenings
spalter? Då vill jag svara att frågan är i högsta grad relevant och att vargarnas väl och ve berör vår verksamhet på många plan.

Allra först är en livskraftig vargstam en mycket viktig del i en natur med något så när naturligt fungerande ekosystem. Som toppredator har vargen avgörande betydelse för många andra arter. Det gäller både arter som utnyttjar de bytesrester som vargarna lämnar efter sig och naturligtvis även vargens bytesdjur samt, i andra hand, organismer som påverkas av bytesdjuren. Vi ska visserligen inte tro att vi i Sverige kan få så positiva så kallade kaskadeffekter som vargens återkomst till nationalparker i USA lett till, men en livskraftig vargstam har tveklöst betydelse i flera led även ute i den svenska naturen.

Den svenska vargdebatten har även haft stor betydelse när det gäller stämningsläget mellan ideell naturvård och jaktintressen. Det har skett en polarisering som varit mycket olycklig och som även skapat djupa sprickor mellan människor runt om i landet. I kölvattnet har det på sina håll vuxit fram ett mera utbrett rovdjurshat som också kommit att påverka inställningen till vissa rovfåglar.

Det finns även en internationell aspekt på den svenska vargpolitiken. Trots oklarhet när det gäller om licensjakt på varg är förenlig med EU:s regelverk, beslutade den förra regeringen om licensjakt vid flera tillfällen. Dessa beslut överklagades och stoppades sedermera av förvaltningsdomstolarna. För att förhindra ännu ett sådant överklagande införde alliansregeringen förra året en ny ordning: Beslut om licensjakt skall tas av länsstyrelserna och bara kunna överklagas till Naturvårdsverket. Detta förfarande kan ses som ett trixande som inte är värdigt en rättsstat som Sverige. Det borde vara självklart i en demokrati att alla frågor ska kunna prövas i domstol. Dessutom är det många andra länder eller regioner inom EU som gärna vill följa detta trixande, och det är det inte minst viktiga i sammanhanget.

Många av de argument som finns i den svenska vargdebatten finns nämligen också i länder i Sydeuropa där man vill utöka jakten på fåglar och tillämpa ”traditionella” metoder som limstickor, stenfällor eller fångstnät. Där har man med stort intresse följt den svenska vargdebatten och den förra regeringens försök att kringgå EU:s regelverk. Hur ska vi i Sverige kunna ställa krav på cyprioter som fångar svarthättor i nät, malteser som skjuter bivråkar, fransmän som smörjer kråset med ortolansparvar och spanjorer som fångar fåglar på limstickor om vi inte själva accepterar det gemensamma regelverket?

Fåglar och även däggdjur rör sig obehindrat av nationsgränser och därför måste en god förvaltning bygga på internationella överenskommelser och gemensamma regler. Sverige ska inte gå i bräschen för att bryta upp dessa regler.

Det förslag som de båda ministrarna presenterar idag utgörs av fem punkter: En ny, permanent vargkommitté, en vetenskapligt grundad syn på vargen, bättre anslag till stängsling och annat viltskydd, en utvärdering av de länsvisa viltförvaltningsdelegationerna och jaktbeslut som är förenliga med EU-rätten. Från den ideella naturvården välkomnar vi denna inriktning. Men det är illavarslande att Svenska Jägareförbundet direkt avvisar tankegångarna: ”Det här skapar bara osäkerhet och otydlighet”, säger ordföranden i förbundets rovdjursråd till Svensk Jakt.

Anders Wirdheim