måndag 23 september 2013

Våga fråga varför!


Välkomna att fira semester i den svenska skogen!

I helgen hade Centerpartiet riksstämma. Som vanligt på senare år lyste naturen och naturvårdsfrågorna nästan helt med sin frånvaro. Enda undantaget var en kortare diskussion om jakt. Som vanligt år är också Centerpartiet ett parti som är starkt fastlåst vid gamla värderingar och som har mycket svårt att lyfta blicken. Det gäller inte minst hur den svenska naturen ska kunna användas med en omvärld som förändras snabbare än någon gång tidigare.

Det är både märkligt och sorgligt att Centerpartiets företrädare är så rädda för nytänkande, i alla fall när detta kan upplevas som ett hot mot vedertagna värderingar. Men så har det varit så länge jag varit intresserad av samhällsfrågor. När jag under 1970-talet jobbade några år med sockerbetsförädling kom jag i kontakt med många halländska bönder. Bland dem fanns flera som var aktiva i jordbrukets föreningar, främst LRF och Centerpartiet.

Just vid denna tid började konsumenter efterfråga ”giftfritt”, det som idag ofta kallas ”eko”. Men ve den lantbrukare som vågade ge sig in i denna nya bransch. Han eller hon blev utfryst och baktalad. Det gällde för övrigt även en mycket kompetent och trevlig rådgivare på dåvarande lantbruksnämnden. När det blev känt att han var även var medlem i Amnesty, hamnade han i onåd – i alla fall hos de s.k. föreningsbönderna. Han blev stämplad som RÖD och opålitlig trots att han kanske var den allra bästa rådgivaren.

Samtidigt som Centern är så fastmurat i gamla uppfattningar, nås vi dagligen av rapporter som visar att världen runt om oss inte längre är vad den har varit. Det gäller inte minst det svenska skogsbruket. Här i Halland märker vi det bl.a. på det stora pappersbruket i Hyltebruk. Där man har man tvingats avskeda många av sina anställda eftersom efterfrågan på pappersmassa och papper har sjunkit drastiskt.

Det är i högsta grad befogat att fråga varför det svenska skogsbruket fortsätter sin nästan ensidiga satsning på gran i södra Sverige. Vad ska denna snabbväxande gran användas till om det inte finns någon efterfrågan på pappersmassa? Till byggnadsvirke duger den knappast. Och hur kommer denna gran att klara fortsatta klimatförändringar? Redan idag mår kustnära granar dåligt på västkusten och forskarnas prognoser varslar om att det kan bli svårt att odla gran i hela södra Sverige redan om 50 år, dvs. innan den gran som planteras idag är avverkningsmogen.

När jag diskuterade denna fråga med en god vän, gjorde han mig uppmärksam på en ledare i en av skogsbrukets tidningar, Skogsaktuellt. Ledaren publicerades i början av året och hade rubriken ”Våga fråga varför!”. Äntligen, tänkte jag, är här en företrädare för skogsbruket som vågar se framåt och ifrågasätta den så starkt etablerade ordningen. Men ack vad jag bedrog mig. Ledaren var snarare ett eko från 1900-talets närmast vulgära skogsbruk: Varför ska skogslevande arter skyddas från utrotning, varför ska produktionsmål och miljömål vara jämställda och varför ska allemansrätten vara självklar? Jag bara väntade på att skribenten, en produktchef, skulle fråga varför hormoslyr och DDT fortfarande ska vara förbjudet i svenskt skogsbruk.

Klimatförändringarna är ett tacksamt argument för skogsbruket när det gäller att försvara varför alla stubbar och grenar ska tas tillvara och bli till biobränsle. Men varför försöker man inte se lite längre: Hur påverkar samma klimatförändringar förutsättningarna för svenskt skogsbruk några decennier framåt i tiden? Finns det skäl att börja tänka i nya banor? Finns det kanske rent av skäl att se skogen som något annat än en råvaruresurs?

Det har länge pratats om att svenska jord- och skogsbrukare måste försöka utveckla sina verksamheter och komplettera med nya grenar. ”Bed & Breakfast” är en sådan, naturturism är en annan. Men vem vill åka från Tyskland för att bo granne med ett kalhygge eller instängd i en granplantering?

Våga fråga varför företrädarna för centerpartiet och skogsnäringen är så fastlåsta vid det gamla och så oförmögna att se nya möjligheter!

onsdag 18 september 2013

Alla kor på samma plats


Vall på hundratalet hektar. Ett öppet men inte särskilt levande landskap.
Nu ikväll satte jag mig för att skriva om bivråk till en kommande publikation om fåglar i Halland, landskapet där jag bor. Men jag kom inte så långt eftersom jag fastnade på nätet när jag letade lite bakgrundsmaterial. Det jag sökte var statistik för hur djurhållningen förändrats under de senaste decennierna, från 1970-talet och framåt. Det som fick mig på avvägar var följande påstående: ”Kor som betar på ängar och hagar hjälper till att hålla det svenska landskapet öppet och levande. Betet bidrar till trivseln för växter, insekter och fåglar och gör att den biologiska mångfalden bevaras.”

Påståendet kommer från Arla, dvs. från en organisation som representerar en betydande del av Sveriges mjölkbönder, och det är faktiskt ganska magstarkt. Dagens kor bevarar ingen mångfald, deras bete innebär i bästa fall att utarmningen av mångfalden bromsas. Låt mig förklara!

På 1970-talet jobbade jag några år på ett företag som sysslade med förädling av sockerbetor. Mitt verksamhetsområde omfattade en stor del av Halland, och i mina arbetsuppgifter ingick att ta kontakt med lantbrukare som hade åkrar lämpliga för våra odlingar. Jag besökte mängder av gårdar och fick en ganska god inblick i hur det halländska jordbruket såg ut då. Det dominerades av familjejordbruk, där mjölkproduktion var en viktig del.

En genomsnittlig gård hade på den tiden ungefär 20 mjölkkor. Många hade dessutom några suggor för att föda upp smågrisar som ett komplement till mjölkproduktionen. Gårdarna var inte särskilt stora, och de hade ofta en mosaik av marker med både bete och åker. Det var ett tilltalande landskap.

Sedan dess har mycket hänt. Det halländska familjejordbruket är förpassat till historieböckerna, i alla fall i denna form. I stället har vi koncentration och stordrift. En av landets allra största mjölkgårdar finns här utanför Halmstad. Det är Wapnö AB som nu lär vara på väg mot en besättning på 1100 mjölkkor. Gården har en mycket driftig ledning, man har eget mejeri och egen saluhall. Men landskapet runt omkring är inte mycket att yvas över. Även det präglas av stordriften.

Wapnö är inget undantag i dagens mjölk-Sverige. Tvärtom är det ungefär så här det ser ut runt alla stora gårdar – och de små försvinner i snabb takt.

En veterinär jag känner berättade att dagens mjölkkor är betydligt mera produktiva än 1970-talets. De producerar åtminstone 1,5 gånger så mycket mjölk per ko. Om detta stämmer skulle Wapnös 1100 kor motsvaras av 1750 på 1970-talet (för att få lika mycket mjölk). Hur många gårdar skulle ha behövts för att nå detta? Det är bara att dividera 1750 med 20 så får man 88 stycken. Ja, det är rätt: Det hade behövts 88 gårdar på 1970-talet för att producera lika mycket mjölk som Wapnö gör idag!

På den tiden låg gårdarna utspridda i landskapet. Idag sker i princip all Wapnös produktion inom ett par kvadratkilometers yta, på jättestora fält med stora maskiner och hög intensitet. Där är det långt mellan lärkor, svalor och hämplingar. Tänk vilket landskap vi haft idag om mjölkkorna gick i hagar spridda över en stor del av landskapet!

Så det är inte så konstigt att bivråken har minskat i antal i Halland och övriga Sverige under senare decennier. Den lever på getingar. Getingarna äter i sin tur andra insekter som är beroende av en varierad flora som i sin tur gynnas av ett omväxlingsrikt landskap med betande kor här och där . . .
Vilken nytta gör korna för den biologiska mångfalden om de alla finns på samma plats?

måndag 16 september 2013

Tillbaka på ruta ett


Vargar i Skånes djurpark. Foto: P-G Bentz/sturnus.se

Även om vargens väl och ve i Sverige inte direkt berör fåglar, är det en fråga som angår oss. Livskraftiga populationer av stora rovdjur är ett bevis för någorlunda välfungerande ekosystem, och flera fågelarter är på olika sätt beroende av rovdjuren. Dessutom är vargfrågan politik, och denna politik har haft en både kostsam och närmast förlamande verkan på svensk naturvård under senare tid. Tänk bara på alla turer kring den så kallade Junselevargen som flyttats flera gånger eftersom den inte vill leva där miljödepartementet vill placera den.

När Vargkommittén under ledning av Peter Egardt presenterade sitt betänkande i slutet av augusti såg det äntligen ut som att det fanns en fred i sikte. Såväl de som vill ha en stor vargstam som de som kraftigt vill begränsa stammen var positiva till betänkandet. Här fanns plötsligt, efter åratal av missämja, en öppning och kanske en möjlighet att komma överens om en långsiktig lösning. Men så kom regeringens rovdjursproposition, och plötsligt var vi tillbaka på ruta ett. Konflikten var djupare än någonsin.

Den infekterade vargdebatten har splittrat svenska folket som knappast någon annan fråga i modern tid. Människor som tidigare varit goda grannar hälsar inte längre på varandra, och det riktas mycket allvarliga hot mot personer på båda sidor. Det är kort sagt en konflikt som inte är värdig ett civiliserat samhälle. Debatten har även lett till ett hårdare klimat gällande andra rovdjur och lagt en förlamande hand över annat naturvårdsarbete.

Jag kan inte låta bli att fråga mig om det saknas strateger både i Jägareförbundet och på Miljödepartementet. Det är i mina ögon närmast huvudlöst att åter driva frågan till strid i stället för att söka samförstånd. Att det sker en gång må vara förlåtet, men att man gör om misstaget är obegripligt.

Jag representerade ornitologerna vid ett möte som hölls på Miljödepartementet i slutet av maj 2009. Dåvarande miljöminister Andreas Carlgren hade kallat företrädare för både jägare/brukare och den ideella naturvården för att presentera en ny rovdjurspolitik. Hans besked var att den svenska vargstammen skulle begränsas till drygt 200 djur och även lodjursstammen skulle minskas ganska markant.

Kort dessförinnan hade Jägareförbundet, Kennelklubben och några andra organisationer skrivit till regeringen med krav om en kraftigt begränsad vargstam. Man hänvisade bl.a. till löften om en minskad rovdjursstam som de borgerliga partierna lämnat inför valet 2006. Självfallet var också företrädarna för ovan nämnda organisationer mycket nöjda vid mötet. För den ideella naturvården kom beskedet snarare som en chock.

Direkt efter mötet fick jag möjlighet att ställa ett par korta frågor till Andreas Carlgren. Jag frågade honom om han var medveten om att beslutet kommer att överklagas till EU. Det sade han sig vara, och han sa också att han tog det fulla ansvaret för politiken.

Nu gjorde Andreas Carlgren som bekant inte det utan fick omsider lämna plats för Lena Ek, men hans efterträdare verkar inte ha lärt sig av misstaget. Det verkar inte heller Jägareförbundet ha gjort. Precis som förra gången det begav sig har man tryckt på regeringen för att få en så liten vargstam som möjligt. Följden blir att vargfrågan tar ännu en omväg ner till Bryssel och att konflikten här på hemmaplan fördjupas.

Detta är mycket olyckligt, och det är knappast någon som vinner på denna utveckling. Jägareförbundet kan visserligen känna en tillfällig segersötma eftersom man än en gång fått regeringen dit man vill, men vi har knappast kommit närmare en lösning. Det är obegripligt och ger förbundet mycket ”bad-will” i ett läge där man genom att sätta sig ner och resonera hade kunnat få både ”good-will” och ett ökat förtroende.

I somras hade Jägareförbundet ett seminarium om varg under Almedalsveckan i Visby. Det var både bra och informativt, men det avslutades med att den moderate riksdagsmannen Bengt-Anders Johansson hävdade att all turbulens i frågan var miljöorganisationernas fel. De hade ju ”tagit frågan till Bryssel”. Det klingade falskt. Andreas Carlgren var 2009 mycket väl medveten om att det årets rovdjursbeslut skulle anmälas till EU om det drevs igenom. När processen nu börjar om på ruta ett, finns det skäl att inte enbart ifrågasätta jägarnas stora makt i riksdag och regering utan även deras omdöme.

Anders Wirdheim