tisdag 10 december 2013

Vad är svensk miljölagstiftning egentligen värd?


Vägen fram till anrikningsverket i Kaunisvaara i maj 2012. Ett och ett halvt år senare är driften i full gång, men något miljötillstånd finns ännu inte.

Frågan i rubriken kan synas lite populistisk, men den är i högsta grad berättigad. Jag sitter med ett drygt 40-sidigt yttrande från länsstyrelsen i Norrbottens län. Det är ställt till Mark- och miljödomstolen och gäller gruvorna i Kaunisvaara utanför Pajala. Yttrandet är så skarpt formulerat att det formligen osar krut om det. Bolaget, Northland Resources AB, får hård kritik på punkt efter punkt och avkrävs kompletteringar. Det är till och med så att länsstyrelsen ifrågasätter om Mark- och miljödomstolen inser problemens vidd.

Det hör också till saken att länsstyrelsen tidigare begärt att bolaget måste omarbeta ansökningshandlingarna för att ”förmedla en enhetlig och samlad beskrivning av hur bolaget avser att bedriva den sökta verksamheten och dess konsekvenser för människors hälsa och miljö”. Länsstyrelsen konstaterar kort att ”Bolaget har inte genomfört det”.

Av detta skulle man kunna dra slutsatsen att det måste dröja länge innan det blir någon gruvbrytning i Kaunisvaara. Men så är det som bekant inte alls. Gruvdriften är i full gång! Stora arealer myr, sumpskog och annan mark har hyvlats av, och ännu större arealer är på väg att exploateras. Det handlar om flera kvadratkilometer totalt. Enbart anrikningsdammen för slamvatten är 567 hektar, motsvarande drygt 800 fotbollsplaner som det brukar heta.

När man läser handlingarna får man intrycket att bolaget både fört myndigheterna bakom ljuset och konsekvent nedvärderat problem som rör natur och miljö. Ett exempel på det förstnämnda gäller transporterna av den både tunga och mycket skrymmande malmen. När bolaget ansökte om koncession hos Bergsstaten, byggde ansökan på att malmen skulle transporteras på järnväg till Finland. Men efter det att man fått koncession ändrade bolaget sig, och transporterna utförs nu med jättelika lastbilar till Narvik. Förutom stor påverkan för boende längs vägen och på djurliv och naturmiljöer, måste vägen förstärkas för att tåla transporterna. Det innebär en första kostnad på dryga miljarden. Men förstärkningarna bekostas inte av bolaget utan av skattepengar. Dessutom planeras en genväg för transporterna över några av Europas finaste och mest värdefulla myrkomplex, något som staten också får bekosta.

När det gäller nedvärdering av miljöproblemen har bolaget hävdat att risken för att Torneälven med biflödet Muonioälven ska påverkas är så liten att man inte ens behöver söka något tillstånd för den delen. Det är märkligt eftersom den malm som ska brytas är mycket svavelrik. Det innebär risker under flera steg i processen – när malmen bryts, när den lagras och när den renas. Svavelinnehållet i malmen är ett av skälen till att man måste anlägga det enorma vattenmagasinet för slamavskiljning, men det innebär också stora risker för utsläpp i vatten liksom för sänkning av grundvattennivån. Därför är bolagets strutsattityd en gåta för att inte säga ett hån.

För bara något år sedan nästan tävlade politiker och andra makthavare om att besöka gruvområdet och lovorda bolaget för sin satsning. Pajala hade förvandlats från avfolkningsbygd till en kommun med stark framtidstro. Idag står inga politiker i kö utanför grindarna. Bolagets VD har tvingats avgå och nya ägare har kommit in i bilden. Aktiens värde har rasat, och småsparare som förlorat stora summor pengar förbereder en stämning. Det är kort sagt ett bolag i kris, och enligt tidningsuppgifter går driften med en förlust på ca 250 miljoner kronor i kvartalet. Dessutom dras själva driften med problem i form av vattenläckage och påverkan på grundvatten.

Jag besökte Kaunisvaara i slutet av maj i fjol. Då pågick schaktningsarbeten för fullt och flera stora byggnader var redan uppförda eller på väg. Det kändes märkligt att i det myrdominerade landskapet bevittna denna jättelika exploatering. Många av de omgivande myrarna har (eller hade) ett rikt fågelliv med bl.a. sädgäss, myrsnäppor och myrhäckande pilgrimsfalkar. Denna del av Tornedalen är också centrum för det lilla svenska beståndet av dvärgsparv. Även blåstjärt, en annan östlig art, förekommer tämligen regelbundet.

Området har tveklöst stora biologiska kvaliteter, vilket borde borga för skarpa besked även från Mark- och miljödomstolen. Men många jobb står på spel liksom stora investeringar. Med det som bakgrund finns det skäl att undra om det kommer att finnas tillräckligt med mod hos domstolen. De åtgärder som länsstyrelsen kräver är nämligen inte billiga. Tvärtom kan de komma att kosta bolaget mycket stora summor. Och var ska pengarna tas? Driften går ju redan nu med mångmiljonförlust.

Nog är svensk natur värd mera än att hanteras på detta sätt!?





torsdag 5 december 2013

Det är dags att bryta jägarnas makt

Foto: Tomas Lundquist/N


När riksdagen idag debatterar regeringens nya rovdjursproposition, ser vi ännu ett exempel på det mycket stora inflytande som landets jägare har på politiken. Detta inflytande står inte i någon rimlig proportion till andelen jägare bland svenska folket. Totalt är det ca 300 000 som löser jaktkort varje år. Det motsvarar knappt tre procent av befolkningen. Likväl är det ofta jägarna som styr och ställer när det kommer till beslut som rör djur och natur.

Detta inflytande har jägarna haft länge, oberoende av om det varit en borgerlig eller socialdemokratisk regering. Men de senaste sju åren, med alliansregeringen vid rodret, har det blivit mera påtagligt än någon gång tidigare. Just rovdjurspropositionen är ett mycket tydligt exempel.

När alliansregeringen tillträdde efter valet 2006 fanns det goda förutsättningar att i samförstånd försöka utforma en rovdjurspolitik för framtiden. Så blev det emellertid inte. Inför valet hade jägarna både avkrävt och fått löften av de borgerliga partierna. Man ville ha så små rovdjursstammar som möjligt. Efter valet skramlades det högt i jakttidsskrifterna om att man inte ville se något svek, och så blev det inte heller. Tvärtom gick regeringen, med dåvarande miljöminister Andreas Carlgren som talesman, i princip helt på jägarnas linje och körde över naturvården. Detta gjordes trots att man visste att denna politik inte låg i linje med EU:s direktiv. Möjligen hoppades man att EU inte skulle bry sig, men i så fall tog man grundligt fel.

Det följde några år där klyftorna blev allt djupare och där debatten i första hand kom att handla om varg och licensjakt på varg. Debatten blev allt mera infekterad och splittrade svenska folket som knappast någon annan fråga i modern tid. Även om det främst handlat om varg, har debatten även lett till ett hårdare klimat gällande andra rovdjur och lagt en förlamande hand över annat naturvårdsarbete.

Läget blev till slut ohållbart även för regeringen. Man tillsatte en Vargkommitté som fick i uppdrag att en gång för alla försöka lösa frågorna. I slutet av augusti presenterade kommittén sitt betänkande, och äntligen såg det ut som att det fanns en fred i sikte. Såväl de som vill ha en stor vargstam som de som kraftigt vill begränsa stammen var positiva till betänkandet. Här fanns plötsligt, efter åratal av missämja, en öppning och kanske en möjlighet att komma överens om en långsiktig lösning.

Men i kulisserna jobbade jägarnas lobbyister hårt. När så rovdjurspropositionen presenterades i september, var vi plötsligt tillbaka på ruta ett. Naturvårdens intressen hade än en gång körts över. Jägarna fick som de ville och var mycket nöjda, men konflikten var djupare än någonsin. Det var närmast komiskt att regeringen, i denna ohållbara situation, kallade sin proposition för ”En hållbar rovdjurspolitik”.

Ett nyckelbegrepp i sammanhanget är gynnsam bevarandestatus, dvs. när en population kan anses ha nått en nivå som är livskraftig på sikt och inte riskerar att försämras genetiskt. Vargkommittén föreslog att denna nivå skulle fastställas av experter genom Naturvårdsverket och Jordbruksverket. Detta ogillades av jägarna, som menade att då skulle nivåerna läggas för högt och vi skulle få, i deras ögon, för stora rovdjursstammar. Obegripligt nog gick regeringen på denna linje, och i propositionen sägs därför att det är politikerna i riksdagens majoritet som ska fastställa vad som är gynnsam bevarandestatus.

Från naturvårdens sida måste vi nu på allvar ta strid för att minska den makt som jägarna har över politiken. Det är långt mer än tre procent av landets riksdagsmän som är jägare, det handlar snarare om 15 procent. Även i regeringen sitter jägare på tunga poster, exempelvis landsbygdsminister Eskil Erlandsson och finansminister Anders Borg. Det finns inget att invända mot att dessa makthavare jagar på sin fritid, men vi förväntar oss att de inte ska låta detta särintresse styra politiken.



onsdag 27 november 2013

Naturen offras av populister runt om i Europa

Populistiska partier i södra Europa förespråkar bl.a. fågelfångst med limstickor och nät, metoder som inte är selektiva och som dessutom ofta är mycket grymma. Foto: BirdLife


– Centerpartiet vill se ett EU som jagar utsläpp men låter oss i Sverige jaga varg, sa partiets ledare Annie Lööf i en intervju i Sveriges Radio en morgon i november.

Därmed fick populismen i Sverige ännu ett ansikte, men uttalandet väcker också frågor om hur Centerpartiet ser på den europeiska naturen och på EU-gemensamma regelverk. Om EU inte ska bry sig om den svenska vargjakten, ska unionen i rimlighetens namn också strunta i att fransmän jagar ortolansparvar, spanjorer jagar med limstickor, malteser skjuter rovfåglar och så vidare. Denna lista kan göras lång, och en gemensam nämnare är att populistiska partier försöker vinna röster genom att hävda att EU inte ska lägga sig i deras jakt.

För snart 35 år sedan kom EU:s dåvarande medlemsländer överens om unionens s.k. Fågeldirektiv. Då var EU väsentligt mindre än idag, men unionen bestod, precis som idag, av både nordliga och sydliga stater liksom av länder med väsentligt olika jakttraditioner. Detta var ohållbart eftersom man i flera av de nordliga staterna satsade betydande summor på att skydda vissa fågelarter, samtidigt som samma arter kunde jagas hårt i de sydliga. En bärande tanke i det fågeldirektiv som omsider växte fram var att de flyttande fågelarterna är en gemensam resurs och att dessa fåglar därför måste förvaltas på en gemensam grund.

Finns det över huvud taget någon annan företeelse i vår moderna värld som är lika gränsöverskridande som flyttande fåglar? Dessa fåglar rör sig obehindrat över nationella, kulturella och religiösa gränser. Men samtidigt är de beroende av platser där de kan rasta, vila eller leta mat längs de långa flyttningsresorna. Våra skandinaviska ortolansparvar laddar exempelvis upp i sydvästra Frankrike och på Iberiska halvön inför den vidare resan genom torra ökentrakter till vinterkvarteren i Senegal och Mali.

På senare tid har svenska fågelskådare via SOF (BirdLife Sverige) kunnat engagera sig i såväl fransk som spansk regionalpolitik. Det har skett via våra kollegor i dessa båda länder – LPO (BirdLife Frankrike) och SEO (BirdLife Spanien). I båda fallen handlar det om fåglar som till viss del häckar i Sverige, och i båda fallen finns en koppling till regionala och populistiska partier. Dessa vill vinna röster genom att hävda att ”EU ska inte lägga sig i hur vi sköter vår jakt”. I Les Landes i sydvästra Frankrike vill man legalisera den förbjudna jakten på ortolansparvar, i Valencia i Spanien vill man göra det tillåtet att jaga med limstickor. Det är lätt att vinna poäng genom att spela på EU-kritik, något som Centerpartiet i Sverige också insett.

Men det finns starka skäl för EU att bry sig om den svenska vargjakten, liksom hur Sverige ämnar förvalta kungsörnen. Detta har blivit mycket tydligt i de kontakter vi haft sedan den nya svenska rovdjurspropositionen presenterades i september. På EU-nivå är man idag djupt oroad över det som händer på rovdjursfronten i Sverige. Man är rädd för att ”den svenska modellen” ska sprida sig. Om Sverige går i bräschen för att försvaga EU:s direktiv om naturen, kan det komma att få långtgående följder för natur och djurliv i hela Europa.

Måhända vill Centerpartiet komma bort från överstatliga överenskommelser om naturen av rent ideologiska, nyliberala, skäl – en markägare ska ha suverän rätt att hantera sin mark – men det skulle vara illa genomtänkt. Snarare handlar det då om ren och skär populism. Partiet ligger mycket illa till i opinionsmätningarna, och det finns röster att vinna i vargfrågan. En vän bor i en by där majoriteten sedan länge röstar på just Centern. Men är det vargen som diskuteras när folk träffas? Nej, det är i stället rädslan för att skolan och vårdcentralen ska stängas, att affären ska läggas ner och att de allmänna kommunikationerna ska försämras ytterligare. Borde inte Centern engagera sig där i stället?

Det kan man tycka, men i de sammanhangen har Centern ingen politik som förändrar och – framför allt – de vinner inga röster.

torsdag 21 november 2013

Naturen får betala för matföretagets framgång


Nyrebäcken rinner genom hela Vapnödalen. Dess stränder är i princip renrakade från högre vegetation.
Detta kan möjligen innebära fördelar för jordbruksdriften, men det är mycket negativt för den biologiska mångfalden.


Tidigare i veckan (20.11) förärades Wapnö Gård utmärkelsen ”Årets uppstickare” av Matlandet. Matlandet är en organisation som bär landsbygdsminister Eskil Erlandssons signum och som kommit till för att höja intresset för svensk mat och livsmedelsproduktion. Det är gott och väl och företaget Wapnö Gård är absolut värt uppmärksamhet. Där finns ett nytänkande och en energi som imponerar. Men jag vänder mig mot den motivering som följer med utmärkelsen. Den framgång som Wapnö Gård har rönt under senare år har nämligen haft ett pris, och det är naturen som fått betala.

För 18 år sedan startade jag en fågelinventering i det som kallas Vapnödalen. Det är en så kallad punktrutt inom ramen för den svenska fågelövervakningen. Den består av 20 punkter där jag räknar alla fåglar som ses och hörs. Inventeringen genomförs på samma sätt år efter år en tidig morgon kring månadsskiftet maj/juni. Merparten av rutten går över Wapnö Gårds marker.

Anledningen till att jag lade rutten just där var att det då, i mitten av 1990-talet, fanns tydliga tecken på att många av jordbrukslandskapets fåglar hade vikande trender. Min tanke var att följa utvecklingen inom ett intensivt odlat område. Vad jag däremot inte visste, var att den gård som då hette Vapnö skulle utvecklas till det stora, och ännu intensivare, jordbruksföretaget Wapnö AB.

Så långt bakgrunden. Men vad är det då i motiveringen som får mig att ta till orda? Jo, förutom att det står att företaget möter konsumenters efterfrågan på mat och upplevelser står det: ”Företaget har en stark tillväxt, en hög innovationsnivå och ligger i framkant när det gäller hållbarhet och energieffektivitet.” Detta får mig att ställa frågan vad Matlandet menar med hållbarhet. Jag vill nämligen hävda att om det någonstans finns brister på Wapnö Gård, så är det just när det gäller hållbarheten. Fågelinventeringen talar ett mycket tydligt språk. Dessutom vet vi att fåglarna är bra som indikatorer även för övrig biologisk mångfald: Går det dåligt för fåglarna, drabbas även insekter, växter och annat liv.

Och det går dåligt för fåglarna på Wapnös marker, mycket dåligt till och med. De enda undantagen gäller de opportunistiska generalisterna bland kråkfåglar och måsfåglar. De förmår att utnyttja stordriften, medan i princip alla andra arter går tillbaka. Antalet sånglärkor har exempelvis minskat från mellan 50 och 75 de första åren till under 20 på senare år. Samma tillbakagång gäller för sångare och andra småfåglar liksom för rovfåglar.

En viktig orsak till fåglarnas minskning är intensiteten i sig. Det finns till exempel knappast någon plats för häckande fåglar på Wapnös stora vallar. Dessa slås flera gånger varje sommar, med första skörd under andra halvan av maj. En annan orsak är att stordriften på Wapnö uppenbarligen verka kräva att allt som kan ses som hinder för driften tas bort. Ett exempel på detta är Nyrebäcken.

Denna bäck flyter genom dalen och utvecklas omsider till en mindre å. Bäcken är sedan länge dikad och kanaliserad. Men när jag startade inventeringen 1996, var dess stränder här och var bevuxna med buskage och ett och annat träd. Där fanns en mångfald av örter och ett förhållandevis rikt fågelliv. Idag är bäckens stränder renrakade från högre vegetation. Den är visserligen omgiven av remsor som inte odlas, men dessa remsor tuktas hårt och deras bidrag till den biologiska mångfalden är mycket blygsamt. Samma sak gäller skiftesgränser, vägkanter och andra marginella marker. Att det över huvud taget finns kvar en del sångare, näktergalar och andra småfåglar beror på områdets märgelgravar som har ett förhållandevis starkt skydd.

Som jag ser det, hade det inte behövt vara så här illa. Flera av jordbruksföretagen i inventeringsområdet får varje år bidrag från EU, bl.a. fick Wapnö Gård 4,2 miljoner kronor i stöd år 2010. Denna summa är kanske inte särskilt stor i förhållande till företagets totala omsättning. Men rätt använd, skulle även en mindre del av stödpengarna kunna betyda mycket för den biologiska mångfalden. Faktum är dessutom att stödet är förknippat med så kallade tvärvillkor, som bl.a. innebär att viss hänsyn skall tas till natur och miljö. Det finns skäl att undra hur dessa villkor formulerats för Wapnö Gård. Något gynnande av biologisk mångfald har det knappast handlat om. Tvärtom fortsätter gårdens marker att utarmas på liv år efter år. 

Det är inte hållbart!

Antalet tättingar (exklusive kråkfåglar) som räknats under inventeringarna i Vapnödalen 1996–2013.
Trenden (röd streckad linje) är tydligt nedåtgående. Däremot gynnas både kråkfåglar och måsfåglar av stordriften.