torsdag 11 juni 2020

Ge oss en ärligare debatt om natur och skogsbruk!


Lappuggla. Foto: Anders Wirdheim


Som i flera andra län har länsstyrelsen i Halland lagt fram ett regionalt skogsprogram för länet. Ett stort antal (18) organisationer och myndigheter har medverkat, men bara en av dessa har representerat naturvården. 

Detta märks också eftersom skogen som hem för ett rikt djur- och växtliv för en mycket undanskymd tillvaro i programmet. Dessutom har många av de förslag som presenteras direkt negativa följder för den biologiska mångfalden. 

Skogsprogrammet ger bilden av skogen som något av ett ymnighetshorn. Förutom till virke och massa ska skogen användas för att ersätta flygbränsle, diesel i lastbilar, bensin i personbilar, betong i byggen, olja i kemisk industri och väldigt mycket annat. 

Det håller naturligtvis inte. Redan en storskalig satsning på flygbränsle från svensk skog kommer att utarma den biologiska mångfalden ytterligare. Dessutom skönmålas skogsbrukets betydelse för klimatet. Det sägs inget om att det tar flera decennier innan en avverkning med efterföljande plantering blir klimatneutral. Fram till dess innebär dagens skogsbruk att nettoutsläppen av växthusgaser i stället ökar!

Entita, en art som minskat ganska markant i sydsvenska skogar på senare tid.
Foto: Anders Wirdheim


I början av juni var detta skogsprogram föremål för en konferens. I programmet för konferensen lyste åter den biologiska mångfalden med sin frånvaro.Visserligen hävdades att skogens miljömässiga värden ska balanseras och beaktas, men det behöver inte innefatta den biologiska mångfalden. Tvärtom anser många inom skogsbruket att det är bra för miljön att tömma skogen på avverkningsrester och lövträd efter en avverkning så länge som detta används till ”ren” bioenergi. Men denna jakt på biobränsle är idag ett av de stora hoten mot skogarnas djur- och växtliv.

Som jag ser det, är de viktigaste frågorna för framtidens halländska skogsbruk att vi kommer bort från den ensidiga satsning på gran som varit rådande sedan mitten av 1900-talet. Samtidigt måste skogarnas biologiska mångfald värderas betydligt högre än idag. Ett hållbart skogsbruk är helt enkelt inte hållbart utan ökad hänsyn till djur- och växtliv.

Att fortsätta den ensidiga satsningen på gran måste dessutom betraktas som ett ekonomiskt vågspel. Många av de granodlingar som under de senaste 50–60 åren planterats på torra marker lider idag svårt av omfattande granbarkborreangrepp. Mycket talar för att dessa angrepp snarare kommer att öka än minska framöver.

Granplantage i Halland. Foto: Anders Wirdheim


Man kan ju tycka att dessa dystra framtidsutsikter borde få både massmedia och politiker att reagera. Men något sådant har vi inte sett. Det är i stället ”business as usual” som gäller eller, ännu värre, att man går på propaganda förklädd till fakta.

Kallar man sig för nyhetsbyrå, borde det borga för att det man producerar är journalistiskt granskat och vederhäftigt. Men det gäller inte den så kallade Liberala Nyhetsbyrån. En ledare i många landsortstidningar nu på försommaren hade rubriken ”Skogspolitiken är mer hållbar än vad som sägs”. Texten grundades på en rapport från LRF som hävdar att Sverige är MYCKET bättre på naturvård än vad debatten ger sken av. Detta svalde ledarskribenten från Liberala Nyhetsbyrån med hull och hår, uppenbarligen utan att ens försöka granska det LRF påstår i rapporten. Det har däremot Naturvårdsverket gjort och kommit fram till att LRF på en lång rad punkter räknat fel och vantolkat beslut och regelverk. Felen är så många att rapporten aldrig borde ha publicerats.

Det är anmärkningsvärt att skribenten från Liberala Nyhetsbyrån tar denna ihåliga rapport till intäkt för att hävda att svensk skogspolitik är bra, samtidigt som han påstår att miljörörelsen ”högst medvetet använder bristfälliga jämförelser för att skjuta skogsnäringen i sank”. Något exempel på det sistnämnda förmår han inte presentera.

Reklamkampanj från LRF.


Fake news, dvs. falska nyheter, är ett begrepp som tyvärr blivit allt vanligare. Framför allt sprids de falska nyheterna via sociala medier, men nu även via så kallade nyhetsbyråer.
I stället för att agera megafon åt LRF, finns goda skäl att granska organisationens naturvårdssyn. Forskningsrapporter om utarmat djur- och växtliv förringas eller bortförklaras konsekvent av LRF. Biologisk mångfald ses mer som ett hot än något värdefullt. I en reklamkampanj visas en bild på två skogsägare gående uppför en backe. Den ena säger ”Jag har sett en jättefin och ovanlig fågel i min skog” varpå den andra svarar ”Vilken otur!”.

Det finns många fler exempel på att LRF aktivt motarbetar att vi ska bevara det växt- och djurliv som är så viktigt för vårt liv på jorden. Detta trots att riksdagar och regeringar i mer än 20 års tid deklarerat att förlusterna av biologisk mångfald måste upphöra. 

Det skulle vara välgörande om LRF vågar bekänna färg och säga rakt ut det man egentligen menar – att man inte ställer upp på att bevara den biologiska mångfalden. Då skulle debatten bli mycket ärligare.

söndag 7 juni 2020

Skarvslakt skamfläck för svensk naturvård



Antalet skarvar i Stockholms skärgård ska halveras, från 6000 par till 3000 par inom en tioårsperiod. Det har länsstyrelsen i Stockholms län bestämt. Bakom beslutet står en rapport publicerad 2017 med den pensionerade professorn Sture Hansson som huvudförfattare men också det faktum att fiskerikonsulenterna i Stockholms län i flera år drivit kampanjer mot skarvarna. I rapporten konstaterades att skarvar och sälar tar lika mycket fisk som människan i kustnära områden och att detta alldeles särskilt drabbar abborren.

Den reduktion av skarvbeståndet som nu planeras är utan jämförelse den största av en vild fågel i Sverige i modern tid. Ska man lyckas med föresatserna, kommer det att innebära att tiotusentals skarvar skjuts eller att många tusen bon saboteras de närmaste åren. Bara omfattningen motiverar ett kraftigt ifrågasättande av beslutet. Dessutom bör det poängteras att finländska forskare skarpt kritiserat Sture Hanssons studie och hävdat att han markant överdrivit skarvarnas uttag av fisk.

Inför beslutet i Stockholms länsstyrelse var frågan ute på remiss, och när de inkomna svaren nu blivit offentliga, finns det ännu starkare skäl att ifrågasätta Sture Hansson. I sitt eget remissvar skriver han bland annat så här om att minska skarvstammen:

”Ju mindre reduktionen är, desto större är risken att effekter på fiskfaunan inte upptäcks och slutsatsen blir att skarven inte påverkar fiskbestånden. Även det motsatta gäller, det vill säga om en mycket kraftig reduktion görs, utan att detta lämnar spår i fiskfaunan, kan man dra slutsatsen att fiskbestånden inte påverkas nämnbart med dagens täthet av skarv.”

Vad menar Sture Hansson? Är det så att han själv ifrågasätter den rapport som utgjorde den särklassigt viktigaste grunden bakom beslutet om skarvslakten? Är det motiverat att, i ett land som anser sig världsledande inom natur- och miljöskydd, genomföra en mycket omfattande slakt på fåglar när även mannen som initierat hela frågan tvivlar på effekten? 
Detta är inget annat än en skamfläck för svensk naturvård.

När man läser vidare i Sture Hanssons remissvar, kan man även tolka detta som att han inte tycker att det är allvarligt att också andra, och helt fredade, fågelarter drabbas av skarvkampanjen. Han skriver:

”Ett argument mot förstörande av ägg är påverkan på andra häckande fåglar. Generellt är detta ett litet problem då antalet öar med skarvkolonier är litet jämfört med det totala antalet öar i skärgården. Om en skarvkoloni har häckning av någon mycket sällsynt art eller en mycket omfattande häckning av annan art kan det vara skäl att inte genomföra åtgärden på detta ställe.”

Jag kan inte tolka detta på annat sätt än att Sture Hansson inte tycker att det gör något att andra fåglar drabbas – de finns ju även på många andra öar – liksom att det inte räcker att andra arter är sällsynta eller att deras häckningskolonier är stora för att ön där de häckar tillsammans med skarvar ska undantas. Det är bara när arten i fråga är mycketsällsynt eller kolonin är mycketomfattande som detta kan komma i fråga.

Det bör dessutom nämnas att i det förslag till nya jakttider som Naturvårdsverket skickade ut på remiss vid årsskiftet förbjuds förstörande av skarvägg. 

Jag kan inte komma ifrån tanken att den hets mot skarven som Sture Hansson, fiskeritjänstemännen i Stockholms län och många andra fiskeintresserade bedriver har sin grund i att man till varje pris vill få bort blickarna från sin egen påverkan. Studier som gjorts såväl i Stockholms skärgård som i Bohuslän visar att utbyggnad av småbåtshamnar och bryggor liksom fritidsbåttrafik allvarligt har skadat mycket stora arealer uppväxtområden för fisk.

Det kan vara läge att städa framför sin egen dörr.

Foto: P-G Bentz/sturnus.se

tisdag 18 februari 2020

Skarven är havets och sjöarnas ”varg”

Foto: P-G Bentz/sturnus.se


Det finns goda skäl att se med stor oro på både myndigheters, medias och privatpersoners inställning till skarven. Under senare tid har vi sett exempel på en motvilja (i vissa fall även hat) mot denna fågel i form av märkliga myndighetsbeslut och illegal skövling av skarvkolonier. Det är ganska uppenbart att det blivit politiskt attraktivt att förespråka hårda krav på decimering av skarv. 
Den uppskruvade kampanjen riskerar även att drabba andra sjöfågelarter eftersom flera av dessa ofta väljer att häcka i just skarvkolonier. Det allvarligaste med situationen är dock risken att fokus på sjöarnas och havets miljöproblem förskjuts från de verkliga hoten till rena fabuleringar. Argumentationen som förs ökar inte möjligheten att skapa förståelse för ekosystemens komplexitet och behov av ”riktiga” naturvårdsåtgärder.

Skarven har blivit något av en sjöarnas och havets motsvarighet till vargen i Sveriges inland. På mycket lösa grunder får skarven skulden för att fisket försämrats, men inte bara det: All frustration över landsbygdens avfolkning, försämrad kommunal service, stängda affärer, miljöproblem och mycket annat tas ut i ett oförblommerat hat mot vargen i inlandet och mot skarven längs kuster och vid insjöar. Vargen respektive skarven har blivit syndabocken.

Trycket från dem som inte gillar skarven är också hårt på såväl massmedia som myndigheter. I debattartiklar skyller fiskerikonsulenter och politiker alla problem för fisket på skarven. Och moderaterna går ut med en annonskampanj där de skriver ”Stoppa skarvplågan – ja till utökad skyddsjakt på Sveriges 200 000 skarvar”. 

En helt annan bedömning görs av HaV (Havs- och vattenmyndigheten). I ett remissvar gällande jakt på skarv skrev HaV 10 juni 2016 bland annat att ”De studier som finns har inte kunnat påvisa en koppling mellan skarvens närvaro och allvarlig skada på fiskbestånd i öppna hav. Ekosystemen i havet har en komplicerad struktur som är både artberoende och storleksberoende och mycket svår att förutsäga.”

Den forskning som bedrivits kring skarven har visat att skarvarna kan ha betydande påverkan på fisk i fiskeredskap liksom vid utsättningsplatser för fisk. Däremot finns ingenting som tyder på att skarvarna påverkar fiskbestånden i större skala. Ett undantag skulle vara Sture Hanssons rapport som bl.a. hävdar att skarvarna är orsak till att abborren minskat i Stockholms skärgård. Men den rapporten har fått mycket skarp kritik från i första hand finska forskare. 

Mera adekvat forskning visar att skarvarna till mycket stor del tar fiskarter som inte är intressanta för yrkes- eller fritidsfisket liksom att en stor majoritet av den fisk som blir uppäten i hav och sjöar äts av annan fisk.

Foto: P-G Bentz/sturnus.se


Flera debattörer, inte minst fiskerikonsulenten i Stockholm, för gång på gång fram att skarven ska betraktas som invasiv eftersom den är ”hitförd till Holland från Kina på 1600-talet”. Detta stämmer inte utan ska betraktas som en påhittad historia för att vidimera förföljelse av skarven. Genom att stämpla arten som invasiv, och inte hemmahörande i vår fauna, försöker de göra den i princip fredlös. Men det finns såväl subfossila fynd (drygt 3000 år gamla) som flera historiska källor som visar att den s.k. mellanskarven Phalacrocorax carbo sinensis, alltså den ras som häckar i Sverige, förekom i Europa långt innan sjöfarare fann vägen till Kina. Bland annat befallde den tysk-romerske kejsaren Karl IV befolkningen i Breslau (Wroclaw) den 12 oktober 1377 ”att döda och utrota vattenkorparna där de finns och har sina bon”. Denna befallning utfärdades alltså mer än 100 år innan Vasco da Gama som förste europé färdades sjövägen till Indien.

När det gäller myndigheterna har flera länsstyrelser på senare år gett tillstånd till vad som närmast kan betraktas som förföljelsekampanjer mot skarvarna. Ett exempel kan hämtas från Gävleborgs län där länsstyrelsen 20 april 2016 gav en fiskeförening tillstånd att använda gasolkanon för att skrämma bort skarvarna från en koloni med över 1000 fåglar. I beslutet sades och att det bara var skarvar som fick störas och att det enbart gällde fåglar som inte lagt ägg.

Men hur denna åtskillnad skulle ske framgick inte av beslutet. En sådan selektiv störning är för övrigt fullkomligt omöjlig att genomföra. Det hör till saken att skarven lägger ägg tidigt, ofta redan i slutet av mars, och att våren dessutom var tidig 2016. När gasolkanonen togs i bruk dagen efter beslutet, 21 april, skrämdes alla fåglar bort, det vill säga även skarvar som lagt ägg liksom de gråhägrar som i flera år häckat tillsammans med skarvarna på ön.

Foto: P-G Bentz/sturnus.se


Till dessa av myndigheterna sanktionerade störning kommer illegal förföljelse. Eftersom flera (men långt ifrån alla) skarvkolonier följs av ornitologer, vet vi att det exempelvis 2016 förekom sabotage i sex kolonier i Stockholms skärgård och i en i Gävlebukten. Sannolikt var mörkertalet betydande.
Det finns som sagt skäl att se med stor oro på utvecklingen i denna fråga. Det gör vi inte minst för att flera forskningsrapporter på senare tid pekat på allvarliga miljöproblem i våra kustområden. Denna forskning har bland annat visat att övergödningen, och de förändringar den orsakar i fiskbestånden, har långtgående påverkan. En annan studie, utförd av SLU, visar att ungefär hälften av de för fisk lämpliga lek- och uppväxtbottnarna i Stockholms skärgård har försvunnit på grund av exploateringar de senaste 50 åren. Ytterligare områden påverkas negativt av den grumling och slampålagring som båttrafiken innebär. Dessa faktorer är kanske den allra största orsaken till att fisket försämrats i Stockholms skärgård.

Detta problem är i högsta grad aktuellt även på västkusten. I Bohuslän har exempelvis mer än hälften (60 %) av ålgräsängarna försvunnit, och en viktig anledning till detta är att länsstyrelsen beviljat dispenser från strandskyddet. Under 2000-talet har det tillkommit i genomsnitt ca 50 bryggor och 2 båthamnar varje år. Länsstyrelsen har motiverat dispenserna med att varje enskilt ärende har liten betydelse, men tillsammans har dessa dispenser fått stora negativa följder. Enligt forskare vid Göteborgs universitet har 88 % av ansökningarna utanför skyddade områden fått dispens. Inom skyddade områden har 69 % fått dispens.

De som skriker allra högst när det gäller skarvarna är sportfiskare och deras organisationer. Det vore kanske på sin plats att dessa först städade fram sin egen dörr för att begränsa den påverkan de själva har genom marinor, småbåtshamnar, bryggor och båttrafik?

Det vore också mycket värdefullt om såväl myndigheter som massmedia tog större hänsyn till relevant forskning och inte lät sig förledas av hätska påtryckningar.


Not:
Storskarven Phalacrocorax carboförekommer med sex olika raser i världen. Två av dessa förekommer i Europa och Sverige. Det gäller den så kallade nominatrasen (den som först namngavs) Phalacrocorax carbo carbo, som häckar längs kusten i Norge och på Kolahalvön och som övervintrar längs Sveriges kuster, samt den så kallade mellanskarven Phalacrocorax carbo sinensis,som häckar med cirka 40 000 par i landet. Den senaste heltäckande inventeringen gjordes 2012. Den visade att beståndet minskat med ca 3000 par jämfört med den förra inventeringen 2006 (från 43 700 år 2006 till 40 600 år 2012).