Naturen offras av populister runt om i Europa

Populistiska partier i södra Europa förespråkar bl.a. fågelfångst med limstickor och nät, metoder som inte är selektiva och som dessutom ofta är mycket grymma. Foto: BirdLife

– Centerpartiet vill se ett EU som jagar utsläpp men låter oss i Sverige jaga varg, sa partiets ledare Annie Lööf i en intervju i Sveriges Radio en morgon i november.

Därmed fick populismen i Sverige ännu ett ansikte, men uttalandet väcker också frågor om hur Centerpartiet ser på den europeiska naturen och på EU-gemensamma regelverk. Om EU inte ska bry sig om den svenska vargjakten, ska unionen i rimlighetens namn också strunta i att fransmän jagar ortolansparvar, spanjorer jagar med limstickor, malteser skjuter rovfåglar och så vidare. Denna lista kan göras lång, och en gemensam nämnare är att populistiska partier försöker vinna röster genom att hävda att EU inte ska lägga sig i deras jakt.

För snart 35 år sedan kom EU:s dåvarande medlemsländer överens om unionens s.k. Fågeldirektiv. Då var EU väsentligt mindre än idag, men unionen bestod, precis som idag, av både nordliga och sydliga stater liksom av länder med väsentligt olika jakttraditioner. Detta var ohållbart eftersom man i flera av de nordliga staterna satsade betydande summor på att skydda vissa fågelarter, samtidigt som samma arter kunde jagas hårt i de sydliga. En bärande tanke i det fågeldirektiv som omsider växte fram var att de flyttande fågelarterna är en gemensam resurs och att dessa fåglar därför måste förvaltas på en gemensam grund.

Finns det över huvud taget någon annan företeelse i vår moderna värld som är lika gränsöverskridande som flyttande fåglar? Dessa fåglar rör sig obehindrat över nationella, kulturella och religiösa gränser. Men samtidigt är de beroende av platser där de kan rasta, vila eller leta mat längs de långa flyttningsresorna. Våra skandinaviska ortolansparvar laddar exempelvis upp i sydvästra Frankrike och på Iberiska halvön inför den vidare resan genom torra ökentrakter till vinterkvarteren i Senegal och Mali.

På senare tid har svenska fågelskådare via SOF (BirdLife Sverige) kunnat engagera sig i såväl fransk som spansk regionalpolitik. Det har skett via våra kollegor i dessa båda länder – LPO (BirdLife Frankrike) och SEO (BirdLife Spanien). I båda fallen handlar det om fåglar som till viss del häckar i Sverige, och i båda fallen finns en koppling till regionala och populistiska partier. Dessa vill vinna röster genom att hävda att ”EU ska inte lägga sig i hur vi sköter vår jakt”. I Les Landes i sydvästra Frankrike vill man legalisera den förbjudna jakten på ortolansparvar, i Valencia i Spanien vill man göra det tillåtet att jaga med limstickor. Det är lätt att vinna poäng genom att spela på EU-kritik, något som Centerpartiet i Sverige också insett.

Men det finns starka skäl för EU att bry sig om den svenska vargjakten, liksom hur Sverige ämnar förvalta kungsörnen. Detta har blivit mycket tydligt i de kontakter vi haft sedan den nya svenska rovdjurspropositionen presenterades i september. På EU-nivå är man idag djupt oroad över det som händer på rovdjursfronten i Sverige. Man är rädd för att ”den svenska modellen” ska sprida sig. Om Sverige går i bräschen för att försvaga EU:s direktiv om naturen, kan det komma att få långtgående följder för natur och djurliv i hela Europa.

Måhända vill Centerpartiet komma bort från överstatliga överenskommelser om naturen av rent ideologiska, nyliberala, skäl – en markägare ska ha suverän rätt att hantera sin mark – men det skulle vara illa genomtänkt. Snarare handlar det då om ren och skär populism. Partiet ligger mycket illa till i opinionsmätningarna, och det finns röster att vinna i vargfrågan. En vän bor i en by där majoriteten sedan länge röstar på just Centern. Men är det vargen som diskuteras när folk träffas? Nej, det är i stället rädslan för att skolan och vårdcentralen ska stängas, att affären ska läggas ner och att de allmänna kommunikationerna ska försämras ytterligare. Borde inte Centern engagera sig där i stället?

Det kan man tycka, men i de sammanhangen har Centern ingen politik som förändrar och – framför allt – de vinner inga röster.