onsdag 30 oktober 2013

Starka intressen vill devalvera örnarna

Fotomontage: P-G Bentz/sturnus.se

 
Det har spekulerats mycket kring vad som ligger bakom regeringens förslag om kungsörn i rovdjurspropositionen. Finns det en baktanke med den låga nivå som satts? Är det möjligen så att regeringen, genom att hävda att kungsörnsbeståndet med råge passerat ”gynnsam bevarandestatus”, vill öppna vägen för flera dispenser från Artskyddsförordningen? Ett örnpar mer eller mindre skulle i så fall inte ha någon avgörande betydelse.

Hur det nu än förhåller sig med den saken, kan vi konstatera att det råder ett starkt tryck från olika exploateringsintressen för att minska örnarnas värden. Det har också redan kommit exempel på att exploatörer tolkar propositionen på ovan nämnda vis. Så här skriver exempelvis advokatfirman Åberg & Co, som är ombud för det företag som vill exploatera Skorvdalen i Härjedalen:

”Bolaget vill slutligen framhålla bedömningen som görs i regeringens proposition 2013:191, En hållbar rovdjurspolitik, i vilken slås fast att bevarandestatusen som Sverige är skyldig att iaktta, kan upprätthållas med en stam om 150 registrerade par. Bevarandestatusen är därmed inte hotad ens om reviret skulle skadas.”

I Skorvdalen finns ett av de allra mest produktiva kungsörnsparen i den södra delen av fjällkedjan, men det paret kan vi tydligen både ha och mista enligt exploatören.

Även inom vindkraftsindustrin finns idag ett starkt missnöje mot att förekomst av kungsörn och havsörn stoppat flera exploateringar. I förra veckan meddelade Vattenfall att man lägger ner planerna på en vindkraftsanläggning utanför Forsmark i Uppland. Eva Vitell, som är projektutvecklingschef inom Vattenfall motiverade beslutet så här: ”Som rättspraxis ser ut idag är chansen att få tillstånd för en vindkraftpark vid Biotestsjön i Forsmark mycket liten. Vattenfall väljer därför att lägga ner projektet.”

Det Eva Vitell syftar på är de havsörnar som vintertid uppehåller sig i området och som varit orsak till att vindkraftsprojektet ifrågasatts. Bolaget sticker inte under stol med att man anser att örnarna tillmäts för stor betydelse.

Mera i skymundan, men likväl med betydande kraft, driver andra delar av vindkraftsindustrin frågan om att, så att säga, devalvera värdet på örnarna. Det pågår en intensiv lobbying, men denna sker inte öppet. Då och då händer det dock att e-post kommer på avvägar, och jag sitter just nu med ett sådant brev framför mig. Jag avslöjar naturligtvis inte varifrån uppgifterna kommer, men brevet bekräftar att vindkraftsindustrin anser att örnarna har för starkt skydd och att man trycker hårt på regeringen för att förändra detta.



torsdag 17 oktober 2013

Hönan eller ägget?

Under vinterhalvåret finns bara någon enstaka skarv per kvadratkilometer havsyta i Halland. Dessa kan inte påverka fisket. Trots det är det skarvarna som får skulden av frustrerade yrkesfiskare.
Foto: P-G Bentz/sturnus.se

En klassisk fråga är vad som kom först: hönan eller ägget? Frågan ska inte ses bokstavligt utan främst i överförd bemärkelse, t.ex. vad är orsak och vad är verkan. Dessa funderingar kommer över mig när jag än en gång läser regeringens senaste rovdjursproposition. Där talas det nämligen mycket om socioekonomiska aspekter på de stora rovdjuren och alldeles särskilt varg. Hur påverkar rovdjurens närvaro förutsättningarna för människorna som bor i det aktuella området?

Man kan också vända på frågan: Hur påverkar människornas förutsättningar i ett visst område deras syn på rovdjuren? Är det kanske så att rovdjuren får bära skulden för att förutsättningarna blivit så mycket sämre av helt andra orsaker? Postkontoret har dragits in liksom banken. Skolan riskerar nedläggning och kanske även butiken. Kommunikationerna har blivit både sämre och dyrare. Listan kan göras lång, men den är aktuell till vissa delar i många svenska glesbygder.

Med dessa dystra förutsättningar är det lätt att missnöjet kanaliseras någonstans, t.ex. mot vargen i Sveriges skogsbygder eller mot skarven i kusttrakter. Även i vissa kustavsnitt finns det nämligen stora socioekonomiska effekter beroende på bl.a. avfolkning, miljöpåverkan och förändrade regler för fisket. Men vad är det yrkesfiskarna klagar mest över? Det är knappast att butiken försvinner på grund av att den är olönsam eller att övergödning bäddar in undervattensvegetation i geggiga algmassor. Nej, det är skarven som blir måltavla.

Jag fick ett tydligt exempel på detta i vintras. I januari hade jag inventerat i stort sett hela Hallandskusten på övervintrande skarvar. Det var förvånansvärt få individer jag fann. Totalt beräknades hela Hallandskusten hysa ca 750 övervintrande storskarvar, varav ca 250 fanns längs den kuststräcka där de flesta yrkesfiskarna är aktiva, dvs. från Falkenberg i söder till Kungsbackafjorden i norr. Räknat på skarvar per km kuststräcka handlade det om ca 3 per km längs hela kusten och endast ca 2 per km i området med flest yrkesfiskare. Eftersom skarvarna ofta fiskar långt ute till havs, skulle vi grovt kunna översätta dessa tal till 3 respektive 2 skarvar per kvadratkilometer hav.

Det är helt enkelt inte möjligt att så få skarvar skulle kunna påverka fiskbestånden inom så stora arealer. Trots detta är det på skarven som yrkesfiskarnas missnöje fokuseras. En kort tid efter ovan nämnda inventering deltog jag i en annan kartläggning. Det handlade då om att räkna fåglar till havs i ett område som kan bli aktuellt för vindkraft. Under en nästan fem timmar lång båttur, fram och tillbaka genom och runt det aktuella området, räknade vi alla fåglar vi såg. Fyra gånger åkte vi ca 60 km med båt och täckte en yta som nog närmade sig 100 kvadratkilometer. Som mest såg vi 45 storskarvar (6 mars), dvs. mindre än en skarv per kvadratkilometer hav. Som minst såg vi en skarv per tio kvadratkilometer hav (2 maj).

Yrkesfiskaren som körde båten var en mycket sympatisk och tillmötesgående person som i hög grad bidrog till att inventeringen kunde genomföras på ett bra sätt. Det var också givande att prata med honom om fisket och dess förutsättningar så när som på en punkt: Skarven var som ett rött skynke för honom. Det var helt enkelt skarvens fel att fisket blivit så mycket sämre under de senaste decennierna.

I detta sammanhang kan det också vara befogat att ta upp den skyddsjakt som bl.a. förekommer på skarv. Denna jakt beslutas av länsstyrelsen, men det är långt ifrån alltid som det är möjligheterna till minskade skador som ligger bakom besluten. I stället handlar det om skyddsjakt som en form av terapi för frustrerade fiskare. Får de bara möjlighet att skjuta några skarvar, minskar klagomålen i omfattning och situationen upplevs drägligare för både fiskare och tjänstemän.

Någon kanske häpnar, men det är så här det fungerar. Jag har pratat med flera av dem som är viltansvariga på landets länsstyrelser. Tre av dessa förklarade utan omsvep att skyddsjakt ofta är ren terapi, inget annat.

måndag 14 oktober 2013

Regeringens besparingar hårt slag för livet i jordbrukslandskapet

Tofsvipeunge. Tofsvipan är en av de arter som missgynnats av modernt jordbruk och som kommer att drabbas ytterligare på grund av nedskärningarna i landsbygdsprogrammet.
Foto: P-G Bentz/sturnus.se



Fåglar är lätta att inventera. De har också korta generationer och så kan de snabbt flytta på sig från ett område som inte längre passar, alternativt till ett annat som passar artens krav. Därför är fåglar också mycket bra som indikatorer på tillståndet i miljön.

Under de senaste decennierna har vi kunnat följa hur det svenska jordbrukslandskapet utarmats på fåglar. De allra flesta arter som är knutna till odlad mark har minskat i antal och utbredning. Det gäller till exempel sånglärka, tofsvipa och stare. Men det finns också vinnare, bland annat grågås, trana och ringduva. Dessa gynnas av det moderna jordbrukets stordrift och en storskalig övergång till höstsådda grödor.

Många av de fågelarter som missgynnas har det gemensamt att de ofta påträffas på mera marginella marker, i kantzoner, längs gärdsgårdar, i anlagda våtmarker m.m. De kan därför sägas vara beroende av såväl lantbrukarens intresse som av ekonomiskt stöd. Samtidigt handlar det i många fall om fåglar som har en stark ställning i vår kultur och som de allra flesta svenskar vill värna om.

Med detta som bakgrund är det mycket oroande att regeringen nu aviserat att man kommer att göra mycket stora besparingar inom landsbygdsprogrammet de kommande åren. Hur mycket man ska spara är ännu oklart, men den vanligtvis välunderrättade tidningen Land Lantbruk skriver att det handlar om miljardbelopp. Det blir exempelvis ingen förlängning när det gäller stöd till miljöskyddsåtgärder, minskat kväveläckage, natur- och kulturmiljöer i odlingslandskapet, skyddszoner samt skötsel av våtmarker.

Bakom besparingarna står dels minskade bidrag från EU, dels att svenska staten slagit i ett så kallat utgiftstak. Det går enligt uppgift inte att hålla balans i Sveriges ekonomi om vi fortsätter att lägga pengar på lantbrukets miljöåtgärder. Lite tillspetsat uttryckt kan det sägas att fåglar och andra varelser i jordbrukslandskapet offras för att skatterna ska kunna sänkas ytterligare.

Det är idag länsstyrelserna som administrerar jordbruksstöd och även svarar för rådgivning. Där aviseras nu kraftiga nedskärningar och omfattande uppsägning av personal. Tidigast 2016 kommer det att finnas nya pengar att söka för miljöförbättrande åtgärder i jordbrukslandskapet. Samtidigt är lantbrukare ett folk som vill ha kontinuitet och som vill kunna satsa långsiktigt. Med en minst tvåårig paus i finansieringen är risken stor att anlagda skyddszoner och andra åtgärder nu plöjs upp.

Nästan hälften av EU:s budget går idag till jordbruksstöd. Vi i Sverige betalar mera till EU än vad vi får tillbaka. Detta innebär att det är svenska folket som, via skattsedeln, står för jordbruksstödet. Men det är nog ytterst få av oss som vill att pengarna ska användas på ett sätt som ytterligare utarmar det svenska landskapet. Det blir emellertid följden av de kraftiga nedskärningar som regeringen nu aviserar.

Sist men inte minst är det viktigt att poängtera att nedskärningarna inte bara drabbar fåglar. Det blir en utarmning av allt liv, från växter via insekter till fåglar och däggdjur.

tisdag 8 oktober 2013

Nu blir kungsörnen politik

Kungsörn i ett halländskt häckningsrevir. Det är numera det enda kända paret i Halland.
Foto: P-G Bentz/sturnus.se


Sedan regeringen presenterade sin nya rovdjurspolitik i början av september är vi nog många som funderat kring det som står om kungsörnen i propositionen. Det handlar såväl om den löpande texten som om det referensvärde för beståndet som regeringen angett. I bästa fall kan det ses som misstag komna ur en departementstjänstemans alltför nitiska sinne för ordning och reda, i värsta fall om en dold agenda för att minska kungsörnens värde i samband med exploatering.

Texten är också något av en paradox. Centern har gjort sig till språkrör för de strömningar som säger att svensk rovdjurspolitik ska avgöras nära dem som är berörda, dvs. landsbygdsbefolkningen, och absolut inte i Stockholm. I det här fallet har en tjänsteman på regeringens kansli i just Stockholm satt sig över all den kunskap och allt det engagemang som finns hos människor ute i landet. Det gäller t.ex. de idoga inventerare vars resultat alla populationssiffror bygger på. Men det gäller också mannen som driver ett företag i Västerbotten specialiserat på fototurism med kungsörn i centrum eller kvinnan vars engagemang för kungsörnen bidragit till ett omfattande upprop på nätet.

Det är också märkligt att kungsörnen plötsligt jämställs med de fyra stora fyrfota rovdjuren. Dessa har varit föremål för en utredning som remissbehandlats i vanlig ordning. Det har inte kungsörnen. Likväl sägs det i proppen uttryckligen att ”kungsörnen ska hanteras på samma sätt som de fyra övriga rovdjuren i propositionen”. Eftersom det är möjligt med både licensjakt och skyddsjakt på dessa, tolkades skrivningen som att regeringen nu även öppnar för jakt på kungsörn. Då gick miljöministern på defensiven och hävdade att det hade man inte tänkt, utan att den citerade meningen enbart gällde att man vill fastställa ett värde för kungsörnsstammen.

Jag skulle kunna orda mycket mera om märkligheterna i proppen. Men det räcker gott med att konstatera att det sällan skrivits något så luddigt och slarvigt i en regeringsproposition som när det gäller kungsörnen. Det är också anledningen till att denna mäktiga rovfågel nu blir politik. Socialdemokraten Urban Ahlin har redan ställt en fråga i riksdagen, som miljöminister defensivt besvarade den 1 oktober. Nu väcker Ahlins parti en motion där man inte är helt avvisande till propositionen men kräver att kungsörnen ska lyftas ur.

Frågan är då hur riksdagen kommer att ställa sig när det omsider blir omröstning. Att miljöpartiet och vänsterpartiet stöder s-motionen får anses mycket troligt, men hur blir det i övrigt? Ja, moderaterna, centern och kristdemokraterna har redan argumenterat starkt för propositionen, så där är nog positionerna låsta. Återstår folkpartiet och sverigedemokraterna.

Folkpartiet hade tidigare en både bra och framsynt naturvårdspolitik, men under alliansregeringens sju år vid makten har man fått träda tillbaka för centern. Frågor som rör natur och brukande har placerats på centerns bord lika självklart som utbildningsfrågor legat på folkpartiets. Denna uppdelning verkar ha varit en del av kittet som fått alliansregeringen att hålla ihop. Men mer än en gång har vi de gångna sju åren sett exempel på att enskilda fp-riksdagsmän inte varit nöjda med centerpartiets närmast naturvårdsfientliga inställning. Nu har dessa riksdagsmän chansen att åtminstone göra sin röst hörd genom att lägga denna röst på oppositionens förslag, men det är kanske för mycket att hoppas på?

Sverigedemokraterna är i mångt och mycket ett oskrivet blad i dessa sammanhang. Visserligen har man vid flera tillfällen uttalat sig negativt mot rovdjur i allmänhet och varg i synnerhet – partiet är förvisso populistiskt. Samtidigt skulle man, om än lite cyniskt, kunna tycka att kungsörnen står för många av de värden som sverigedemokrater uppskattar: Den är en toppredator, den är majestätisk och heraldisk och den är svensk . . .

Hur det nu än förhåller sig med dessa saker är kungsörnen värd mycket mera än att behandlas så slarvigt och otydligt som i regeringens rovdjursproposition.

torsdag 3 oktober 2013

Självförvållade problem

Orren är en av de ca 30 fågelarter som är möjlig att jaga i Sverige. Ska dessa nu hanteras av en viltmyndighet medan övriga ca 270 regelbundet uppträdande arter finns kvar under Naturvårdsverket? Det blir en märklig situation.


”Det går fort att ställa till en konflikt, men det är väldigt svårt att rätta till den efteråt.”

Det sa Jens Andersson, en av sekreterarna i Jaktlagsutredningen när ett av utredningens delbetänkande presenterades den 3 oktober. Utredaren, den förre riksdagsmannen och centerpartisten Håkan Larsson, föreslår att det skapas en helt ny myndighet, Viltmyndigheten, som ska hantera vilt- och jaktfrågor framöver. Bakom denna slutsats finns konstateranden om att landets viltstammar idag är större än kanske någon gång tidigare samt att markägar- och jägarorganisationer är missnöjda med hur Naturvårdsverket skött jakten. Utredningen anser också att det är viktigt att den nya myndigheten får i uppdrag att främja jakten som näring samt att det skapas ett partsammansatt nationellt råd för viltförvaltning.

Men åter till Jens Anderssons yttrande. En av den nya myndighetens uppgifter ska vara att försöka förhindra att skador uppstår. De gröna näringarna ska kunna leva vidare i balans med livskraftiga viltstammar. De problem som finns idag och som nämndes vid presentationen gäller älgars, rådjurs och hjortars skador på skog, vildsvinens skador på jordbruksgrödor, sälars skador på fiske, rovdjurens påverkan på får och renar samt de problem som en växande dovhjortstam orsakar. Till denna lista hade gässens skador på växande gröda kunnat fogas. Det är slående att flera av dessa problem faktiskt är orsakade av jägarna själva. Jägarna har haft lätt att ställa till konflikter men mycket svårt att rätta till dessa:

Förvaltningen av den svenska älgstammen har under många år syftat till att få så många älgar som möjligt, inte att få en älgstam i balans med födotillgången. När det gäller vildsvinen har den stora spridningen i landet skett genom medvetna (om än illegala) utplanteringar. Samma sak sker nu med rådjur på Gotland och med dovhjort i flera landsdelar, där det från ingenting plötsligt materialiseras hela grupper av dovhjortar. Kanadagåsens mångtusenhövdade svenska population är i sin helhet resultat av utplanteringar och även grågåsens ännu större stam beror till betydande del på utplanteringar för jaktändamål.

Detta borde rimligtvis ligga jägarna till last när jaktens framtid utreds, men icke. Istället är det Naturvårdsverket som får stå med hundhuvudet. Det kan synas märkligt, men det är det inte. Jägarna har nämligen ett mycket större inflytande i maktens korridorer än vad deras andel av befolkningen motsvarar.

Därför är det också med viss skepsis vi från den ideella naturvården tar emot utredningens förslag att det bör skapas ett nationellt råd för viltförvaltning. Om detta ska tillsättas på samma vis som de regionala viltförvaltningsdelegationerna är det illa. Där har nämligen jägarna och den ideella naturvården vardera en plats av cirka 15. Men detta är bara på papperet. I praktiken är många av de övriga också jägare, i några län i stort sett alla utom naturvårdsrepresentanten.

Så illa är det inte i mitt hemlän Halland, där jag representerar naturvården. Där är ”bara” ca hälften jägare, men vi har ändå sett exempel på hur fel det kan bli – om än i en ganska obetydlig fråga: Det var diskussion om hur långt in på vintern som älgjakt kunde accepteras i ett visst område – till sista januari eller sista februari. Den person som representerar friluftslivet, i detta fall orienterare och friluftsfrämjandet, borde rimligtvis ha argumenterat för dessa organisationers intresse. Men så var inte fallet. Istället argumenterade han för sitt intresse som jägare och begärde den längre jakttiden.

De båda svenska jägarorganisationerna välkomnar utredningens förslag och anar kanske ett än större inflytande framöver. Naturvårdens representanter tycker däremot att utredningsförslaget kan läggas på en hylla och samla damm. Även Naturvårdsverket har i ett särskilt yttrande motsatt sig en ny myndighet. Det blir ju märkligt när viltfrågorna ska delas upp på två myndigheter med jaktbara arter hos den ena och icke jaktbara hos den andra. Detta höll utredaren med om under presentationen och sa att en särskild s.k. genomförandeutredning bör få avgöra gränsdragningarna.

Men har vi inte sett nog av denna uppdelning och dess negativa effekter redan? Innan länsstyrelserna fick en ny organisation för viltförvaltning (där viltförvaltningsdelegationerna är en del), hanterades jaktbart vilt av den juridiska enheten medan övrigt vilt sköttes av naturvårdsenheten. Redan i ett så litet län som Halland innebar denna uppdelning ofta ganska knepiga situationer.

Som jag ser det, beror utredarens förslag på vitt skilda synsätt när det gäller våra viltstammar. Jägarna, och uppenbarligen även utredaren, vill se stammarna närmast som kreatursbesättningar som ska förvaltas och brukas. Från naturvårdens håll anser vi att olika viltstammar har ett egenvärde och att det är oerhört viktigt att vi återfår något så när naturligt fungerande ekosystem. Människan kan i vissa sammanhang, och av vissa arter, utnyttja ett överskott genom jakt, men därifrån är steget långt till ett rent brukande av naturen.

Det finns alltså skäl för både den ideella naturvården och politiker i båda blocken att noga granska utredningens delbetänkande. Så som det presenterades av utredaren, känns det mera som ett beställningsarbete från jaktintressena än som ett seriöst förslag för att få en bättre viltförvaltning i landet.