Hönan eller ägget?

Under vinterhalvåret finns bara någon enstaka skarv per kvadratkilometer havsyta i Halland. Dessa kan inte påverka fisket. Trots det är det skarvarna som får skulden av frustrerade yrkesfiskare.
Foto: P-G Bentz/sturnus.se

En klassisk fråga är vad som kom först: hönan eller ägget? Frågan ska inte ses bokstavligt utan främst i överförd bemärkelse, t.ex. vad är orsak och vad är verkan. Dessa funderingar kommer över mig när jag än en gång läser regeringens senaste rovdjursproposition. Där talas det nämligen mycket om socioekonomiska aspekter på de stora rovdjuren och alldeles särskilt varg. Hur påverkar rovdjurens närvaro förutsättningarna för människorna som bor i det aktuella området?

Man kan också vända på frågan: Hur påverkar människornas förutsättningar i ett visst område deras syn på rovdjuren? Är det kanske så att rovdjuren får bära skulden för att förutsättningarna blivit så mycket sämre av helt andra orsaker? Postkontoret har dragits in liksom banken. Skolan riskerar nedläggning och kanske även butiken. Kommunikationerna har blivit både sämre och dyrare. Listan kan göras lång, men den är aktuell till vissa delar i många svenska glesbygder.

Med dessa dystra förutsättningar är det lätt att missnöjet kanaliseras någonstans, t.ex. mot vargen i Sveriges skogsbygder eller mot skarven i kusttrakter. Även i vissa kustavsnitt finns det nämligen stora socioekonomiska effekter beroende på bl.a. avfolkning, miljöpåverkan och förändrade regler för fisket. Men vad är det yrkesfiskarna klagar mest över? Det är knappast att butiken försvinner på grund av att den är olönsam eller att övergödning bäddar in undervattensvegetation i geggiga algmassor. Nej, det är skarven som blir måltavla.

Jag fick ett tydligt exempel på detta i vintras. I januari hade jag inventerat i stort sett hela Hallandskusten på övervintrande skarvar. Det var förvånansvärt få individer jag fann. Totalt beräknades hela Hallandskusten hysa ca 750 övervintrande storskarvar, varav ca 250 fanns längs den kuststräcka där de flesta yrkesfiskarna är aktiva, dvs. från Falkenberg i söder till Kungsbackafjorden i norr. Räknat på skarvar per km kuststräcka handlade det om ca 3 per km längs hela kusten och endast ca 2 per km i området med flest yrkesfiskare. Eftersom skarvarna ofta fiskar långt ute till havs, skulle vi grovt kunna översätta dessa tal till 3 respektive 2 skarvar per kvadratkilometer hav.

Det är helt enkelt inte möjligt att så få skarvar skulle kunna påverka fiskbestånden inom så stora arealer. Trots detta är det på skarven som yrkesfiskarnas missnöje fokuseras. En kort tid efter ovan nämnda inventering deltog jag i en annan kartläggning. Det handlade då om att räkna fåglar till havs i ett område som kan bli aktuellt för vindkraft. Under en nästan fem timmar lång båttur, fram och tillbaka genom och runt det aktuella området, räknade vi alla fåglar vi såg. Fyra gånger åkte vi ca 60 km med båt och täckte en yta som nog närmade sig 100 kvadratkilometer. Som mest såg vi 45 storskarvar (6 mars), dvs. mindre än en skarv per kvadratkilometer hav. Som minst såg vi en skarv per tio kvadratkilometer hav (2 maj).

Yrkesfiskaren som körde båten var en mycket sympatisk och tillmötesgående person som i hög grad bidrog till att inventeringen kunde genomföras på ett bra sätt. Det var också givande att prata med honom om fisket och dess förutsättningar så när som på en punkt: Skarven var som ett rött skynke för honom. Det var helt enkelt skarvens fel att fisket blivit så mycket sämre under de senaste decennierna.

I detta sammanhang kan det också vara befogat att ta upp den skyddsjakt som bl.a. förekommer på skarv. Denna jakt beslutas av länsstyrelsen, men det är långt ifrån alltid som det är möjligheterna till minskade skador som ligger bakom besluten. I stället handlar det om skyddsjakt som en form av terapi för frustrerade fiskare. Får de bara möjlighet att skjuta några skarvar, minskar klagomålen i omfattning och situationen upplevs drägligare för både fiskare och tjänstemän.

Någon kanske häpnar, men det är så här det fungerar. Jag har pratat med flera av dem som är viltansvariga på landets länsstyrelser. Tre av dessa förklarade utan omsvep att skyddsjakt ofta är ren terapi, inget annat.