söndag 26 februari 2017

Är det någon egentlig skillnad på 13–1 och 13–3?

Kungsörnen omfattas av den statliga rovdjurspolitiken och är ofta föremål
för diskussioner i viltförvaltningsdelegationerna.
Foto: Anders Wirdheim


De svenska jägarna ser sig som en förfördelad grupp. Och ännu värre blir det nu när regeringen beslutat utöka de länsvisa så kallade viltförvaltningsdelegationerna med två platser – från 12–14 ledamöter till 14–16 framöver. De två nya platserna ska nämligen besättas av representanter för naturvård och naturturism.

”Det är snudd på provokation av regeringen” och ”Naturvården får nu dubbelt så stor makt som jägarna” är bara två av många riktigt sura kommentarer i jaktpressen.

Viltförvaltningsdelegationerna infördes av alliansregeringen 2009 för att flytta beslut om jakt närmare dem som berörs. Varje län har sin egen delegation och denna består av fem regionala politiker, som ska representera allmänheten, samt företrädare för mellan sex och åtta olika näringar eller intressen. Dessutom har polisen en plats.

Jag har suttit med som representant för den ideella naturvården i Hallands län sedan starten, och jag har även haft ansvaret för dessa frågor inom BirdLife Sverige, det vill säga landets ornitologiska förening. Det är ornitologerna som i samarbete med Naturskyddsföreningen och Rovdjursföreningen utser naturvårdens representant.

Det var också dessa tre organisationer som för mer än två år sedan skrev ett gemensamt brev till regeringen och begärde att en sedan länge utlovad utredning av hur delegationerna fungerar skulle genomföras. Den forskning som bedrivits, inte minst genom statsvetaren Simon Matti vid Luleå tekniska universitet, hade nämligen visat att de flesta viltförvaltningsdelegationerna i landet hade en mycket stark övervikt för jaktintresset. Omröstningar om rovdjur i dessa län har ofta slutat med 13–1 för jägarna. Naturvårdaren har stått helt ensam.

Varför har det då blivit så här? Den främsta förklaringen är att effektiv lobbying från jägarnas sida fått både politiska partier och olika näringar att utse jägare som sina representanter. Detta är särskilt tydligt i mellersta och norra Sverige men inte lika uttalat i söder. I delegationerna agerar dessa personer i egen sak och inte som representanter för allmänheten eller den näring de representerar. Detta är särskilt illa när det gäller politikerna. Om det ska skapas någon slags form av legitimitet, måste politikerna i delegationen representera sina väljare och inte enbart sig själva.

Från naturvårdens sida hade vi helst sett att systemet med viltförvaltningsdelegationer gjorts om från grunden. Men en sådan lösning verkar ha varit ett alltför stort steg att ta för regeringen som istället alltså förstärker naturvårdens ställning en aning.

Men i det stora hela kommer detta knappast att ändra någonting. Det är förvisso ingen större skillnad om en omröstning slutar 13–1 eller 13–3.


Anders Wirdheim

lördag 4 februari 2017

Invasiva arter och handelshinder

Mink – en amerikansk art, införd till Europa för pälsens skull, är en invasiv art
som orsakar stor skada på fåglar och annat djurliv.
Foto: P-G Bentz/sturnus.se

Den 19 januari hölls ett möte på Naturvårdsverket. Det handlade om hur vi i Sverige ska genomföra EU:s förordning om invasiva arter. Med detta begrepp menas djur- och växtarter som inte hör hemma i ett land (eller annat område) men som gör skada där. Det handlar nästan alltid om arter som människan av en eller annan anledning tagit med sig och som sedan fått okontrollerad spridning.

För alla som sysslat med naturvård i Sverige på ett eller annat sätt finns det en art som man direkt får i tankarna när begreppet invasiva arter kommer på tal. Det är minken. Detta är en amerikansk art, införd till Europa för mer än 100 år sedan för sin päls skull. På många håll i landet byggdes det minkfarmer för att föda upp minkar. Ett centrum för verksamheten finns på Listerlandet i Blekinge. Där är flera minkfarmen fortfarande aktiva, medan verksamheten avvecklats på många andra håll i landet.

Minkfarmandet kan klandras av många olika skäl, men det allra största problemet med denna verksamhet har genom åren varit att minkar rymt eller släppts ut från farmerna. En från början liten andel av dessa minkar klarade av att etablera sig i den svenska naturen. Ättlingar till dessa har med åren anpassat sig och spridit sig så att minken numera är ett av de talrikaste mårddjuren i inte bara den svenska naturen utan i stora delar av Europa.

En följd av denna spridning är att minkarna kraftigt påverkat både fågelfauna och annat djurliv där de etablerat sig. För fåglarnas del är skadorna enorma. Det är egentligen enbart på öar som ligger så långt ut att inte minken kan simma dit som fåglarna klarat sig utan negativ påverkan. Men lokalt har minkarna nått även sådana platser genom att de oavsiktligt följt med båtar.

Man kan på mycket goda grunder hävda att fågelfaunan sett annorlunda ut längs hela den svenska kusten och även i många insjöar och vattendrag om det inte funnits mink idag. Ett exempel är Tylön som ligger vid Tylösand utanför Halmstad. Innan minken nådde dit fanns där en ganska stor koloni med tobisgrisslor. Denna koloni är idag helt utraderad – och liknande exempel finns på massor av andra platser i landet.

Men hur var det då med det där mötet på Naturvårdsverket. Beslutade man om kraftfulla åtgärder mot minken?

Nej, inte alls. Minken fanns inte ens med på agendan. Den finns inte heller på EU:s listor över invasiva arter. Det har Världshandelsorganisationen WTO satt stopp för. WTO anser att restriktioner för pälsindustrin innebär hinder för den fria handeln, och sådana hinder är för många det absolut fulaste som finns. Bakom WTO:s påtryckningar på EU ligger effektiv lobbying från den europeiska pälsindustrin, inte minst den danska. Denna industri vill inte riskera några som helst hinder för sin verksamhet, särskilt inte nu när efterfrågan på minkpälsar ökat kraftigt hos nyrika kineser och ryssar.

Detta säger en hel del om hur svårt det är att jobba med naturvård i Sverige och Europa idag: När det finns mäktiga ekonomiska intressen på andra sidan står vi oss slätt – även när det gäller ett så självklart problem som den amerikanska minken.


Anders Wirdheim