onsdag 27 november 2013

Naturen offras av populister runt om i Europa

Populistiska partier i södra Europa förespråkar bl.a. fågelfångst med limstickor och nät, metoder som inte är selektiva och som dessutom ofta är mycket grymma. Foto: BirdLife


– Centerpartiet vill se ett EU som jagar utsläpp men låter oss i Sverige jaga varg, sa partiets ledare Annie Lööf i en intervju i Sveriges Radio en morgon i november.

Därmed fick populismen i Sverige ännu ett ansikte, men uttalandet väcker också frågor om hur Centerpartiet ser på den europeiska naturen och på EU-gemensamma regelverk. Om EU inte ska bry sig om den svenska vargjakten, ska unionen i rimlighetens namn också strunta i att fransmän jagar ortolansparvar, spanjorer jagar med limstickor, malteser skjuter rovfåglar och så vidare. Denna lista kan göras lång, och en gemensam nämnare är att populistiska partier försöker vinna röster genom att hävda att EU inte ska lägga sig i deras jakt.

För snart 35 år sedan kom EU:s dåvarande medlemsländer överens om unionens s.k. Fågeldirektiv. Då var EU väsentligt mindre än idag, men unionen bestod, precis som idag, av både nordliga och sydliga stater liksom av länder med väsentligt olika jakttraditioner. Detta var ohållbart eftersom man i flera av de nordliga staterna satsade betydande summor på att skydda vissa fågelarter, samtidigt som samma arter kunde jagas hårt i de sydliga. En bärande tanke i det fågeldirektiv som omsider växte fram var att de flyttande fågelarterna är en gemensam resurs och att dessa fåglar därför måste förvaltas på en gemensam grund.

Finns det över huvud taget någon annan företeelse i vår moderna värld som är lika gränsöverskridande som flyttande fåglar? Dessa fåglar rör sig obehindrat över nationella, kulturella och religiösa gränser. Men samtidigt är de beroende av platser där de kan rasta, vila eller leta mat längs de långa flyttningsresorna. Våra skandinaviska ortolansparvar laddar exempelvis upp i sydvästra Frankrike och på Iberiska halvön inför den vidare resan genom torra ökentrakter till vinterkvarteren i Senegal och Mali.

På senare tid har svenska fågelskådare via SOF (BirdLife Sverige) kunnat engagera sig i såväl fransk som spansk regionalpolitik. Det har skett via våra kollegor i dessa båda länder – LPO (BirdLife Frankrike) och SEO (BirdLife Spanien). I båda fallen handlar det om fåglar som till viss del häckar i Sverige, och i båda fallen finns en koppling till regionala och populistiska partier. Dessa vill vinna röster genom att hävda att ”EU ska inte lägga sig i hur vi sköter vår jakt”. I Les Landes i sydvästra Frankrike vill man legalisera den förbjudna jakten på ortolansparvar, i Valencia i Spanien vill man göra det tillåtet att jaga med limstickor. Det är lätt att vinna poäng genom att spela på EU-kritik, något som Centerpartiet i Sverige också insett.

Men det finns starka skäl för EU att bry sig om den svenska vargjakten, liksom hur Sverige ämnar förvalta kungsörnen. Detta har blivit mycket tydligt i de kontakter vi haft sedan den nya svenska rovdjurspropositionen presenterades i september. På EU-nivå är man idag djupt oroad över det som händer på rovdjursfronten i Sverige. Man är rädd för att ”den svenska modellen” ska sprida sig. Om Sverige går i bräschen för att försvaga EU:s direktiv om naturen, kan det komma att få långtgående följder för natur och djurliv i hela Europa.

Måhända vill Centerpartiet komma bort från överstatliga överenskommelser om naturen av rent ideologiska, nyliberala, skäl – en markägare ska ha suverän rätt att hantera sin mark – men det skulle vara illa genomtänkt. Snarare handlar det då om ren och skär populism. Partiet ligger mycket illa till i opinionsmätningarna, och det finns röster att vinna i vargfrågan. En vän bor i en by där majoriteten sedan länge röstar på just Centern. Men är det vargen som diskuteras när folk träffas? Nej, det är i stället rädslan för att skolan och vårdcentralen ska stängas, att affären ska läggas ner och att de allmänna kommunikationerna ska försämras ytterligare. Borde inte Centern engagera sig där i stället?

Det kan man tycka, men i de sammanhangen har Centern ingen politik som förändrar och – framför allt – de vinner inga röster.

torsdag 21 november 2013

Naturen får betala för matföretagets framgång


Nyrebäcken rinner genom hela Vapnödalen. Dess stränder är i princip renrakade från högre vegetation.
Detta kan möjligen innebära fördelar för jordbruksdriften, men det är mycket negativt för den biologiska mångfalden.


Tidigare i veckan (20.11) förärades Wapnö Gård utmärkelsen ”Årets uppstickare” av Matlandet. Matlandet är en organisation som bär landsbygdsminister Eskil Erlandssons signum och som kommit till för att höja intresset för svensk mat och livsmedelsproduktion. Det är gott och väl och företaget Wapnö Gård är absolut värt uppmärksamhet. Där finns ett nytänkande och en energi som imponerar. Men jag vänder mig mot den motivering som följer med utmärkelsen. Den framgång som Wapnö Gård har rönt under senare år har nämligen haft ett pris, och det är naturen som fått betala.

För 18 år sedan startade jag en fågelinventering i det som kallas Vapnödalen. Det är en så kallad punktrutt inom ramen för den svenska fågelövervakningen. Den består av 20 punkter där jag räknar alla fåglar som ses och hörs. Inventeringen genomförs på samma sätt år efter år en tidig morgon kring månadsskiftet maj/juni. Merparten av rutten går över Wapnö Gårds marker.

Anledningen till att jag lade rutten just där var att det då, i mitten av 1990-talet, fanns tydliga tecken på att många av jordbrukslandskapets fåglar hade vikande trender. Min tanke var att följa utvecklingen inom ett intensivt odlat område. Vad jag däremot inte visste, var att den gård som då hette Vapnö skulle utvecklas till det stora, och ännu intensivare, jordbruksföretaget Wapnö AB.

Så långt bakgrunden. Men vad är det då i motiveringen som får mig att ta till orda? Jo, förutom att det står att företaget möter konsumenters efterfrågan på mat och upplevelser står det: ”Företaget har en stark tillväxt, en hög innovationsnivå och ligger i framkant när det gäller hållbarhet och energieffektivitet.” Detta får mig att ställa frågan vad Matlandet menar med hållbarhet. Jag vill nämligen hävda att om det någonstans finns brister på Wapnö Gård, så är det just när det gäller hållbarheten. Fågelinventeringen talar ett mycket tydligt språk. Dessutom vet vi att fåglarna är bra som indikatorer även för övrig biologisk mångfald: Går det dåligt för fåglarna, drabbas även insekter, växter och annat liv.

Och det går dåligt för fåglarna på Wapnös marker, mycket dåligt till och med. De enda undantagen gäller de opportunistiska generalisterna bland kråkfåglar och måsfåglar. De förmår att utnyttja stordriften, medan i princip alla andra arter går tillbaka. Antalet sånglärkor har exempelvis minskat från mellan 50 och 75 de första åren till under 20 på senare år. Samma tillbakagång gäller för sångare och andra småfåglar liksom för rovfåglar.

En viktig orsak till fåglarnas minskning är intensiteten i sig. Det finns till exempel knappast någon plats för häckande fåglar på Wapnös stora vallar. Dessa slås flera gånger varje sommar, med första skörd under andra halvan av maj. En annan orsak är att stordriften på Wapnö uppenbarligen verka kräva att allt som kan ses som hinder för driften tas bort. Ett exempel på detta är Nyrebäcken.

Denna bäck flyter genom dalen och utvecklas omsider till en mindre å. Bäcken är sedan länge dikad och kanaliserad. Men när jag startade inventeringen 1996, var dess stränder här och var bevuxna med buskage och ett och annat träd. Där fanns en mångfald av örter och ett förhållandevis rikt fågelliv. Idag är bäckens stränder renrakade från högre vegetation. Den är visserligen omgiven av remsor som inte odlas, men dessa remsor tuktas hårt och deras bidrag till den biologiska mångfalden är mycket blygsamt. Samma sak gäller skiftesgränser, vägkanter och andra marginella marker. Att det över huvud taget finns kvar en del sångare, näktergalar och andra småfåglar beror på områdets märgelgravar som har ett förhållandevis starkt skydd.

Som jag ser det, hade det inte behövt vara så här illa. Flera av jordbruksföretagen i inventeringsområdet får varje år bidrag från EU, bl.a. fick Wapnö Gård 4,2 miljoner kronor i stöd år 2010. Denna summa är kanske inte särskilt stor i förhållande till företagets totala omsättning. Men rätt använd, skulle även en mindre del av stödpengarna kunna betyda mycket för den biologiska mångfalden. Faktum är dessutom att stödet är förknippat med så kallade tvärvillkor, som bl.a. innebär att viss hänsyn skall tas till natur och miljö. Det finns skäl att undra hur dessa villkor formulerats för Wapnö Gård. Något gynnande av biologisk mångfald har det knappast handlat om. Tvärtom fortsätter gårdens marker att utarmas på liv år efter år. 

Det är inte hållbart!

Antalet tättingar (exklusive kråkfåglar) som räknats under inventeringarna i Vapnödalen 1996–2013.
Trenden (röd streckad linje) är tydligt nedåtgående. Däremot gynnas både kråkfåglar och måsfåglar av stordriften.