måndag 24 november 2014

Fungerar jaktlagstiftningen när det gäller olaga jakt?

Norrtäljejägaren på väg att slå ihjäl havsörnen med gevärskolven.
Polisens bild.


Det är många gånger som vi haft skäl att ställa oss frågan i rubriken, och i början av nästa år kan det åter finnas anledning. Då ställs nämligen en Norrtälje-bo inför rätta sedan han avslöjats med att ha slagit ihjäl en havsörn. I det fallet finns det filmbevis på händelsen, en film som mannen tagit själv med sin mobiltelefon och som påträffades vid en husrannsakan. Då hittades även örnen i djupfryst skick liksom två lodjursskinn.

Filmen visar hur mannen först hetsar sina två hundar på den skadade örnen och sedan hur han slår ihjäl den med kolven på sitt gevär. Även när det gäller lodjuren finns det bilder som visar den aktuelle mannen med de skjutna djuren ute i skogen. Trots detta hävdar han i förhör att lodjursskinnen tillhörde hans förra sambo och att någon annan skjutit dem. Örnen säger han sig ha hittat i skogen i skadat skick. Att han släppte hundarna på den, förklarar han med att han ville träna hundarna på ett rovdjur. Nu i efterhand säger han att ”det var dumt gjort”. Mannen är nu misstänkt för både grovt jaktbrott och grovt jakthäleri – det sistnämnda eftersom det inte kan bevisas att det var han som sköt lodjuren, men han har bevisligen haft hand om de skjutna djuren.

Det ska bli mycket intressant att följa rättegången när den kommer igång nästa år liksom att se vilken dom som blir följden. Under senare år har vi kunnat konstatera att beviskraven är mycket höga när det gäller illegal jakt. Det har också visat sig vara relativt enkelt för åtalade att slingra sig ur även till synes solklara fall. Ett sådant exempel kom alldeles nyligen och gäller ett lodjur som sköts i Halland i våras.

I det fallet hade en grupp jägare anlitats för att skyddsjaga ett lodjur som slagit åtskilliga får det senaste halvåret. Djuret i fråga var en hanne som var försedd med sändare och lätt att pejla. Fåraptiten hade väckts hos honom efter det att han blivit lindrigt skadad i trafiken. Innan dess fanns inga tecken som tydde på att han jagade tamdjur. Efter att på vårvintern gjort en några veckor lång utflykt in i Västergötland (där skyddsjaktbeslutet inte gällde) kom han tillbaka till sitt gamla hemområde i Halland där det också fanns en hona. Denna bakgrund kände alla jägarna till. Därför hade också jaktledaren tydligt talat om att inget skott fick avlossas om man inte först kunnat se sändaren.

Lodjuret pejlades till en kulle inne i ett skogsparti. Hundföraren och ytterligare en person gick in i området och kort därpå stöttes ett lodjur upp som snabbt tog sin tillflykt upp i ett träd, undan hund och människor. Hundföraren sköt då lodjuret, men ned från trädet föll en ung hona och inte den sändarförsedda hanne man hade tillstånd att skjuta. Hannen och den unga honans moder hade istället flytt undan på marken.

Vid rättegången hävdade skytten att han inte visste att det kunde finnas mer än ett lodjur i området liksom att han "tyckte sig se en sändare". Med det lät sig Varbergs tingsrätt nöja och frikände mannen. Detta trots att det hade funnits hur mycket tid som helst att noga undersöka om lodjuret i trädet hade en sändare eller ej. Ett lodjur som flyr upp i ett träd undan hund och människor går inte ner i första taget.

Domen är både märklig och sorglig, men ännu sorgligare är det att Svenska Jägareförbundet applåderar domen och försvarar skytten. I stället hade det varit önskvärt att Jägareförbundet börjar bidra till att rensa upp i det träsk som olaga jakt på rovdjur är på väg att bli och att man inte per automatik alltid försöker försvara jägarna.

Det är också närmast bedrövligt att se vilka argument som åtalade jägare använder för att komma undan. Priset tas nog av en grupp på 15 finska jägare som står åtalade för att illegalt ha skjutit tre vargar. Även i det fallet är bevisen mycket starka. Det har fått jägarna och deras försvarare att hävda att de tre vargarna inte var ”rena” vargar utan hybrider efter återkorsning med hund.

Patetiskt är bara förnamnet!


onsdag 8 oktober 2014

Ska LRF så sockerbetor på gårdarnas torraste skiften?

Produktiv skogsmark. Granarna växer, men de organismer som fanns här innan den ursprungliga skogen avverkades har försvunnit. De har inte flyttat till den hällmark som finns en bit bortom vägkröken. På den finns helt andra arter.


För många år sedan, åren 1975–1978, jobbade jag på ett företag som sysslade med förädling av sockerbetor. I mina arbetsuppgifter ingick bland annat att leta efter områden som var lämpliga för vår fröodling. Jag for runt i det halländska landskapet och letade efter platser med kombinationen lätt jord och varmt läge. När jag väl hittat en plats, tog jag kontakt med markägaren, och det var mycket sällan vi inte fick arrendera den aktuella markplätten för en säsong. Vi betalade nämligen mycket bättre än vad avkastningen från någon gröda kunde ge.

På köpet fick jag under de här tre åren lära mig mycket om olika jordars egenskaper liksom olika grödors krav på bland annat jordmån och vattentillgång. De allra flesta bönder brukade reagera när jag nämnde att vi ville odla sockerbetsfrö på gårdens torraste sandbacke. ”Det är ju alldeles fel mark för betor – de vill ju ha tung jord”, sa bönderna. Jag förklarade att betfröet måste hinna mogna, och det gör det säkrast om marken är lätt och torr. Hellre en liten, bra skörd än en stor och dålig, hade jag fått lära mig av min chef.

Men det var bönderna jag mötte som lärde mig det jag idag vet om olika grödor och deras krav på marken. Ingen av dessa bönder skulle komma på tanken att sätta potatis på en lerhaltig, tung och våt jord, ej heller som sagt att så sockerbetor på torr och sandhaltig jord. På den sandiga jorden skulle potatis sättas, medan betorna skulle sås på den tunga jorden.

Dessa minnen kommer till mig när jag läser senaste Skogseko, landets största skogstidning som ges ut av Skogsstyrelsen. I den finns ett stort reportage om att skydda skog. Rubriken är ”Olika syn på skyddsvärda skogar”. Det som får mig att minnas arbetet med sockerbetsförädlingen är det som skogsdirektören Sten Frohm på LRF för fram. LRF anser att man inte ska stirra sig blind på produktiv skogsmark utan vill räkna in frivilliga avsättningar, generell hänsyn vid avverkningar och impediment i form av sumpmark, bergknallar och annan mark som inte lämpar sig för skogsbruk. Summan av detta måste ha väldigt stor betydelse för den biologiska mångfalden, anser LRF.

Det har LRF alldeles rätt i, men det handlar då enbart om arter som är anpassade till dessa miljöer. Detta har däremot inte LRF förstått, eller så vill de inte förstå det. Det är inte första gången dessa resonemang förs fram, och det är märkligt med tanke på att LRF är en organisation, där medlemmarna kan otroligt mycket om olika jordbruksgrödors krav! Men man verkar inte kunna inse att vilda djur- och växtarter också har specifika krav. Arter, som utvecklats för att växa i myllan i produktiva skogsmiljöer, trivs helt enkelt inte i en sumpmark eller på en berghäll. 

Ingen bonde skulle komma på tanken att så sockerbetor på en sandbacke eller sätta potatis på gårdens lerigaste och tyngsta åker! Men LRF verkar tro att det går att omskola en kalkgynnad guckusko till att växa på en sur granithäll?

Inte oväntat är Skogsindustrierna inne på en liknande linje. Även de vill rikta fokus på det som kallas för improduktiv skogsmark, och man varnar för att mera naturvård får ekonomiska konsekvenser: ”Om virkesuttaget från skogen minskar kommer det att innebära en samhällsekonomisk förlust, jobb kommer att förloras och möjligheterna att ta fram förnybara produkter från skogen kommer att minska.”

Det förtjänar att påpekas att endast 4 procent av den svenska skogen har ett formellt skydd. I stora delar av landet är det betydligt sämre än så – genomsnittet lyfts av att ungefär häften av den fjällnära skogen är skyddad. I södra Norrland och norra Svealand (det s.k. sydboreala området) har endast 1,6 procent av skogen ett säkert skydd. I resten av Svealand och Götaland handlar det om ungefär 3 procent. Om denna andel ökade med några procentenheter, skulle det få enorm betydelse för den biologiska mångfalden, friluftslivet och människors välbefinnande, men det skulle knappast märkas på samhällsekonomin.

Nu ska jag ta kontakt med vår lokala LRF-bas och fråga om jag kan få vara med när han till våren sår sockerbetor på gårdens sandigaste och torraste skifte!


torsdag 24 april 2014

En gemensam resurs kräver gemensamma regler

Dalripa, en av ytterst få jaktbara svenska fåglar som håller sig inom landet. Den livnär sig vintertid bland annat på björkknopp. Flertalet av de jaktbara arterna (26 av 33) är i varierande grad flyttfåglar och kan inte hanteras på nationell basis. 


Det är val till EU-parlamentet i år. För Sveriges del äger valet rum söndagen 25 maj. Detta val har inte hittills väckt någon större entusiasm i Sverige, men det är ändå mycket viktigt, inte minst när det gäller naturvård och fågelskydd. Dels går mer än 40 procent av EU:s hela budget till jordbrukssektorn, dels kommer det nu propåer om att försvaga EU:s Fågeldirektiv och Art- och habitatdirektiv.

Måndagen 28 april håller Svenska Jägareförbundet en debatt med deltagare från samtliga svenska partier med representation i EU-parlamentet. Debatten är helt inriktad på jakt och förbundet ställer följande frågor till politikerna:
– Ska jaktfrågor överhuvudtaget avgöras i Bryssel?
– Vilka jaktfrågor är viktigast för Sverige nu?
– Vad ser ni för risker om svenska jakten fjärrstyrs från parlamentet?
– Är det dags att revidera fågel- och habitatdirektiven?

Det är inte utan att man gärna sett att även en representant för fågelskyddet varit med i diskussionen. Så är inte fallet, och vi saknar själva de resurser som krävs för att kunna anordna en motsvarande debatt. Men man får lätt lite kalla kårar när man hör politiker prata jakt och EU. Det blir ofta både röstfiske och överdrifter. Låt mig ta ett exempel:

Marit Paulsen, som representerar Folkpartiet i både EU-parlamentet och i denna debatt, uppfattas normalt som en mycket bra och stridbar förkämpe för både djurhälsa och miljö. Men var står hon när det gäller jakt och fågelskydd? Svaret är att det vet hon nog inte ens själv. Hon har nämligen tidigare sagt följande: ”Jag tycker definitivt inte att vi ska sitta i Bryssel och besluta om jakt. Det vi däremot har att besluta om är migrerande fåglar. Då blir det en intereuropeisk fråga. Jag skulle inte tycka det var trevligt om spanjorerna började servera grillad trana, eller när cyprioterna fångar våra småfåglar. Men vi ska tydligt skilja på regionalt ansvar och EU-ansvar för migrerande fåglar.”

Det som får mig att dra slutsatsen att Marit Paulsen inte själv vet var hon står i denna fråga är att hon inte verkar vara medveten att det stora flertalet av de 33 fågelarter som har allmän jakttid i Sverige är just ”migrerande fåglar”. Det är egentligen enbart hönsfåglarna som är stannfåglar, övriga 26 arter är helt eller delvis flyttfåglar. Därigenom blir dessa arter en gemensam resurs, där flera europeiska länder både har intresse av att jaga dem och ett ansvar för att skydda dem. Detta görs självfallet bäst och enklast genom ett gemensamt regelverk.

När EU:s fågeldirektiv stadfästes 1979 var EU betydligt mindre än idag. Icke desto mindre fanns precis samma förhållanden och motsättningar som idag. Men man insåg att det knappast finns någon annan företeelse som är lika gränsöverskridande som flyttande fåglar, och därför krävs det också ett gemensamt regelverk. Om varje land fritt skulle bestämma över vilka arter som får jagas och under vilka tider, skulle vi snabbt hamna i svåra konflikter där vissa länder satsar stora summor på att skydda arter som sedan kanske jagas utan begränsningar i andra länder.

Påfallande ofta finns det också en riktigt besk eftersmak när dessa frågor kommer på tal. I många delar av Europa använder sig nu nationalistiska partier av jaktfrågor för att vinna stöd och röster. Det gäller i Valencia i Spanien såväl som i Les Landes i Frankrike, på Malta, Cypern och i flera andra delar av södra Europa. Där vill de nationalistiska partierna tillåta ”traditionella” jaktformer som både är oetiska och ofta dödar utan urskiljning. Vi vill inte se Svenska Jägareförbundet och politikerna i ovan nämnda debatt flörta med detta sällskap.

Nu kanske någon invänder att fågeljakt bara utgör en mindre del av den svenska jakten. Den är i huvudsak inriktad på däggdjur, och dessa är betydligt mera stationära än fåglarna. Det är till vissa delar riktigt, men bara om vi håller oss till Sverige och den avgränsade skandinaviska halvön. Nere på kontinenten vandrar även däggdjuren obehindrat mellan olika stater och över gränser. Det ska exempelvis ha noterats fyra olika vargar i Danmark under senare tid. Två av dessa är födda i Tyskland, medan de båda övriga lär komma från Polen. Vi får ju inte heller glömma att det ofta pratas om att den svenska vargstammen är beroende av invandring från öster.

EU:s Fågeldirektiv och Art- och habitatdirektiv är framsynta och har ett modernt synsätt på de gemensamma resurser som våra fåglar och däggdjur utgör. I de fall som dessa ska brukas, måste det göras på ett hållbart sätt med gemensamma regelverk.

Anders Wirdheim


lördag 15 mars 2014

Som man bäddar får man ligga

Det stora svenska beståndet av kanadagäss är i huvudsak resultatet av utplanteringar för jaktändamål.
Foto: P-G Bentz/sturnus.se

I början av februari deltog jag i en konferens om viltforskning på Jägareförbundets gård Öster Malma i Södermanland. Medarrangör var Naturvårdsverket, och en stor del av landets viltforskare var där. Bland de många frågor som diskuterades fanns ”stora fåglar”. Med detta begrepp avses gäss, svanar och tranor, fåglar som har det gemensamt att de ökat kraftigt under senare årtionden liksom att de trivs på dagens hårt odlade jordbruksmarker. En månad senare, i början av mars, anordnades ett särskilt seminarium vid Hornborgasjön på samma ämne. Frågan var också uppe under Almedalsveckan i Visby i fjol, och då med Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, som arrangör.

Det ska absolut inte förnekas att stora fåglar i stora antal kan orsaka skador på grödor av olika slag. Likväl kan det finnas skäl att ifrågasätta både LRF:s och jägarnas engagemang i frågan. Den omställning som det europeiska jordbruket genomgått under senare årtionden har kraftigt påverkat jordbrukslandskapets fågelfauna. Men har någon hört en representant för jordbruket någon gång uttala bekymmer över att sånglärkor, tofsvipor eller hämplingar minskar i antal? Har någon sett ett initiativ från jordbruket för att vända på trenden för dessa arter? Tvärtom har varje försök att förändra EU:s jordbruksstöd i miljövänlig riktning motarbetats effektivt.

Dagens rationellt odlade åkrar är stora och domineras av höstsådda grödor. Det innebär förhållanden som missgynnar de allra flesta av jordbrukslandskapets fåglar men som samtidigt kraftigt gynnar arter som gäss, svanar och tranor. De stora arealerna ger dessa fåglar bra överblick, och grödorna som odlas ger dem god tillgång till föda vintern igenom. Tidigare var vintern en flaskhals för framför allt ungfåglarna, och många klarade inte vintern. Så är det knappast längre, utan en mycket stor andel överlever vintern. Det är inte konstigt att följden blivit något av en befolkningsexplosion.

När det gäller jägarna, är det ju dessutom så att man själv bidragit till problemen genom att plantera ut stora mängder kanadagäss liksom i viss mån även grågäss. Under 1970- och 80-talen var det många jaktlag runt om i Sverige som satte ut kanadagäss. I mina hemtrakter i Halland var även grågäss föremål för utplantering. När vi vid denna tid genomförde inventeringen för Svensk fågelatlas, hittades det åtskilliga familjegrupper med kanadagäss där föräldrafåglarna var vingklippta. Gäss återvänder i regel till den plats där de lärt sig flyga, och därför har man sedan länge använt vingklippta föräldrafåglar för att plantera ut gäss i nya områden. Under samma inventering kunde vi även konstatera att grågäss fanns häckande i två områden, och det har senare visat sig att man just på dessa platser även satte ut grågäss.

Som man bäddar får man ligga, säger ordspråket, och det borde väl även vara tillämpbart på såväl jordbruk som jakt. Men jag har ännu inte hört någon företrädare för jordbruk eller jaktintressen som idkat någon form av självkritik, än mindre att man tagit på sig någon skuld för den situation som uppstått. Mönstret känns i och för sig igen från debatten om vildsvin och även när det gäller frågan om konkurrens mellan dovhjort och rådjur. Även i det sammanhanget hade det ökat jägarnas trovärdighet om man rakt av erkänt att man bidragit till problemen genom att plantera ut vildsvin respektive dovhjortar.

Det finns risker med den debatt som nu förs. En sådan är att en intensifierad jakt även kan komma att drabba arter som det inte går bra för, till exempel den skandinaviska skogssädgåsen som i stället borde fredas från all jakt. En annan risk är att det kommer krav på jakt under våren och en tredje att situationen kan leda till en minskad vilja hos markägare att restaurera eller nyskapa våtmarker. LRF gör den sistnämnda kopplingen.

Som fågelintresserade och engagerade av naturvård och fågelskydd måste vi nu ta debatten om ”stora fåglar” med både jordbrukets folk och jägarna. Det finns andra sätt att hantera de problem som uppstår, och det är mycket illa om LRF får gehör som leder till att ny- och återskapande av våtmarker upphör.

söndag 2 februari 2014

Om fågelräkning, gulsparvar, jordbruk och ömma tår


Gulsparv. Foto: Anders Wirdheim
Sista helgen i januari genomfördes Sveriges största fågelräkning. Den kallas Vinterfåglar Inpå Knuten och går ut på att svenska folket räknar fåglarna som finns vid deras fågelmatningar. Det är ett jätteevenemang som engagerar tiotusentals människor och som får stor uppmärksamhet i media. Det bidrar också till vår kunskap om fågelfaunan och hur den påverkas av klimatet, både på kort och lång sikt.

Som undersökning är felkällorna för många för att den ska kunna användas strikt vetenskapligt, men den ger ändå tydliga fingervisningar om vad som händer med fåglarna. Bland annat visade den, tidigare än någon annan undersökning, att en mångårig uppgång för den svenska stammen av grönfinkar brutits mellan 2008 och 2009. Medan nästan alla andra ”fågelbordsfåglar” ökade i frekvens från 2008 till 2009, minskade antalet grönfinkar tydligt. Denna minskning blev ännu tydligare vid räkningen 2010.

Vi vet nu att orsaken var sjukdomen gulknopp orsakad av en mikroorganism med det vetenskapliga namnet Trichomonas gallinae. Denna sjukdom konstaterades i denna form första gången i Sverige 2008. Med stor sannolikhet hade den spridits hit från Brittiska öarna, där ett omfattande utbrott konstaterats åren dessförinnan. Många fågelmatare har själva kunnat bevittna sjukdomens följder i form av drabbade grönfinkar som suttit uppburrade och nästan apatiska vid fågelmatningar.

Sedan dess har grönfinken fortsatt att minska, om än inte lika drastiskt. Medan det under åren 2006 till 2008 rapporterades cirka sex grönfinkar per fågelmatning, är genomsnittet i år drygt 2,5. Om detta speglar utvecklingen för hela den svenska grönfinkspopulationen, har denna halverats under en period av bara sex år. En kraftig tillbakagång har även bekräftats av andra, mera vetenskapliga, studier.

Under åren med Vinterfåglar Inpå Knuten har vi också kunnat se en tydlig minskning av antalet gulsparvar. Från ett genomsnitt på nästan sex individer per rapport de två första åren (2006–07) är vi nu nere i runt tre gulsparvar per rapport, det vill säga en halvering även här. Även denna tillbakagång bekräftas av mera vetenskapligt utförda inventeringar. Det är alldeles uppenbart att något händer med gulsparven, men i detta fall är orsakerna inte alls lika tydliga och lätta att finna som när det gäller grönfinken.

Enstaka fall av gulknopp har konstaterats även hos gulsparv, men det är bara några få och långt från den massdöd som grasserat bland grönfinkarna. Det måste vara något annat, men vi ska söka orsakerna i Sverige – och sannolikt i jordbrukslandskapet. Gulsparven är en stannfågel, och även om många par häckar på hyggen och i kraftledningsgator, hittar vi merparten i jordbrukslandskapet. Det är också där i princip hela beståndet finns under vinterhalvåret.

Det svenska jordbrukslandskapet har förändrats under senare årtionden. I slättbygder har jordbruksdriften intensifierats, i skogsbygder är det snarare tvärtom. Båda sakerna har troligen varit negativa för gulsparvarna. I slättbygderna finns det numera färre randmiljöer eftersom mindre åkrar slagits samman till större. I skogsbygderna har åkerarealen minskat drastiskt. De gamla åkrarna används idag som betesmarker eller för vallodling om de inte planterats igen. Det har också skett en storskalig övergång från vårsådd till höstsådd, vilket sannolikt missgynnat gulsparven eftersom stubbåkrar varit en viktig födosöksmiljö under vinterhalvåret. Ännu en faktor som rimligtvis påverkat gulsparven är att användningen av bekämpningsmedel ökat i Sverige under senare tid.

Detta är något som sannolikt få svenskar är medvetna om, även om det också måste betonas att vi i Sverige använder mindre gifter i jordbruket än länderna på kontinenten. Giftanvändningen påverkar fågellivet på åkrarna i första hand genom att deras födounderlag blir mindre. När ogräs sprutas bort, försvinner livsmiljön för de insekter som lever på dessa växter. Insektsmedel är avsedda för insekterna, men de dödar inte enbart de skadeinsekter som är orsaken till bekämpningen, utan merparten av de insekter som finns på åkern just då. Kanske finns det också en risk att gifterna kan påverka fåglarna mera direkt, det vill säga att även fåglarna blir förgiftade?

Den frågan måste vara fri att ställa, precis som bland andra Rachel Carson i USA och Hjalmar Fleischer i Sverige ställde frågor angående DDT och kvicksilver i början av 1960-talet. Men det blev ganska starka reaktioner när vi sände ut ett pressmeddelande med ett första delresultat av årets räkning. Där nämndes gulsparvens minskning: ”Det finns studier som visar att bin och andra insekter i jordbrukslandskapet drabbas hårt av de ganska nya jordbruksgifter som kallas neonikotinoider. Kan det vara så att dessa gifter även påverkar fåglarna?”

Tidningen Land Lantbruk nappade på pressmeddelandet, men lyckades förvandla vår fråga till ett påstående: ”Nu tror Sveriges Ornitologiska Förening, SOF, att betningsmedel från jordbruket kan vara boven bakom minskningen.” Det ledde i sin tur till en hel del kommentarer i sociala medier. Bland annat skrev signaturen ”Snyggbonde” på Twitter att ”Ornitologerna chansar hej vilt”.

Men vi har inte påstått något om ett samband, än mindre chansat vilt. Vi har ställt en fråga. Denna fråga är högst relevant eftersom det pågår en omfattande debatt om de nya jordbruksgifternas verkan. Gulsparvens (och andra jordbruksfåglars) tillbakagång borde vara en väckarklocka som initierar forskning kring förhållandena i jordbrukslandskapet – även om det kan innebära att det trampas på ömma tår.