Alla kor på samma plats

Vall på hundratalet hektar. Ett öppet men inte särskilt levande landskap.

Nu ikväll satte jag mig för att skriva om bivråk till en kommande publikation om fåglar i Halland, landskapet där jag bor. Men jag kom inte så långt eftersom jag fastnade på nätet när jag letade lite bakgrundsmaterial. Det jag sökte var statistik för hur djurhållningen förändrats under de senaste decennierna, från 1970-talet och framåt. Det som fick mig på avvägar var följande påstående: ”Kor som betar på ängar och hagar hjälper till att hålla det svenska landskapet öppet och levande. Betet bidrar till trivseln för växter, insekter och fåglar och gör att den biologiska mångfalden bevaras.”

Påståendet kommer från Arla, dvs. från en organisation som representerar en betydande del av Sveriges mjölkbönder, och det är faktiskt ganska magstarkt. Dagens kor bevarar ingen mångfald, deras bete innebär i bästa fall att utarmningen av mångfalden bromsas. Låt mig förklara!

På 1970-talet jobbade jag några år på ett företag som sysslade med förädling av sockerbetor. Mitt verksamhetsområde omfattade en stor del av Halland, och i mina arbetsuppgifter ingick att ta kontakt med lantbrukare som hade åkrar lämpliga för våra odlingar. Jag besökte mängder av gårdar och fick en ganska god inblick i hur det halländska jordbruket såg ut då. Det dominerades av familjejordbruk, där mjölkproduktion var en viktig del.

En genomsnittlig gård hade på den tiden ungefär 20 mjölkkor. Många hade dessutom några suggor för att föda upp smågrisar som ett komplement till mjölkproduktionen. Gårdarna var inte särskilt stora, och de hade ofta en mosaik av marker med både bete och åker. Det var ett tilltalande landskap.

Sedan dess har mycket hänt. Det halländska familjejordbruket är förpassat till historieböckerna, i alla fall i denna form. I stället har vi koncentration och stordrift. En av landets allra största mjölkgårdar finns här utanför Halmstad. Det är Wapnö AB som nu lär vara på väg mot en besättning på 1100 mjölkkor. Gården har en mycket driftig ledning, man har eget mejeri och egen saluhall. Men landskapet runt omkring är inte mycket att yvas över. Även det präglas av stordriften.

Wapnö är inget undantag i dagens mjölk-Sverige. Tvärtom är det ungefär så här det ser ut runt alla stora gårdar – och de små försvinner i snabb takt.

En veterinär jag känner berättade att dagens mjölkkor är betydligt mera produktiva än 1970-talets. De producerar åtminstone 1,5 gånger så mycket mjölk per ko. Om detta stämmer skulle Wapnös 1100 kor motsvaras av 1750 på 1970-talet (för att få lika mycket mjölk). Hur många gårdar skulle ha behövts för att nå detta? Det är bara att dividera 1750 med 20 så får man 88 stycken. Ja, det är rätt: Det hade behövts 88 gårdar på 1970-talet för att producera lika mycket mjölk som Wapnö gör idag!

På den tiden låg gårdarna utspridda i landskapet. Idag sker i princip all Wapnös produktion inom ett par kvadratkilometers yta, på jättestora fält med stora maskiner och hög intensitet. Där är det långt mellan lärkor, svalor och hämplingar. Tänk vilket landskap vi haft idag om mjölkkorna gick i hagar spridda över en stor del av landskapet!

Så det är inte så konstigt att bivråken har minskat i antal i Halland och övriga Sverige under senare decennier. Den lever på getingar. Getingarna äter i sin tur andra insekter som är beroende av en varierad flora som i sin tur gynnas av ett omväxlingsrikt landskap med betande kor här och där . . .

Vilken nytta gör korna för den biologiska mångfalden om de alla finns på samma plats?