Det är dags att bryta jägarnas makt

Foto: Tomas Lundquist/N

När riksdagen idag debatterar regeringens nya rovdjursproposition, ser vi ännu ett exempel på det mycket stora inflytande som landets jägare har på politiken. Detta inflytande står inte i någon rimlig proportion till andelen jägare bland svenska folket. Totalt är det ca 300 000 som löser jaktkort varje år. Det motsvarar knappt tre procent av befolkningen. Likväl är det ofta jägarna som styr och ställer när det kommer till beslut som rör djur och natur.

Detta inflytande har jägarna haft länge, oberoende av om det varit en borgerlig eller socialdemokratisk regering. Men de senaste sju åren, med alliansregeringen vid rodret, har det blivit mera påtagligt än någon gång tidigare. Just rovdjurspropositionen är ett mycket tydligt exempel.

När alliansregeringen tillträdde efter valet 2006 fanns det goda förutsättningar att i samförstånd försöka utforma en rovdjurspolitik för framtiden. Så blev det emellertid inte. Inför valet hade jägarna både avkrävt och fått löften av de borgerliga partierna. Man ville ha så små rovdjursstammar som möjligt. Efter valet skramlades det högt i jakttidsskrifterna om att man inte ville se något svek, och så blev det inte heller. Tvärtom gick regeringen, med dåvarande miljöminister Andreas Carlgren som talesman, i princip helt på jägarnas linje och körde över naturvården. Detta gjordes trots att man visste att denna politik inte låg i linje med EU:s direktiv. Möjligen hoppades man att EU inte skulle bry sig, men i så fall tog man grundligt fel.

Det följde några år där klyftorna blev allt djupare och där debatten i första hand kom att handla om varg och licensjakt på varg. Debatten blev allt mera infekterad och splittrade svenska folket som knappast någon annan fråga i modern tid. Även om det främst handlat om varg, har debatten även lett till ett hårdare klimat gällande andra rovdjur och lagt en förlamande hand över annat naturvårdsarbete.

Läget blev till slut ohållbart även för regeringen. Man tillsatte en Vargkommitté som fick i uppdrag att en gång för alla försöka lösa frågorna. I slutet av augusti presenterade kommittén sitt betänkande, och äntligen såg det ut som att det fanns en fred i sikte. Såväl de som vill ha en stor vargstam som de som kraftigt vill begränsa stammen var positiva till betänkandet. Här fanns plötsligt, efter åratal av missämja, en öppning och kanske en möjlighet att komma överens om en långsiktig lösning.

Men i kulisserna jobbade jägarnas lobbyister hårt. När så rovdjurspropositionen presenterades i september, var vi plötsligt tillbaka på ruta ett. Naturvårdens intressen hade än en gång körts över. Jägarna fick som de ville och var mycket nöjda, men konflikten var djupare än någonsin. Det var närmast komiskt att regeringen, i denna ohållbara situation, kallade sin proposition för ”En hållbar rovdjurspolitik”.

Ett nyckelbegrepp i sammanhanget är gynnsam bevarandestatus, dvs. när en population kan anses ha nått en nivå som är livskraftig på sikt och inte riskerar att försämras genetiskt. Vargkommittén föreslog att denna nivå skulle fastställas av experter genom Naturvårdsverket och Jordbruksverket. Detta ogillades av jägarna, som menade att då skulle nivåerna läggas för högt och vi skulle få, i deras ögon, för stora rovdjursstammar. Obegripligt nog gick regeringen på denna linje, och i propositionen sägs därför att det är politikerna i riksdagens majoritet som ska fastställa vad som är gynnsam bevarandestatus.

Från naturvårdens sida måste vi nu på allvar ta strid för att minska den makt som jägarna har över politiken. Det är långt mer än tre procent av landets riksdagsmän som är jägare, det handlar snarare om 15 procent. Även i regeringen sitter jägare på tunga poster, exempelvis landsbygdsminister Eskil Erlandsson och finansminister Anders Borg. Det finns inget att invända mot att dessa makthavare jagar på sin fritid, men vi förväntar oss att de inte ska låta detta särintresse styra politiken.