fredag 14 september 2018

Älgar, skog och "frihet under ansvar"

Ska det vara älgen, eller kanske snarare älgjägarna, som styr hur skogslandskapet ser ut?
Foto: Göran Johansson

För en tid sedan hade vi möte i vår regionala viltförvaltningsdelegation. Varje län har en sådan med normalt omkring 15 ledamöter. Delegationerna är partsammansatta med såväl politiska representanter som företrädare för näringar och intressen. Denna gång handlade mötet om årets älgjakt, och som vanligt beslutades att avskjutningen skulle anpassas så att beståndet kan ligga kvar nära den höga nivå det har idag.

Detta är egentligen mycket märkligt eftersom det finns många skäl att ganska kraftigt banta älgstammen – i alla fall i södra Sverige. I slutet av november förra året hade samma delegation besök av en företrädare för Skogsstyrelsen som berättade om ett lyckat försök i en del av Kronobergs län där man i princip halverat älgstammen. ”Det bör nog gälla även i övriga södra Sverige”, sa han och ingen i salen opponerade sig.

Skälen till att begränsa älgstammen är bland annat älgarnas betydande betesskador på skog men också deras negativa inverkan på den biologiska mångfalden och, naturligtvis, alla trafikolyckor som en tät älgstam leder till.

Det finns gott om älg i Halland, liksom i övriga Sydsverige, och så ser det ut att förbli.
Foto: Tommie Fagerberg

 Men det var egentligen något annat som fick mig att haja till under detta möte. När resultatet från fortlöpande skogsinventeringar (bl.a. älgbetesinventeringen Äbin) presenterades, visade det sig att de halländska skogsägarna agerar mycket märkligt. Av den skog som planterats på magra marker under senare tid utgörs 80 procent av gran och endast 10 procent av tall. ”Det borde vara tvärtom”, sa representanten från Skogsstyrelsen. På mellanmarker (alltså marker som varken kan betraktas som magra eller bördiga) är andelen gran 85 procent, medan andelen tall endast uppgår till några få procent. ”Det borde vara minst 25 procent tall”, sa mannen från Skogsstyrelsen.

Detta måste ses som ett fullständigt misslyckande för sydsvenskt skogsbruk i allmänhet och Skogsstyrelsen i synnerhet. Hur länge har inte dessa storheter talat om ett ”ståndortsanpassat skogsbruk”, dvs. att man ska plantera det trädslag som passar bäst på varje enskild mark? Det vi fått istället är ett i det närmaste rent granskogsbruk.

Läget är också riktigt, riktigt dåligt om vi ser till det som med skogsterminologi kallas RASE, dvs. hur mycket det finns av Rönn, Asp, Sälg och Ek. Dessa trädslag saknas helt i mer än hälften (51 procent) av de undersökta provytorna i Hallands län, och i endast 5 procent av ytorna har de god konkurrensstatus. Med detta begrepp menas att de enskilda trädindividerna ska ha möjlighet att växa upp till ”fullvuxna” träd.

En allt ovanligare syn i Hallands skogsmarker – en rönn som tillåtits växa upp och blivit ett riktigt träd.
Foto: Anders Wirdheim

Det behöver väl inte sägas att en granåker har ett synnerligen begränsat växt- och djurliv, medan områden med tall och större exemplar av rönn, asp, säl och ek är betydligt rikare.

Hur rimmar då den höga granandelen med den frihet under ansvar som varit rådande inom svensk skogspolitik under lång tid? Tar markägaren verkligen sitt ansvar när hen planterar gran på mark där det borde varit tall eller lövträd? Och hur rimmar det med den skogsdebatt som pågår? Samma dag som ovan nämnda möte hölls, läste jag en debattartikel, skriven av Kristina Yngwe och Eskil Erlandsson från Centerpartiet. De hävdade bland annat: ”Vi vill lyfta fram den enskilda skogsägaren som redan i dag, i många fall, gör långt mer än vad lagen kräver för den biologiska mångfalden, baserat på frivillighet och intresse.” Det är ju helt enkelt inte sant! Att ersätta snart sagt alla naturliga skogar med granplantager är inte att göra ”långt mer än vad lagen kräver” för den biologiska mångfalden. Det är tvärtom långt mindre än vad lagen kräver.

Att färdas i Hallands skogsbygder idag, är oftast liktydigt med att färdas i ett granmörker.
Foto: Anders Wirdheim

 Från naturvårdens sida har vi länge ifrågasatt den effekt denna ”frihet under ansvar” har på tillståndet i Sveriges skogar. Visst finns det många skogsägare som gör mycket för den biologiska mångfalden, men i det stora hela är de ändå relativt få. En växande andel av Sveriges skogsägare har dessutom ingen närmare relation till marken de äger och sätter sällan eller aldrig sin fot där. För dem är skogsinnehavet istället en investering. Dessutom är det påfallande ofta endast fattigmarker (s.k. impediment) som undantas från skogsbruk på frivillig väg. Det gynnar naturligtvis arter anpassade till sådana miljöer, men det hjälper inte arter som är beroende av rikare marker.

Det är för mig en paradox att Centerpartiet och LRF, med rötter djupt i den svenska myllan, tror att sparande av impediment kan rädda den biologiska mångfalden i våra skogar. För samma personer är det en självklarhet att potatis ger bäst avkastning i lite lättare sandjordar medan sockerbetor vill ha tyngre lerjord. De skulle aldrig komma dem på tanken att så sockerbetor i sandjorden eller sätta potatis i lerjorden eftersom utbytet skulle bli uselt. Men uppenbarligen förhåller det sig inte så med vilda djur och växter i deras föreställningsvärld. LRF och Centerpartiet tror kanske att dessa djur och växter kan omskolas . . .

Kan det vara så att växtodling i jordbruket har djupa rötter i bondesjälen, medan skogsodling av dagens modell är ett relativt nytt påfund? Det skulle kunna förklara både den bristande förståelsen för skogarnas djur- och växtliv och det faktum att de flesta skogsägare envisas med att plantera gran på marker där man borde valt ett annat trädslag?

Men när det gäller granplanterandet finns det ännu en faktor. Den består av tre bokstäver och stavas ÄLG. Det är de höga älgtätheterna som gör det i det närmaste omöjligt att plantera tall eller lövträd. Ska man lyckas med detta, måste hela området inhägnas av tillräckligt höga staket – och det är dyrt.

En viktig faktor bakom granens totala dominans består av tre bokstäver och stavas ÄLG.
Foto: Tommie Fagerberg

Men varför går man då inte in för att halvera älgstammen som Skogsstyrelsen vill? Den frågan är mycket svårare att svara på, men en förklaring är att många skogsägare också är jägare – och när det kommer till kritan, sätter de älgjakten högre än skogsproduktionen. En annan förklaring är den makt och det inflytande som jägarna har i dagens samhälle. Mindre än 3 procent av Sveriges befolkning är jägare, men i riksdagen är andelen betydligt högre. I de länsvisa viltförvaltningsdelegationerna är det inte ovanligt att samtliga ledamöter utom naturvårdens representanter är jägare.

Slutligen bör det sägas att det slentrianmässiga planterandet av gran också är en följd av att granen ofta gav gott utbyte under den första generation som planterades under 1900-talet. Men sedan dess har mycket förändrats, inte minst i form av extremt väder. Under stormen Gudrun var det framför allt planterad granskog som föll, och under årets torka har granplantager drabbats av såväl skogsbränder som uttorkning. Dessutom kommer nu uppgifter som varnar för att det kan bli allvarliga angrepp av granbarkborrar på torkstressade granar.

Det är hög tid att ändra inriktningen på det sydsvenska skogsbruket från att vara dominerat av granplantager till att bli betydligt mer diversifierat. Det första vi då bör satsa på är att halvera älgstammarna!

Anders Wirdheim



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar