Älgar, skog och "frihet under ansvar"

Ska det vara älgen, eller kanske snarare älgjägarna, som styr hur skogslandskapet ser ut?
Foto: Göran Johansson

För en tid sedan hade vi möte i vår regionala viltförvaltningsdelegation. Varje län har en sådan med normalt omkring 15 ledamöter. Delegationerna är partsammansatta med såväl politiska representanter som företrädare för näringar och intressen. Denna gång handlade mötet om årets älgjakt, och som vanligt beslutades att avskjutningen skulle anpassas så att beståndet kan ligga kvar nära den höga nivå det har idag.

Detta är egentligen mycket märkligt eftersom det finns många skäl att ganska kraftigt banta älgstammen – i alla fall i södra Sverige. I slutet av november förra året hade samma delegation besök av en företrädare för Skogsstyrelsen som berättade om ett lyckat försök i en del av Kronobergs län där man i princip halverat älgstammen. ”Det bör nog gälla även i övriga södra Sverige”, sa han och ingen i salen opponerade sig.

Skälen till att begränsa älgstammen är bland annat älgarnas betydande betesskador på skog men också deras negativa inverkan på den biologiska mångfalden och, naturligtvis, alla trafikolyckor som en tät älgstam leder till.

Det finns gott om älg i Halland, liksom i övriga Sydsverige, och så ser det ut att förbli.
Foto: Tommie Fagerberg

 Men det var egentligen något annat som fick mig att haja till under detta möte. När resultatet från fortlöpande skogsinventeringar (bl.a. älgbetesinventeringen Äbin) presenterades, visade det sig att de halländska skogsägarna agerar mycket märkligt. Av den skog som planterats på magra marker under senare tid utgörs 80 procent av gran och endast 10 procent av tall. ”Det borde vara tvärtom”, sa representanten från Skogsstyrelsen. På mellanmarker (alltså marker som varken kan betraktas som magra eller bördiga) är andelen gran 85 procent, medan andelen tall endast uppgår till några få procent. ”Det borde vara minst 25 procent tall”, sa mannen från Skogsstyrelsen.

Detta måste ses som ett fullständigt misslyckande för sydsvenskt skogsbruk i allmänhet och Skogsstyrelsen i synnerhet. Hur länge har inte dessa storheter talat om ett ”ståndortsanpassat skogsbruk”, dvs. att man ska plantera det trädslag som passar bäst på varje enskild mark? Det vi fått istället är ett i det närmaste rent granskogsbruk.

Läget är också riktigt, riktigt dåligt om vi ser till det som med skogsterminologi kallas RASE, dvs. hur mycket det finns av Rönn, Asp, Sälg och Ek. Dessa trädslag saknas helt i mer än hälften (51 procent) av de undersökta provytorna i Hallands län, och i endast 5 procent av ytorna har de god konkurrensstatus. Med detta begrepp menas att de enskilda trädindividerna ska ha möjlighet att växa upp till ”fullvuxna” träd.

En allt ovanligare syn i Hallands skogsmarker – en rönn som tillåtits växa upp och blivit ett riktigt träd.
Foto: Anders Wirdheim

Det behöver väl inte sägas att en granåker har ett synnerligen begränsat växt- och djurliv, medan områden med tall och större exemplar av rönn, asp, säl och ek är betydligt rikare.

Hur rimmar då den höga granandelen med den frihet under ansvar som varit rådande inom svensk skogspolitik under lång tid? Tar markägaren verkligen sitt ansvar när hen planterar gran på mark där det borde varit tall eller lövträd? Och hur rimmar det med den skogsdebatt som pågår? Samma dag som ovan nämnda möte hölls, läste jag en debattartikel, skriven av Kristina Yngwe och Eskil Erlandsson från Centerpartiet. De hävdade bland annat: ”Vi vill lyfta fram den enskilda skogsägaren som redan i dag, i många fall, gör långt mer än vad lagen kräver för den biologiska mångfalden, baserat på frivillighet och intresse.” Det är ju helt enkelt inte sant! Att ersätta snart sagt alla naturliga skogar med granplantager är inte att göra ”långt mer än vad lagen kräver” för den biologiska mångfalden. Det är tvärtom långt mindre än vad lagen kräver.

Att färdas i Hallands skogsbygder idag, är oftast liktydigt med att färdas i ett granmörker.
Foto: Anders Wirdheim

 Från naturvårdens sida har vi länge ifrågasatt den effekt denna ”frihet under ansvar” har på tillståndet i Sveriges skogar. Visst finns det många skogsägare som gör mycket för den biologiska mångfalden, men i det stora hela är de ändå relativt få. En växande andel av Sveriges skogsägare har dessutom ingen närmare relation till marken de äger och sätter sällan eller aldrig sin fot där. För dem är skogsinnehavet istället en investering. Dessutom är det påfallande ofta endast fattigmarker (s.k. impediment) som undantas från skogsbruk på frivillig väg. Det gynnar naturligtvis arter anpassade till sådana miljöer, men det hjälper inte arter som är beroende av rikare marker.

Det är för mig en paradox att Centerpartiet och LRF, med rötter djupt i den svenska myllan, tror att sparande av impediment kan rädda den biologiska mångfalden i våra skogar. För samma personer är det en självklarhet att potatis ger bäst avkastning i lite lättare sandjordar medan sockerbetor vill ha tyngre lerjord. De skulle aldrig komma dem på tanken att så sockerbetor i sandjorden eller sätta potatis i lerjorden eftersom utbytet skulle bli uselt. Men uppenbarligen förhåller det sig inte så med vilda djur och växter i deras föreställningsvärld. LRF och Centerpartiet tror kanske att dessa djur och växter kan omskolas . . .

Kan det vara så att växtodling i jordbruket har djupa rötter i bondesjälen, medan skogsodling av dagens modell är ett relativt nytt påfund? Det skulle kunna förklara både den bristande förståelsen för skogarnas djur- och växtliv och det faktum att de flesta skogsägare envisas med att plantera gran på marker där man borde valt ett annat trädslag?

Men när det gäller granplanterandet finns det ännu en faktor. Den består av tre bokstäver och stavas ÄLG. Det är de höga älgtätheterna som gör det i det närmaste omöjligt att plantera tall eller lövträd. Ska man lyckas med detta, måste hela området inhägnas av tillräckligt höga staket – och det är dyrt.

En viktig faktor bakom granens totala dominans består av tre bokstäver och stavas ÄLG.
Foto: Tommie Fagerberg

Men varför går man då inte in för att halvera älgstammen som Skogsstyrelsen vill? Den frågan är mycket svårare att svara på, men en förklaring är att många skogsägare också är jägare – och när det kommer till kritan, sätter de älgjakten högre än skogsproduktionen. En annan förklaring är den makt och det inflytande som jägarna har i dagens samhälle. Mindre än 3 procent av Sveriges befolkning är jägare, men i riksdagen är andelen betydligt högre. I de länsvisa viltförvaltningsdelegationerna är det inte ovanligt att samtliga ledamöter utom naturvårdens representanter är jägare.

Slutligen bör det sägas att det slentrianmässiga planterandet av gran också är en följd av att granen ofta gav gott utbyte under den första generation som planterades under 1900-talet. Men sedan dess har mycket förändrats, inte minst i form av extremt väder. Under stormen Gudrun var det framför allt planterad granskog som föll, och under årets torka har granplantager drabbats av såväl skogsbränder som uttorkning. Dessutom kommer nu uppgifter som varnar för att det kan bli allvarliga angrepp av granbarkborrar på torkstressade granar.

Det är hög tid att ändra inriktningen på det sydsvenska skogsbruket från att vara dominerat av granplantager till att bli betydligt mer diversifierat. Det första vi då bör satsa på är att halvera älgstammarna!

Anders Wirdheim

Centerpartiet och rädslan för kunskap

Förre landsbygdsministern Eskil Erlandsson åker land och rike kring och kräver att den nya inventeringen av nyckelbiotoper ska stoppas. Man kan fråga sig varför? Är det inte bra att vi vet var de största naturvärdena finns i våra skogar?

Jag tror att det handlar om att Centerpartiet vill både äta kakan och ha den kvar. Så här ligger det till:

Som skogsägare kan du ansluta dig till certifieringssystemen FSC eller PEFC. Det innebär att du får mera betalt för ditt virke, men det förutsätter att du följer certifieringarnas regelverk som bland annat gäller naturhänsyn. En av punkterna i regelverken är att man som skogsägare inte får avverka så kallade nyckelbiotoper, dvs. särskilt betydelsefulla mindre områden med stora naturvärden.

Nyckelbiotop i Norrbotten.

 FSC:s regelverk har förhandlats fram mellan olika intressen, medan PEFC är framtaget av skogsnäringen och skogsägarrörelsen. FSC är det klart största systemet, och enkelt uttryckt kan det beskrivas som en överenskommelse mellan parter. På ena sidan finns skogsägare, skogsindustri m.fl. som vill utnyttja skogen, på den andra natur- och kulturvård, rennäring m.fl. som vill bevara mer av skogarna. När det gäller kraven på att undanta nyckelbiotoper från avverkning måste det betonas att detta godkänts även av skogsägarna och industrin! Skillnaden mellan de båda certifieringssystemen är att i FSC måste alla nyckelbiotoper skyddas, medan PEFC anser att endast de nyckelbiotoper som utgör högst 5 procent av skogsägarens skogsinnehav måste skyddas. Allt utöver dessa 5 procent får huggas om inte staten löser in dem.

Från naturvårdens sida har FSC-systemet fått kritik. Naturvården anser att exploateringsintressena har alldeles för stort inflytande och att systemets krav på bevarande mest är kosmetika. Ska vi kunna nå de mål om bevarande av biologisk mångfald som riksdagen beslutat om, måste mera skog undantas från avverkning. Men dessa krav har inte fått gehör, och som en följd av detta har Naturskyddsföreningen, Fältbiologerna och Jordens vänner hoppat av FSC-samarbetet. Trots denna kritik mot FSC måste det poängteras att det är ett klart bättre certifieringssystem än PEFC eftersom det sistnämnda inte har samma öppenhet i reglerna, något som förhindrar att utomstående kan granska efterlevnaden.

Lavskrika, en fågel som behöver äldre skogarmed gott om lavar.

Centerpartiet vill nu alltså stoppa inventeringen av nyckelbiotoper, men man vill behålla miljöcertifieringssystemen. Om nyckelbiotoperna inte har identifierats, skulle man (i alla fall som Centern ser det) därigenom kunna avverka även den mest värdefulla skogen samtidigt som man precis som tidigare får bättre betalt. 

Men att tala sådan klartext skulle Eskil Erlandsson aldrig våga.

Centerpartiets agerande är obegripligt och ologiskt. När Centern vill avskaffa nyckelbiotopinventeringen säger man nej till statlig hjälp att identifiera det mest värdefulla vi har våra skogar. Den markägare som vill känna till och värna om sina pärlor, måste med Centerns synsätt själv ha kunskapen att identifiera dessa objekt. Dessutom säger Centern att man vill ta bort stödet för de markägare som finner stora nyckelbiotoper på sin mark. Idag finns ett ganska frikostigt stöd om enskilda "drabbas".

Norrbottnisk skog, boplats för bland annat lavskrika och lappmes.

Det bör också betonas att det inte är möjligt för politiken eller Skogsstyrelsen att ändra regelverket så att nyckelbiotoper bedöms annorlunda inom FSC. Systemet har egna regler och där beskrivs bland annat hur skogsbestånd ska naturvärdesbedömas före avverkning. För att ändra dessa regler krävs styrelsebeslut.

Däremot skulle Centerpartiet kunna påverka PEFC eftersom det systemet är framtaget av skogsnäringen och skogsägarna. Men det är inte troligt att PEFC skulle stryka sina regler om nyckelbiotoper eftersom det skulle drabba systemets renommé negativt.

Nationalnyckeln hann inte komma till fåglarna innan Eskil Erlandsson och alliansregeringen
lade ner produktionen av bokverket.

Ännu ett exempel på Centerpartiets kunskapsrädsla gäller det som kallas Svenska artprojektet och det stora bokverket Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. I slutet av alliansregeringens senaste mandatperiod drev samme Eskil Erlandsson igenom att bokverket skulle läggas ner. Detta trots att det redan getts ut närmare 20 volymer och att mängder av både privatpersoner och institutioner prenumererade på bokverket. Motiveringen var att projektet istället skulle inriktas på digital publicering för att minska kostnaderna. Men resonemanget höll inte: Parallellt med publiceringen av böcker genomfördes nämligen redan en digital process. Dessutom var bokpubliceringen självbärande. En nedläggning av bokdelen skulle inte ge Svenska artprojektet mera pengar.

Så varför denna rädsla för kunskap om biologisk mångfald?

Text och foto: Anders Wirdheim

Not:

Under den senaste mandatperioden har produktionen av bokverket Nationalnyckeln åter kommit igång, och tanken är att en ny volym ska presenteras varje år – såvida inte Centerpartiet stoppar det på nytt.

(Tack till Sebastian K och Åke P för värdefulla kommentarer och input!)

Bottennapp på tidningarnas ledarsidor

Jordflykt i ett rykande torrt Halland i början av augusti 2018.

Större delen av den svenska pressen är genuint borgerlig, och detta är särskilt påtagligt när det gäller den regionala pressen. Så här i semestertider har många regionala ledarskribenter haft ledigt. Istället har spalterna fyllts av skribenter från centralt håll. Det är inte utan att man får en känsla av att det är ett gäng nyliberaler som sitter på sina piedestaler i Stockholm och försöker överträffa varandra i negativa bilder av tillståndet i vårt land. När det gäller frågor som rör miljö och klimat har de sällan en siffra rätt.

Nej, det är inte höst – bilden är tagen sommaren 2018!

Den 10 juli hävdade en av dessa skribenter, Cecilia Blomberg, att Miljöpartiet svälter det svenska jordbruket värre än torkan. Argumenten var synnerligen svaga, men hon hävdade bland annat att jordbruket skulle undantas från den klimatrelaterade höjningen av skatten på drivmedel. Istället borde jord- och skogsbruk få sänkt drivmedelsskatt enligt ett förslag som Moderaterna lagt.

Vad Christina Blomberg uppenbarligen inte förstått är att det nu krävs krafttag för att minska vår klimatpåverkan. Det handlar om så kraftiga åtgärder att dessa lär bli kännbara i hela samhället, och då måste alla bidra. Med Moderaternas politik är risken dessutom stor att andra näringar kommer att kräva liknande undantag – och då skulle vi inte nå någonstans med klimatåtgärderna.

Riktigt komiskt blev det några veckor senare då en av alliansbröderna, Liberalernas Jan Björklund, sa att Moderaternas förslag till stöd till bönderna ”i form av subventionerad diesel, som ju släpper ut koldioxid, det är att skjuta sig i foten”.

Torkdrabbad ek, början av augusti 2018.

Men priset i dumhet togs senare i juli när en annan av dessa skribenter, Gustav Juntti, i en ledare krävde: ”Dumpa klimatpopulismen, Lövin”. Det Juntti såg som ”klimatpopulism” är att Miljöpartiets språkrör Isabella Lövin kopplat samman årets ovanligt heta sommar med de pågående klimatförändringarna. Han hänvisar till Bulletin of the American Meteorological Society, som konstaterat att ”mänsklig aktivitet inte haft någon betydelse för en tredjedel av extremväderförhållandena”.

Men hur är det med de resterande två tredjedelarna av extremväder, Gustav Juntti? Dessutom är inte Isabella Lövin ensam om att göra kopplingen mellan extremväder och klimatförändringar. Tvärtom hävdar en förkrossande majoritet av världens klimatforskare att extremväder blir allt vanligare med fortsatta klimatförändringar. Det är med andra ord i högsta grad relevant att göra kopplingen mellan het sommar och klimatförändringar.

Även den normalt så stryktåliga ljungen vissnar denna extrema sommar.
Här blir det ingen ljunghonung, augusti 2018.

Det som skaver hos Gustav Juntti är kanske rädslan att klimatfrågorna ska börja ta plats i årets valdebatt. Det vore förödande för några av allianspartierna och många av landets nyliberala ledarskribenter.

Sanningen är ju att allianspartierna har en dålig eller i några fall usel miljö- och klimatpolitik!

Text & foto: Anders Wirdheim

Början av augusti 2018.

Skräpfiske i Barents hav

För en tid sedan kom jag tillbaka från en resa till Svalbard. Det var en fantastiskt givande tur som bland annat gav möten med blåval, isbjörn och valrossar liksom mängder av fåglar. Men dessa upplevelser till trots, finns det ett stänk av bitter eftersmak. Även denna högarktiska trakt är nämligen nedskräpad.

Vi hade som sagt turen att se en isbjörn under resan. Det var under en tredagars båttur och var allt annat än väntat. Havsisen runt västra Svalbard försvann nämligen redan tidigt i år. Det var också nästan allra längst upp i nordväst, i sundet mellan Danskøya och Västspetsbergen, som vi såg björnen. Den gick längs stranden och såg ut att ha i sinnet att simma över till Danskøya.

Även om avståndet var i längsta laget, tog jag mängder av bilder. När jag senare tittade närmare på bilderna, visade det sig att flera av dem misspryddes av en lång, grön tross som låg på stranden bakom björnen.

Isbjörn nära Danskøya på Svalbard. Lägg märke till den gröna trossen på stranden bakom björnen.
Foto:Anders Wirdheim

Lite senare samma dag hade vi nått ända upp till ön Moffen. Denna låglänta ö ligger isolerad norr om 80:e breddgraden och är bland annat känd för sina valrossar. Det var också gott om valrossar på ön. De låg i grupper som stora, levande köttberg. Men det var inte enbart valrossar på ön. Där låg även gott om tomma oljefat, stora lysande plastdunkar och trossar av olika dimensioner och färger.

Valrossar på ön Moffen på norra Svalbard. Förutom valrossar och drivved
låg det åtskilliga färgglada  plastdunkar och gamla oljefat på stranden.
Foto: Anders Wirdheim

Den bittra eftersmaken förstärktes ytterligare när jag efter hemkomsten läste ett inlägg på Facebook, skrivet av Mats Forsberg. Han har i många år varit verksam som guide på Svalbard och bor numera i norra Norge:

”Jag har haft privilegiet att arbeta som expeditionspersonal på Svalbard sedan 1982. I början var Svalbard en orörd och vacker vildmark. Idag har området blivit en soptipp. Bilden visar hur stränderna i ögruppen ser ut idag, och var jag än går iland, ser det likadant ut. Det mesta av den plast vi hittar kommer från den fiskeflotta som är verksam i Barents hav och Nordatlanten. Bilden är från Sorgfjorden, på nordkusten av Svalbard, taget efter en kort promenad på 200 meter längs stranden.”

Mats Forsberg med skräp, insamlat längs en 200 meter lång kuststräcka i Sorgfjorden på norra Svalbard.

I en kompletterande kommentar fortsätter Mats Forsberg att berätta om problemet:

”det mesta av skräpet är inte material som går förlorat i hårt väder – det kan man se på hur det hanterats. Ett exempel är de vita stroppar som håller ihop fisklådorna och som man hittar överallt. De nät man hittar har också skärmärken från delar av trålen som skadats och som sedan slängts överbord.”

Mats Forsberg avslutar med att betona att visst finns det fiskare som tar hand om skräpet och att dessa naturligtvis har all heder av det. Men med tanke på hur det ser ut på dessa arktiska stränder, verkar det uppenbart att de tänkande yrkesfiskarna är i minoritet.

Själv har jag under senare år varit noga med att enbart köpa torsk som kommer från ett så kallat hållbart fiske. Det har antingen handlat om färsk torsk från småskaligt fiske på svenska västkusten eller fryst MSC-märkt torsk. På de sistnämnda paketen står att innehållet kommer från ”hållbart fiske i Barents hav”.

MSC står för Marine Stewardship Council och är en motsvarighet till FSC-märkningen av skogsprodukter. Märkningen ska garantera att fisken ”är vildfångad, kommer från ett livskraftigt bestånd och har fiskats med omtanke om havsmiljön”. Utöver det sistnämnda (omtanke om havsmiljön), finns det så vitt jag kunnat finna inget i regelverket som hanterar hur avfall hanteras på fiskebåtarna.

Skräp på ön Stenskär utanför Kungshamn i Bohuslän sommaren 2017.
Foto: Anders Wirdheim

Efter att i mer än 20 år ha paddlat havskajak i den bohuslänska skärgården är jag tyvärr mycket väl medveten om hur det ser ut där. Även i Bohuslän är det fiskenäringen som står för det allra mesta av nedskräpningen även om vanliga fritidsbåtar och annan båttrafik också bidrar. Trots denna kunskap var det både oväntat och obehagligt att se omfattningen av nedskräpningen på Svalbard.

I dessa dagar pratas mycket om den omfattande förorening av plast som världshaven är utsatt för. Det sägs att det centralt i Stilla havet finns en ”kontinent av plast”. Naturligtvis kommer inte all denna plast från världens fiskeflottor, men en ny rapport visar att en betydande andel av detta plastavfall kommer från fisket. Det är hög tid att väcka frågan om hur fiskeflottorna hanterar sitt avfall.

Anders Wirdheim

Alla dagar bör vara Den biologiska mångfaldens dagar!

Det var ganska länge sedan som jag skrev i min lilla naturvårdsblogg. Framför allt beror det på att våren är en tid då man hellre är ute i naturen än sitter vid skrivbordet, men det har även blivit en del skrivande i andra sammanhang. Bland annat har jag haft en skriftväxling i en lokaltidning med medlemschefen Gustav Tibblin i Södra Skogsägarna, och det är framför allt detta som nu får mig att skriva i bloggen.

Den 22 maj har FN proklamerat som Den biologiska mångfaldens dag. Det är nu också mindre än två år kvar till 2020, det år då förlusterna av biologisk mångfald ska ha upphört. Det har fastställts i såväl internationella konventioner som i svenska riksdagsbeslut. Men trots detta känns omsorgen om biologisk mångfald, det vill säga djur- och växtlivet, mer fjärran än på mycket, mycket länge. Är det till exempel någon som har hört begreppet i den svenska valrörelsen?

Bioekonomi?

Istället pratas det numera väldigt mycket om begreppet bioekonomi. Det är detta som den ovan nämnde företrädaren för Södra skogsägarna syftar på när han skriver följande: ”Ska vi ersätta den förnybara råvaran med mer olja, stål och betong?” Även den socialdemokratiska landsbygdsministern Sven-Erik Bucht är inne på denna linje när han i ett faktablad från Näringsdepartementet (om en ny strategi för Sveriges skogar) skriver: ”Skogen, det gröna guldet, ska bidra till jobb och hållbar tillväxt i hela landet samt utveckling av en växande bioekonomi.”

Med bioekonomi avses att använda förnybara råvaror från skogen, jorden och havet istället för fossila bränslen och material. Därigenom ska vår klimatpåverkan minska och naturens bidrag till ekonomin öka. Tanken är lovvärd, men om vi inte samtidigt har målet att bevara en rik biologisk mångfald, riskerar vi att ”kasta ut barnet med badvattnet”, dvs. att göra oss av med det önskvärda tillsammans med det oönskade.

Från Södra skogsägarnas sida anser man att skogsbruket redan gjort allt man ska för naturvården och den biologiska mångfalden: ” De viktigaste målen i Levande skogar är redan nådda”, skriver Gustav Tibblin från Södra skogsägarna. I faktabladet från Näringsdepartementet nämns över huvud taget inte natur eller biologisk mångfald. Jag får en stark känsla av att Sven-Erik Bucht tillhör den grupp av ”betongsossar” som aldrig satt värde på en rik natur. Det vulgära skogsbruk som bedrevs under 1970- och 80-talen hade en del av sin grund i en ohelig allians mellan skogsindustrins ägare och socialdemokratin (eller snarare ett par fackförbund). Då fanns inga andra mål än att skapa så stora vinster som möjligt samtidigt som jobben inom skogs- och pappersindustrin säkrades och blev fler. Dessa mål skulle nås genom att avverka så mycket virke som möjligt och återplantera med snabbväxande gran, tall och contorta.

Enligt skogsvårdslagen ska miljömålet väga lika tungt i skogen som produktionsmålet.
Är det så idag?

Idag har vi andra mål, och enligt den svenska skogsvårdslagen ska miljömålet var jämställt med produktionsmålet. Detta miljömål innebär inte enbart att fossila energislag och råvaror ska ersättas med material från skogen, utan även att vi ska ha levande skogar med en biologisk mångfald som inte längre utarmas.

Det är inte utan att jag känner en oro för att begrepp som bioekonomi, och för den delen även ekosystemtjänster, enbart kommer att användas som sätt att kringgå naturvården och målen med biologisk mångfald.

I en nyligen presenterad forskningsrapport från IPBES (Intergovernmental Science-Policy Platform on Biodiversity and Ecosystem Services) slås det fast att förlusterna av biologisk mångfald är ett minst lika stort hot mot vårt liv på jorden som klimatförändringarna. Ett rikt djur- och växtliv har betydligt bättre förmåga att stå emot storskaliga förändringar i miljön än vad en utarmad natur har. Om vi fortsätter att stillatigande se på när naturen blir allt fattigare på liv, kommer följderna av klimatförändringarna att allvarligt förvärras. Det talas ibland om att vi överskrider våra planetära gränser, och den mest överskridna av dessa gränser gäller just biologisk mångfald.

Därför ska inte enbart 22 maj vara den biologiska mångfaldens dag. Alla dagar, både fram till höstens riksdagsval och efter detsamma, ska vara den biologiska mångfaldens dagar!

Anders Wirdheim