torsdag 2 april 2015

Landsbygdsupproret 3 april – vargen får skulden för allt

Det är knappast vargens fel att svenskt jordbruk gått från mångfald till koncentrerad stordrift,
ej heller att servicen på landsbygden försämrats kraftigt. Foto: Anders Wirdheim


I den svenska rovdjursdebatten talas det mycket om socioekonomiska konsekvenser. Med detta uttryck avses de effekter som stora rovdjur kan förväntas få på livet i olika delar av landet, framför allt på landsbygden och särskilt i glesbygder. Underförstått finns ett antagande att rovdjuren gör livet värre att leva. Men rovdjuren, och alldeles särskilt vargen, ges också skulden för att det blir svårare att bo i glesbygd.

Frågan är då vad som är orsak och vad som är verkan? Är det verkligen vargen som är skuld till att mjölkpriset sänks så att det blir omöjligt att hålla mjölkkor i glesbygd. Är det vargen som är skuld till att postkontoret och vårdcentralen läggs ner, till att elpriset är högre i glesbygd och till att skolor stängs på grund av för litet elevunderlag? Detta är bara några exempel av allt det elände som den svenska glesbygden råkat ut för under de senaste årtiondena.

I en artikel i Svensk Jakt uppmanar Sofie Rockmyr i Högboda glesbygdsbefolkningen att delta i Landsbygdsupproret den 3 april. Då, på långfredagen klockan 11.00 kommer det på ett antal platser runt om i landet att samlas landsbygdsbor med traktorer och andra maskiner för att protestera mot bland annat ”landsbygdsmobbning, centralisering, orättvis konkurrens, nedlagda skolor och service”.

Sofie Rockmyr skriver målande om den idyll hon upplevde som barn, då man handlade maten i en lanthandel och åkte skolskjuts till den lilla skolan med 100–120 elever. Denna idyll hotas, och plötsligt kommer förklaringen. Landsbygdsborna vågar knappt släppa sina hundar i skogen längre: ”Jaktsäsongen som passerade var en tid då man varje vecka läste om vargdödade hundar.”

Det ska absolut inte förnekas att väldigt mycket försämrats på den svenska landsbygden under senare årtionden. I viss mån finns en liknande utveckling i städerna. Även där har butiker lagts ner, postutbärning försämrats, skolor stängts och elpriset höjts. Men varken i städerna eller på landsbygden har detta något som helst med vargen eller andra rovdjur att göra. Det är istället storskaliga ekonomiska förändringar i samhället som ligger bakom, men vargen har blivit en lämplig syndabock – som en säck där man kan stoppa ner allt elände.

Jag jobbade några år inom jordbruket under andra halvan av 1970-talet. Då var vargen utrotad i Sverige och övriga rovdjursstammar var nedtryckta till nivåer långt under dagens. Redan då var det många lantbrukare som såg sin framtid hotad. Då hade det bondeägda Mjölkcentralen nyligen bytt namn till Arla och de första signalerna om sammanslagningar av mejeriverksamheten kommit. Inom den likaledes bondeägda slakteribranschen var motsvarande strukturomvandling i full gång. Detta var en nödvändighet redan då, och i takt med att livsmedelsmarknaden blev allt mera globaliserad mot slutet av 1900-talet föll många mejerier och slakterier ifrån. Verksamheten koncentrerades och det blev allt svårare att få ekonomi i mindre enheter.

En följd har blivit att landsbygden inte bara avfolkats utan i ännu högre grad ”avdjurats”. Den kreatursskötsel som vi har kvar i Sverige är extremt koncentrerad till ett fåtal stora eller mycket stora anläggningar. För att ta ett exempel skulle det ha krävts mer än 100 mjölkgårdar utspridda över landskapet på 1970-talet för att producera lika mycket mjölk som dagens största halländska mjölkgård!

Jag har full förståelse för den förtvivlan som Sofie Rockmyr i Högboda känner. De stora strukturförändringar vi ser på den svenska landsbygden, och alldeles särskilt i glesbygden, är mycket negativa på många olika vis. Men de har inte det minsta med vargen eller andra rovdjur att göra!

Anders Wirdheim


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar