Äntligen något positivt i vargfrågan

Vargar (i hägn). Foto: P-G Bentz/sturnus.se

I en debattartikel i dagens Svenska Dagbladet skriver ministrarna Åsa Romson (mp) och Sven-Erik Bucht (s) att det ska inrättas en permanent vargkommitté. I fem punkter drar de upp riktlinjerna för hur varg- och rovdjurspolitiken ska fungera i framtiden. Även om vi är luttrade efter politiskt rävspel och intensiv lobbying kring frågan tidigare, känns det äntligen som att något positivt är på väg att hända i den infekterade rovdjursdebatten.

Nu undrar kanske någon varför frågan om en vargkommitté figurerar i en fågelförenings

spalter? Då vill jag svara att frågan är i högsta grad relevant och att vargarnas väl och ve berör vår verksamhet på många plan.

Allra först är en livskraftig vargstam en mycket viktig del i en natur med något så när naturligt fungerande ekosystem. Som toppredator har vargen avgörande betydelse för många andra arter. Det gäller både arter som utnyttjar de bytesrester som vargarna lämnar efter sig och naturligtvis även vargens bytesdjur samt, i andra hand, organismer som påverkas av bytesdjuren. Vi ska visserligen inte tro att vi i Sverige kan få så positiva så kallade kaskadeffekter som vargens återkomst till nationalparker i USA lett till, men en livskraftig vargstam har tveklöst betydelse i flera led även ute i den svenska naturen.

Den svenska vargdebatten har även haft stor betydelse när det gäller stämningsläget mellan ideell naturvård och jaktintressen. Det har skett en polarisering som varit mycket olycklig och som även skapat djupa sprickor mellan människor runt om i landet. I kölvattnet har det på sina håll vuxit fram ett mera utbrett rovdjurshat som också kommit att påverka inställningen till vissa rovfåglar.

Det finns även en internationell aspekt på den svenska vargpolitiken. Trots oklarhet när det gäller om licensjakt på varg är förenlig med EU:s regelverk, beslutade den förra regeringen om licensjakt vid flera tillfällen. Dessa beslut överklagades och stoppades sedermera av förvaltningsdomstolarna. För att förhindra ännu ett sådant överklagande införde alliansregeringen förra året en ny ordning: Beslut om licensjakt skall tas av länsstyrelserna och bara kunna överklagas till Naturvårdsverket. Detta förfarande kan ses som ett trixande som inte är värdigt en rättsstat som Sverige. Det borde vara självklart i en demokrati att alla frågor ska kunna prövas i domstol. Dessutom är det många andra länder eller regioner inom EU som gärna vill följa detta trixande, och det är det inte minst viktiga i sammanhanget.

Många av de argument som finns i den svenska vargdebatten finns nämligen också i länder i Sydeuropa där man vill utöka jakten på fåglar och tillämpa ”traditionella” metoder som limstickor, stenfällor eller fångstnät. Där har man med stort intresse följt den svenska vargdebatten och den förra regeringens försök att kringgå EU:s regelverk. Hur ska vi i Sverige kunna ställa krav på cyprioter som fångar svarthättor i nät, malteser som skjuter bivråkar, fransmän som smörjer kråset med ortolansparvar och spanjorer som fångar fåglar på limstickor om vi inte själva accepterar det gemensamma regelverket?

Fåglar och även däggdjur rör sig obehindrat av nationsgränser och därför måste en god förvaltning bygga på internationella överenskommelser och gemensamma regler. Sverige ska inte gå i bräschen för att bryta upp dessa regler.

Det förslag som de båda ministrarna presenterar idag utgörs av fem punkter: En ny, permanent vargkommitté, en vetenskapligt grundad syn på vargen, bättre anslag till stängsling och annat viltskydd, en utvärdering av de länsvisa viltförvaltningsdelegationerna och jaktbeslut som är förenliga med EU-rätten. Från den ideella naturvården välkomnar vi denna inriktning. Men det är illavarslande att Svenska Jägareförbundet direkt avvisar tankegångarna: ”Det här skapar bara osäkerhet och otydlighet”, säger ordföranden i förbundets rovdjursråd till Svensk Jakt.

Anders Wirdheim