 |
| Foto: Anders Wirdheim |
Ett
av de mest använda och även högst värderade uttrycken i modern svenska är att
”tänka utanför boxen”. Men den senaste tiden har vi lärt oss att detta inte alltid
är tillrådligt. Så var det i alla fall för den särskilda utredaren av skogsvårdslagen,
hovrättslagmannen Charlotta Riberdahl. Vid en utfrågning under Almedalsveckan
tillät hon sig att tänka utanför boxen, det vill säga att fundera utanför de
gängse och etablerade normerna. Det kostade henne uppdraget som utredare
eftersom det fick LRF, centerpartiet och den svenska skogsnäringen att ”go
bananas” (för att använda ett annat populärt uttryck).
De
följande dagarna trummade LRF på i vad som närmast kan liknas vid en
koordinerad kampanj och krävde att Riberdahl skulle avskedas. Det fick effekt
och efter mindre än en vecka föll landsbygdsministern Sven-Erik Bucht för
trycket. Den 13 juli fick Charlotta Riberdahl sparken från uppdraget som
särskild utredare av skogsvårdslagen.
Men
vad var det då hon sade som var så oerhört allvarligt? Hon tillät sig alltså
att tänka utanför boxen, men med betoning på att hon medvetet var provokativ.
Detta är vad hon sa:
”Man
kan fundera på, och nu är jag mycket provokativ och det är jag medveten om, men
jag tycker ändå det är intressant som en aspekt, att när man har en så viktig
naturresurs som skogen, som är så väldigt viktig för den biologiska mångfalden,
det är ju många växter och djur som är beroende av skogen, vi är också beroende
av den ur klimatsynpunkt, och vi är beroende av den för att rena vårt vatten.
Ska man tillåta ett så stort privat ägande av en så viktig naturresurs som är
av stort nationellt intresse men också globalt intresse ur miljösynpunkt?”
Trots
allt fagert tal om att tänka utanför gängse banor, ledde inte Riberdahls försök
att göra detta till en relevant diskussion. Tvärtom! Resultatet kan snarare beskrivas
som helt utan sans och besinning. LRF och skogsbruket reagerade i affekt, och de
uttalanden som följde var späckade av överspända formuleringar: Nu var den
grundlagsstadgade äganderätten hotad för att inte tala om hela det svenska
skogsbruket!
Jag
tror att dessa överspända reaktioner måste ses i ljuset av den senaste tidens
debatt om tillämpningen av
Artskyddsförordningen. Denna lag har sin grund i vårt EU-medlemskap. När
Sverige gick med i EU 1995, fick vi som land underordna oss en lång rad unionsgemensamma
direktiv och regler. Dessa regelverk finns inom alla samhällsområden, och när
det gäller natur och naturskydd är det Art- och habitatdirektivet samt Fågeldirektivet.
Något
förenklat kan Artskyddsförordningen sägas handla om en skyldighet att bevara
och skydda vissa utpekade vilda djur och växter. Den nuvarande förordningen började gälla 2008, men en föregångare klubbades
igenom redan tio år tidigare. Skogsbruket och LRF har alltså inte blivit tagna
på sängen. Tvärtom har de haft mycket god tid på sig att anpassa sig och
förhandla fram rimliga avvägningar. Problemet är att detta inte gjorts.
Ute i verkligheten har
inte Artskyddsförordningen satt några egentliga spår förrän alldeles nyligen
(härom året). Då insåg plötsligt myndigheterna, lite yrvaket kan tyckas, att
här finns en lag som kan få påverkan på skogsbruket. Tidigare i somras
kommenterade Skogsstyrelsens nytillträdde generaldirektör, Herman Sundqvist,
detta på följande vis:
– Vi kan
självkritiskt konstatera att tillämpningen av Artskyddsförordningen har dröjt
för skogsbruket.
Den yrvakna
tillämpningen av Artskyddsförordningen inom skogsbruket har nu bland annat lett
till att ett par markägare utan ersättning förbjudits att avverka skog eftersom
de aktuella skogsområdena hyser ovanliga fåglar. Detta har vållat debatt, men det
är inte lagstiftarnas eller naturvårdens ”fel” att vi hamnat i denna brydsamma
situation. Skulden finns snarare att söka just hos skogsbruket och markägarnas
organisationer. Dessa har envist tillämpat en strategi som gått ut på att
låtsas som ingenting. Läget hade varit väsentligt annorlunda, och mycket
bättre, om man redan från början systematiskt analyserat vilka konsekvenser som
en svensk tillämpning av EU:s regelverk skulle få.
Sedan finns en annan sida av saken i form av en spridd
uppfattning, främst inom LRF och Centerpartiet, att "brukaren är den bästa
naturvårdaren". Så var det kanske en gång tiden när de blomsterrika
hagmarkerna formades. Med den tidens behov var de ett effektivt sätt att
utnyttja marken. Att de samtidigt gynnade en rik biologisk mångfald var en
lycklig bieffekt.
Men denna lyckliga kombination finns inte alls idag. Tvärtom
är brukandet av både jordbruksmark och skogsmark en av de viktigaste orsakerna
till att vi inte når våra miljömål och att den biologiska mångfalden fortsätter
att utarmas. Därför finns det skäl även för markägarna och skogsbruket att
tänka utanför boxen! Med äganderätten följer också ett ansvar.
Anders Wirdheim
 |
| Foto: Anders Wirdheim |
