Vi vinner inget med överdrifter

En samling med hela kullar av falkägg. Bilden är från Naturhistoriska riksmuseets samlingar,
men en stor del av museets ägg kommer från privata samlingar som donerats till museet.
Foto: Anders Wirdheim

I nästa vecka ska Uppdrag granskning i SVT ta upp problemet med äggsamlande. Det ska bli mycket intressant att se detta program, inte minst vilken infallsvinkel de väljer och hur de kommer att värdera problemet. Med årets mediarapportering i färskt minne, är jag rädd att det än en gång kan komma att handla om kraftiga överdrifter.

I början av juli i år togs två polska medborgare, en man och en kvinna, på bar gärning i Västerbottensfjällen när de grävde upp ovanliga växter. De misstänktes också vara ute efter fågelägg och det inträffade ledde till en, i dessa sammanhang, stor mediabevakning. En företrädare för polisen sa i radio att ett enda ägg kunde säljas för ”uppemot en miljon kronor” och att denna verksamhet ”handlar om miljonbelopp”. Lite senare i samma radioinslag berättade en ornitolog om att ett fjällabbsägg togs av äggtjuvar eftersom dessa hade ”en beställning på fjällabbsägg” och att ”alla arktiska arter är eftertraktade i övriga Europa”.

De som lyssnade på inslaget kunde lätt dra slutsatsen att även ett fjällabbsägg betalades med fantasisummor, men så är det inte alls. Först och främst är äggsamlarna ute efter hela kullar (i fjällabbens fall består kullen av två ägg), men detta är dessutom en art som vissa år förekommer talrikt i fjällkedjan och där ett ensamt ägg knappast kan ge annat än ”kaffepengar” i sammanhanget.

Just denna äggkull inbringade troligen en stor summa pengar när det begav sig.
Det är ägg från rosenmås, insamlade under den expedition 1905 i nordöstra Sibirien
när rosenmåsens dittills okända häckningsområde hittades.
Äggen finns numera i Naturhistoriska riksmuseets samlingar.
Foto: Anders Wirdheim

För att ge lite perspektiv på vilka summor det handlar om kan nämnas att det dyraste fågelägget som sålts under senare år var ett ägg av en elefantfågel. Elefantfåglarna levde på Madagaskar men utrotades av människan. Man tror idag att ön började befolkas på 700-talet och elefantfåglarna dog ut på 1500-talet. De hade mycket stora ägg som också användes som behållare av öns invånare. Detta är nog också skälet till att ett litet antal ägg bevarats till eftervärlden trots att fåglarna som lade äggen är försvunna sedan flera hundra år. De bevarade äggen är naturligtvis extremt eftertraktade av samlare, och betingar därför mycket höga värden. Ägget som såldes på auktion av Christies i London 2013 gick för motsvarande 650 000 kronor.

Ett annat exempel är självupplevt. Under 1990-talet var förhållandet mellan oss ornitologer och Svenska Jägareförbundet mycket ansträngt. Anledningen var att sommarjakten på morkulla förbjöds efter Sveriges inträde i EU. Detta var något som Sveriges Ornitologiska Förening arbetat för länge, med såväl biologiska som etiska argument. Hur som helst ledde våra skilda ståndpunkter till fnurror på tråden. I detta sammanhang råkade jag bjuda jägarna på vad som kan beskrivas som ett självmål. Vid ett tillfälle vidarebefordrade jag som redaktör uppgifter som jag fått inom föreningen. Dessa handlade om att jaktfalkar, lappugglor och andra hotade arter jagades i Sverige för att stoppas upp och säljas på kontinenten för summor på minst 50 000 kronor. Just då befann sig en man med kopplingar till Jägareförbundet i Tyskland. Han hade besökt en auktion där det bland annat bjöds ut just en uppstoppad jaktfalk och en uppstoppad lappuggla. Priserna hamnade på drygt 1000 tyska mark, motsvarande i runda svängar 5000 svenska kronor vid tillfället.

Jägaren i fråga använde därefter denna historia vid flera tillfällen för att misskreditera oss ornitologer och hävda att vi inte var trovärdiga – och jag fick lära mig den beska läxan att aldrig låta bli att kolla upp faktauppgifter, inte ens när de kommer från närliggande och annars vederhäftiga källor.

Det ska absolut inte förnekas att äggsamling är ett allvarligt problem än idag, men såvitt jag kan förstå, är det mycket begränsat. Under de senaste tio åren har två svenska grupper om vardera tre personer avslöjats. Polisen har gjort mycket omfattande utredningar, i det första fallet grävde dessutom den finska polisen vidare eftersom det fanns kopplingar till Finland. Man har gått igenom datorer, undersökt lönnrum, avslöjat systematisk omdatering av ägg och mycket mera. Men man har inte funnit några tydliga kopplingar till det som beskrivs som stora internationella ligor. Jag har själv gått igenom den första förundersökningen (som var på några tusen sidor), och enligt den har efterforskningarna inte ens lett till några andra aktiva svenska samlare.

Det ska inte heller förnekas att denna typ av kriminalitet är mycket omfattande i andra delar av världen och där ofta går hand i hand med annan olaglig handel (vapen, droger m.m.). Men där handlar det om elfenben, tigerskinn, noshörningshorn och andra produkter från djur som används inom bl.a. traditionell medicin och turistindustrin och som betingar helt andra värden.

Vi ska absolut ha ögon och öron öppna och inte tveka att anmäla om vi misstänker brott, men för vår trovärdighets skull tror jag att vi ska passa oss noga för överdrifter.

Det finns sannolikt flera stora privata samlingar kvar ute i landet,
och så länge  det är tillåtet att äga äldre samlingar, kommer det att finnas
kryphål för samlare som är aktiva idag. Bilden från Naturhistoriska riksmuseet.
Foto: Anders Wirdheim

Dessutom ska vi fortsätta att kräva att den svenska lagstiftningen förändras. Idag är det förbjudet att ta ägg i naturen, men det är tillåtet att inneha gamla äggsamlingar. Detta ger äggsamlarna ett kryphål genom att de omdaterar äggen: Ägg som är tagna under senare (förbjuden) tid dateras till en tid då äggsamling var tillåten. Att ändra lagstiftningen så att även innehav blir olagligt är något som BirdLife Sverige begärt av både den nuvarande och den förra regeringen, men detta har hittills varit resultatlöst.

Anders Wirdheim

Skyll inte på skarven!

”Mellanskarvarna har en förkärlek till abborre som byte vilket innebär att det är de som försvinner först. När abborrarna är borta försvinner även den viktiga predator i näringskedjan som reglerade antalet spigg i kantzonerna där abborrarna leker.”

Detta skriver ett antal företrädare för något som kallas Landbygdspartiet i olika lokaltidningar. Debattartikeln har så många faktafel att den egentligen borde förbigås med tystnad. Men det är inte bara Landbygdspartiet som nu klagar över skarven. Det är många fler som stämmer in i klagokören. På många håll piskas det upp rena hatstämningen mot denna fågelart, och därför kan det finnas anledning till kommentarer.

Skarvkoloni. Foto: Anders Wirdheim

Låt oss allra först konstatera att skarven är både generalist och opportunist i sitt födoval. Med generalist menas i detta fall att den äter i stort sett all sorts fisk, med opportunist att den äter de fiskarter som är lättast att komma åt vid varje enskilt tillfälle. Det är alltså inte alls konstigt att en forskningsrapport visat att skarvarna i en viss sjö främst ätit abborrar eller att en annan studie i ett kustområde visat att tånglake varit den vanligaste födan.

Det är också viktigt att slå fast att storskarv Phalacrocorax carbo carbo och mellanskarv Phalacrocorax carbo sinensis är två raser av en och samma art. Båda formerna har funnits i Sverige sedan lång tid. Den förstnämnda som övervintrare, den sistnämnda som häckfågel.

Mellanskarven utrotades i Sverige runt förra sekelskiftet (1800/1900). Därefter återkom den till Kalmarsund i slutet av 1940-talet och etablerade sig efter hand på ett par öar. Expansionen gick mycket långsamt de första årtiondena, men från 1980-talet fram till millennieskiftet var spridningen både snabb och omfattande. I början av 2000-talet uppskattades det svenska (häckande) beståndet till ca 43 600 par (2006).

Av allt att döma innebar det också toppen. Därefter har inte skarven ökat i antal utan snarare minskat något. Men eftersom Sverige är ett stort och avlångt land, finns det stora regionala skillnader. Arten har minskat i Skåne, Kalmarsund, Vänern och längs Upplands kust men fortsatt öka längs Norrlandskusten. Beståndet i Stockholms skärgård har hållit sig på en tämligen konstant nivå det senaste årtiondet. Samma gäller för Gotland.

Storskarv (mellanskarv) i häckningsdräkt. Foto: P-G Bentz/sturnus.se

Gotland är för övrigt intressant i sammanhanget. Där är konflikterna kring skarven små trots att nästan en fjärdedel av landets bestånd häckar runt ön (9083 par 2016). Även i Hjälmaren är konflikterna små, inte minst sedan det konstaterats att den för yrkes- och fritidsfisket kanske viktigaste arten i sjön, gösen, snarare ökat än minskat sedan skarven gjorde entré.

Det är väldigt många faktorer som påverkar miljötillståndet i våra sjöar och havsområden. Ett exempel kan hämtas från Stockholms skärgård, där en studie genomförd av SLU visat att ungefär hälften av småfiskens uppväxtområden (grunda vatten med rik bottenvegetation) försvunnit de senaste 50 åren som en följd av exploateringar för småbåtshamnar och marinor.

Miljöproblemen i våra sjöar, vattendrag och hav är så allvarliga och mångformiga att vi kommer att göra oss själva en betydande otjänst om vi låser fast oss i tron att vi får tillbaka abborren genom att skjuta bort skarvar. Skarven är som sagt en opportunist som äter den fisk som är mest lättillgänglig för tillfället. De studier som gjorts visar att detta i första hand inte gäller de matfiskar vi är intresserade av utan snarare fiskar som tånglake och mört, dvs. fiskarter som de allra flesta människor ratar. Dessutom kan skarven aldrig bli vanligare än vad dess bytesunderlag tillåter.

Anders Wirdheim

Alla kor är inte heliga

På en reklamtavla utanför vår mataffär finns en vacker bild med kor i ett försommarlandskap. Bilden har rubriken ”Utspring från Bregottfabriken”. Det är rena Sörgårdsidyllen, och reklammakaren har nog velat koppla till såväl studenternas aktuella utspringande som till alla de kosläpps-jippon som blivit så populära på senare år.

När jag stod där och betraktade reklamtavlan, kunde jag inte låta bli att tänka på en händelse strax norr om Halmstad den 28 maj i år. Då tog man första vallskörden på några stora åkrar och bakom slåtteraggregaten hängde inte mindre än 17 röda glador, 1 brun glada, 4 bruna kärrhökar och flera ormvråkar. Att dessa rovfåglar samlats just där var naturligtvis ingen tillfällighet. Ryktet om ett dukat matbord hade spridit sig snabbt.

Gladorna har dukat bord när gräset slås.
Foto: P-G Bentz/Sturnus.se

För att förse dagens stora mjölkkobesättningar med föda, odlas betydande arealer gräs- eller klövervall. En växande vall är en inbjudande miljö för flera fågelarter, till exempel sånglärkan. Lärkorna etablerar sig i området, och på våra breddgrader inleds häckningen någon vecka in i maj. När så den första vallskörden tas under andra halvan av maj, slås inte bara gräs och klöver utan även bon av lärkor och andra fåglar som häckar i vallen. Även harungar, rådjurskid och sorkar stryker med i betydande omfattning.

Nu invänder kanske någon att fåglarna gör ett nytt häckningsförsök. Ja, det stämmer, men resultatet blir lika dåligt nästa gång. På sydsvenska gårdar tas ofta fyra eller till och med fem vallskördar om året. Det innebär att intervallen mellan skördarna är så korta att ingen fågel hinner genomföra sin häckningscykel.

Nyslagen vall i slutet av maj.
Många fåglar söker sig till de inbjudande gräsmarkerna,
men inga hinner genomföra en häckningscykel innan nästa vallskörd ska tas.

Resultatet blir att fågelfaunan (liksom annat växt- och djurliv) efter hand utarmas kraftigt. Detta är särskilt påtagligt vid stora mjölkgårdar med intensiv drift. Vid en sådan gård har jag för Svensk Fågeltaxerings räkning inventerat en slinga på drygt 20 km sedan 1996 (dvs. i 22 år). Resultatet är nedslående: Antalet lärkor och andra ”jordbruksfåglar” har minskat både kraftigt och stadigt.

Betande kreatur är en förutsättning för att vi ska hålla landskapen öppna och för att vi ska behålla vissa artrika naturtyper. Men dessa miljövinster minskar i betydelse om alla kor finns på samma plats och särskilt om korna betar på gödslad åkermark och inte på ogödslade så kallade naturbetesmarker.

På den stora mjölkgården har man idag cirka 1400 mjölkkor. Tack vare avel, bättre foder och andra faktorer producerar dessa kor i genomsnitt minst dubbelt så mycket mjölk som korna gjorde på 1970-talet (då jag själv jobbade inom jordbrukssektorn). Då var det typiska halländska jordbruksföretaget ett familjejordbruk med cirka 20 mjölkkor, ett antal suggor för smågrisproduktion och varierad växtodling. För att producera lika mycket mjölk då som jättegården i detta exempel gör idag, hade det krävts 140 gårdar! Dessa var dessutom utspridda över landskapet och betesmarkerna utgjordes på många håll av naturbetesmarker.

Kornas betydelse för den biologiska mångfalden blir väldigt liten om alla kor finns på samma plats.

Storskaligheten leder dessutom till en biologisk utarmning även runt de stora gårdarna. Där blir landskapet allt mera enformigt eftersom snart sagt allt som kan påverka effektiviteten röjs bort. Längs min inventeringsrutt tar det sig uttryck i att det idag nästan helt saknas högre vegetation förutom vid märgelgravar (som är skyddade). I resten av området har buskar, träd och andra så kallade odlingshinder röjts bort. Det innebär också att livsmiljön för fåglar som näktergalar, sångare, finkar och flera andra fåglar idag är synnerligen begränsad. 

Denna bild är inte är unik för mitt inventeringsområde. Tvärtom gäller den för snart sagt alla riktigt stora mjölkgårdar i landet. Men det måste inte vara så här illa. Det finns metoder att berika den biologiska mångfalden även i intensivodlade jordbrukslandskap utan att det inkräktar menligt på produktionen eller kostar skjortan. Det som krävs är en vilja hos markägaren. Om den viljan saknas, tvingas vi tyvärr konstatera att alla kor inte är heliga och att Bregottfabriken är en medalj med en dyster baksida.

Anders Wirdheim

Centerpartiets och LRF:s miljöbluff

Jag tar mig friheten att fotografera av och publicera LRF:s annons i ATL
eftersom den så tydligt visar hur lågt man värderar en rik natur.

Det är fullständigt obegripligt att Centerpartiet idag har störst förtroende i miljöfrågan. De personer som angett detta i opinionsundersökningar kan inte ha satt sig in i vad miljöfrågorna handlar om. Centerpartiet, och deras stödorganisation LRF, utgör istället ett mycket allvarligt hot mot en miljöpolitik värd namnet.

Centerpartiet agerar positivt för miljön endast när detta gynnar deras stödtrupper, till exempel lantbrukare och skogsägare, eller i frågor som är harmlösa. De går exempelvis i bräschen för elbilar till välbeställda och för större möjligheter att köra elbil. Men de sätter sig direkt på tvären när det gäller pengar till naturvård eller åtgärder som på ett eller annat vis kan tolkas som något negativt för skogsindustrin, lantbruket eller den svenska glesbygden.

Centerpartiet är därför inte, och har heller aldrig varit, alliansens så kallade ”gröna röst”. Partiet protesterar högljutt när det gäller frågor som införandet av flygskatt, förbud mot bly i jaktammunition, skatt på kadmiumhaltig handelsgödsel och kilometerskatt för lastbilar. Det finns många, många fler exempel, och bland annat vill partiet halvera anslagen till naturvården.

LRF, dvs. Lantbrukarnas Riksförbund, driver samma linje. I en annons i jordbrukstidningen ATL går två gubbar uppför en skogsbacke. Den ena säger att han ”sett en jättefin och ovanlig fågel” i sin skog. ”Vilken otur!”, svarar den andre. Bakom denna annons ligger naturligtvis LRF:s kampanj mot Artskyddsförordningen och organisationens ovilja att över huvud taget försöka hitta någon form av koncensus eller ens samarbete när det gäller naturvård och värnande om den biologiska mångfalden.

LRF, och för den delen även allianspartierna, är dock alldeles för fega att våga säga rakt ut att Sverige bör lämna de internationella konventioner vi anslutit oss till när det gäller att stoppa förlusterna av biologisk mångfald. Men skrapar man det minsta på ytan, får man antingen svaret att markägaren/brukaren själv är bäst på värnandet av djur och växtliv eller att den biologiska mångfalden måste stå tillbaka i kampen mot klimatförändringarna.

Båda påståendena är närmast absurda. En gång för länge sedan, när lantbruket skapade öppna skogar och betade hagar, blev resultatet en ökad biologisk mångfald. Men idag, med en extremt koncentrerad djurindustri, allt större åkerenheter med betydande användning av kemiska preparat och ett skogsbruk som fortfarande är inriktat på granåkrar och kalhyggesbruk, är läget ett helt annat. Idag fortsätter både jordbruket och skogsbruket att utarma den biologiska mångfalden.

När det gäller den brukade skogens förmåga att binda kol, och därmed motverka klimatförändringarna, har både skogsbruket, LRF och Centerpartiet länge hävdat att aktivt skogsbruk är mycket bättre för klimatet än naturskogar. Detta påstående har dock blivit starkt ifrågasatt, för att inte säga söndersmulat, av nyare forskning. Det mesta tyder istället på att aktivt skogsbruk av dagens modell snarare påskyndar än motverkar klimatförändringarna. Trots detta har allianspartierna med stöd av Sverigedemokraterna drivit fram en ny svensk position som syftar till att ”mycket ogenerat och med hjälp av siffertrixande, sätta skogsindustrins intressen framför klimatet”. Det sistnämnda citatet är hämtat från miljödebattören Magnus Nilsson (http://www.nilssonproduktion.se/om-skogslandskapets-roll-i-klimatpolitiken-eller-nej-denna-gang-ar-finlands-sak-inte-var/).

Om Centerpartiet och LRF över huvud taget har någon miljöpolitik idag så är det att denna ska ha så litet inflytande som möjligt i den svenska vardagen.

Anders Wirdheim