Centerpartiets och LRF:s miljöbluff

Jag tar mig friheten att fotografera av och publicera LRF:s annons i ATL
eftersom den så tydligt visar hur lågt man värderar en rik natur.

Det är fullständigt obegripligt att Centerpartiet idag har störst förtroende i miljöfrågan. De personer som angett detta i opinionsundersökningar kan inte ha satt sig in i vad miljöfrågorna handlar om. Centerpartiet, och deras stödorganisation LRF, utgör istället ett mycket allvarligt hot mot en miljöpolitik värd namnet.

Centerpartiet agerar positivt för miljön endast när detta gynnar deras stödtrupper, till exempel lantbrukare och skogsägare, eller i frågor som är harmlösa. De går exempelvis i bräschen för elbilar till välbeställda och för större möjligheter att köra elbil. Men de sätter sig direkt på tvären när det gäller pengar till naturvård eller åtgärder som på ett eller annat vis kan tolkas som något negativt för skogsindustrin, lantbruket eller den svenska glesbygden.

Centerpartiet är därför inte, och har heller aldrig varit, alliansens så kallade ”gröna röst”. Partiet protesterar högljutt när det gäller frågor som införandet av flygskatt, förbud mot bly i jaktammunition, skatt på kadmiumhaltig handelsgödsel och kilometerskatt för lastbilar. Det finns många, många fler exempel, och bland annat vill partiet halvera anslagen till naturvården.

LRF, dvs. Lantbrukarnas Riksförbund, driver samma linje. I en annons i jordbrukstidningen ATL går två gubbar uppför en skogsbacke. Den ena säger att han ”sett en jättefin och ovanlig fågel” i sin skog. ”Vilken otur!”, svarar den andre. Bakom denna annons ligger naturligtvis LRF:s kampanj mot Artskyddsförordningen och organisationens ovilja att över huvud taget försöka hitta någon form av koncensus eller ens samarbete när det gäller naturvård och värnande om den biologiska mångfalden.

LRF, och för den delen även allianspartierna, är dock alldeles för fega att våga säga rakt ut att Sverige bör lämna de internationella konventioner vi anslutit oss till när det gäller att stoppa förlusterna av biologisk mångfald. Men skrapar man det minsta på ytan, får man antingen svaret att markägaren/brukaren själv är bäst på värnandet av djur och växtliv eller att den biologiska mångfalden måste stå tillbaka i kampen mot klimatförändringarna.

Båda påståendena är närmast absurda. En gång för länge sedan, när lantbruket skapade öppna skogar och betade hagar, blev resultatet en ökad biologisk mångfald. Men idag, med en extremt koncentrerad djurindustri, allt större åkerenheter med betydande användning av kemiska preparat och ett skogsbruk som fortfarande är inriktat på granåkrar och kalhyggesbruk, är läget ett helt annat. Idag fortsätter både jordbruket och skogsbruket att utarma den biologiska mångfalden.

När det gäller den brukade skogens förmåga att binda kol, och därmed motverka klimatförändringarna, har både skogsbruket, LRF och Centerpartiet länge hävdat att aktivt skogsbruk är mycket bättre för klimatet än naturskogar. Detta påstående har dock blivit starkt ifrågasatt, för att inte säga söndersmulat, av nyare forskning. Det mesta tyder istället på att aktivt skogsbruk av dagens modell snarare påskyndar än motverkar klimatförändringarna. Trots detta har allianspartierna med stöd av Sverigedemokraterna drivit fram en ny svensk position som syftar till att ”mycket ogenerat och med hjälp av siffertrixande, sätta skogsindustrins intressen framför klimatet”. Det sistnämnda citatet är hämtat från miljödebattören Magnus Nilsson (http://www.nilssonproduktion.se/om-skogslandskapets-roll-i-klimatpolitiken-eller-nej-denna-gang-ar-finlands-sak-inte-var/).

Om Centerpartiet och LRF över huvud taget har någon miljöpolitik idag så är det att denna ska ha så litet inflytande som möjligt i den svenska vardagen.

Anders Wirdheim