måndag 30 januari 2017

Tjädern och skogen

Tjädertupp. Foto: Tommie Fagerberg


För en tid sedan var jag ute och gick i ett skogsområde cirka två mil öster om Halmstad. Jag hoppades få se tjäder, men av det blev det intet. Däremot såg jag en hel del färsk spillning av tjäder, så den finns i området. Det är väldigt roligt eftersom den varit försvunnen i just den trakten i närmare 30 år.

Upplevelsen fick extra aktualitet när jag kom hem. I min mejlkorg låg nämligen ett brev från en skogsägare. Han hävdade att vi fågelskådare är ute i ogjort ärende när vi anklagar skogsbruket för att ta för lite hänsyn till naturens värden. ”Se på tjädern – den finns det 350 000 par av. Det visar ju den bok som ni själva gett ut”, skrev skogsägaren. Boken i fråga är Fåglarna i Sverige – antal och förekomst som BirdLife Sverige gav ut 2012 och som jag var redaktör för.

”Javisst, du har rätt när det gäller antalet”, svarade jag honom och fortsatte: ”Men det säger ju inget om hur det gått för tjädern under de senaste årtiondena. För 50 år sedan fanns det kanske 500 000 par eller en miljon? Det vet vi inte eftersom det inte gjordes några liknande noggranna beräkningar då.” Det vi däremot vet är att tjädern minskade mycket kraftigt i antal under andra halvan av 1900-talet, det vill säga när det vulgära kalhyggesbruket i skogen slog igenom med full kraft. Och tjädern var inte ensam om att drabbas så hårt – det gällde i stort sett alla fåglar som var anpassade till ett liv i skog. Det säger sig för övrigt självt att sopar man fullständigt rent över kvadratkilometer efter kvadratkilometer, så försvinner inte bara träden utan nästan allt annat liv.

Det sena 1900-talets skogspolitik gav råvara till en växande industri och bidrog i viss mån till ökat välstånd i landet. Men den innebar också en veritabel våldtäkt på naturen. De jättelika hyggena har jag redan nämnt, intensiv bekämpning med kemiska medel bidrog också liksom statsbidrag till skogsdikning och avverkning av skogar med dålig tillväxt, så kallade 5:3-skogar. Jag vill hävda att skogsbruket på grund av detta våldförande står i skuld till den svenska naturen.

Men av det märks inte mycket i dagens skogsdebatt. Istället skrämmer skogsindustrin, LRF och även ett par av allianspartierna upp både skogsägare och allmänhet med att hävda att äganderätten är hotad. Det dom syftar på är att Sverige, sent omsider, börjat implementera EU:s naturvårdsdirektiv i regelverket för svenskt skogsbruk. Detta har skogsbruket och myndigheterna haft lång tid på sig att göra, men från skogsbrukets sida har man stoppat huvudet i sanden och låtsats som ingenting. Man har kanske hoppats på att det därmed ska vara Business as usual.

Därför är det också ömkligt när LRF slår på stora trumman och hävdar att artskyddet i skogen lägger en död hand över skogsbruket och att äganderätten är hotad. Det är den inte alls. Att den mycket senkomna tillämpningen av artskyddet i skogen i några få fall lett till att markägare kommit i kläm är absolut inte de aktuella arternas eller ens naturvårdens fel. Istället måste skogsbruket, och inte minst LRF, rannsaka sig självt för sin strutsattityd.


Och vi från naturvårdssidan måste vända på debatten. Det är, som det heter over there, Pay-back-time. Skogsbruket står i en mycket stor skuld till den svenska naturen och därmed också det svenska folket.

Anders Wirdheim

måndag 23 januari 2017

F som i Fastighetsverket och Förfall

Tylön är en vacker ö på lite avstånd, men ute på ön är förfallet långt gånget.


I slutet av förra veckan besökte jag Tylön. Det är en liten nästan rund ö, cirka 600 meter i diameter, och den ligger utanför Tylösand väster om Halmstad. Ön var bemannad fyrplats under lång tid, men fyrplatsen avbemannades 1968 och fyren ersattes av en automatisk så kallad kasunfyr i havet. Innan dess hade det bott upp till fyra familjer och som mest cirka 30 personer på ön. En period hade fyrpersonalens barn till och med en egen bofast lärarinna.

Men det är alltså snart 50 år sedan fyrfolket försvann, och de senaste ca 15 åren har det inte bott någon alls på ön, inte ens tillfälliga sommargäster.

Tylön är också känd som en fågelö. På 1960- och 70-talen fanns här Sveriges största fiskmåskoloni med som mest drygt 5000 häckande par. På 1970-talet nådde också ejderpopulationen sin topp med 1001 ruvande ejderhonor. Den senaste inventeringen, som gjordes 2015, gav bara drygt 110 ejderhonor och inga fiskmåsar. Däremot fanns det 336 par gråtrut, 55 par silltrut och 18 par havstrut. Dessutom nykomlingar i form av sex par grågås och 20 par vitkindad gås.

Tylöns fågelfauna har alltså förändrats kraftigt genom det senaste århundradet, men det är inte det denna krönika ska handla om. Det är istället den förlamning som statliga myndigheter kan drabbas av – ibland på grund av sina egna regelverk.

Det gamla utedasset blåste omkull hösten 2015.
Till vänster skymtar den moderna latrinen som sattes in för några år sedan.
19 januari 2017.


Tylön är en ö stadd i förfall. De gamla fyrvaktarbostäderna, som borde vara ett kulturminne, är i ett uselt skick. Det som hänt med utedasset, i sen tid kompletterat med en modern latrin, kan sägas vara symptomatiskt. Det blåste omkull under stormen Gorm hösten 2015 och ligger fortfarande på ända. På boningshus och uthus flagnar färgen kraftigt och det känns som att det bara är en tidsfråga innan det blir riktigt allvarliga skador även där.

Anledningen till den ömkliga situationen är att Fastighetsverket, enligt uppgifter från verkets egna anställda, inte investerar i några renoveringar om man inte kan få hyresgäster som inom överskådlig tid kan betala tillbaka de investerade summorna. Några sådana har man inte hittat, trots att man letat i närmare tio år vid det här laget.

På en ö som Tylön, med byggnader i långt gånget förfall, kommer renoveringen att bli mycket kostsam. Det lär i sin tur innebära att eventuella arrendatorer eller hyresgäster måste var mycket penningstarka.

Det är inte enbart utedasset som är i ett uselt skick.
Även uthusen och själva fyrvaktarbostaden (i bakgrunden) är illa däran.
19 januari 2017.


Det faktum att det råder tillträdesförbud på större delen av ön hela häckningssäsongen, lär inte göra det lättare att hitta en penningstark hyresgäst. Jag har svårt att tro att någon är villig att betala större summor för att tillbringa dagar eller veckor på en ö med en ständig kakafoni av trutkackel och även en ganska påträngande stank av fågelträck. Fastighetsverket bör nog tänka om och söka sina hyresgäster i någon annan kundkategori.

Dessutom måste det ju ses som ett fattigdomsbevis att ett land som Sverige inte har råd att vårda sina kulturminnen utan kräver att skötseln av dessa ska gå med vinst.

Parallellt med förfallet av Tylöns byggnader kan även naturen på ön sägas ha förfallit. Rättare sagt är igenväxningen långt gången. De senaste tio åren har det hänt väldigt mycket, och till stora delar är detta nog negativt för fågellivet.

Men nu verkar äntligen en förändring vara på gång när det gäller öns natur, mycket tack vare länsstyrelsens naturvårdsenhet. I vår ska delar av ön brännas, och nästa höst kan det nog bli aktuellt med ganska omfattande röjningar. Det vore också bra om ön åter kunde få betesdjur. Det har funnits kreatur på ön under långa perioder tidigare – och dessa har snarare haft positiv än negativ effekt på fågellivet.


Tylön är mycket viktig för fågellivet på denna del av västkusten. Det är den enda lite större ön mellan Hallands väderö i söder och Balgö vid Varberg i norr. Det är också den enda platsen längs denna långa kuststräcka där fågellivet har förtur framför friluftsliv och exploatering.

Anders Wirdheim

måndag 16 januari 2017

Är en hund begravd på Södra Midsjöbanken?


I mitten av december förra året möttes ett regeringsbeslut av applåder från snart sagt alla aktörer inom den svenska naturvården. Regeringen meddelade nämligen då att man beslutat om flera nya Natura2000-områden till havs. Bland annat gällde det ett mycket stort havsområde söder om Öland och Gotland och ett annat område utanför nordöstra Skåne. Den kanske viktigaste orsaken till att områdena fick ett formellt skydd var tumlaren, men i motiveringen nämndes även sjöfåglar, närmare bestämt dykänder som lever på musslor. En av dessa är den internationellt rödlistade svärtan, en annan alfågeln.

Det var som sagt med glädje som beslutet togs emot, men frågan är om naturvårdarna lät sig luras av bländverket. En närmare titt på beslutet sår nämligen en del tvivel när det gäller två av områdena. I det ena fallet handlar det kanske enbart om bristande kommunikation mellan två länsstyrelser, men i det andra kan det ligga en hund begraven.

Söndagen 15 januari var en särdeles vacker vinterdag. Större delen av dagen tillbringade jag med att räkna sjöfåglar längs Laholmsbuktens stränder från Båstad i söder till Halmstad i norr. Två gånger om året, i mitten av september och i mitten av januari, räknas sjöfåglar längs stora delar av Europas kuster. Man kan se detta som en del av den internationella miljöövervakningen idag, och projektet har pågått i mer än 40 år.

När jag inledde räkningen befann jag mig i Båstads kommun och i Skåne län. Havet utanför hör till ett av de nya marina Natura2000-områdena. Denna dag var det, precis som det brukar vara, ganska ont om fågel på havet. Det är först när man kommer några kilometer norrut, in i Laholms kommun och Hallands län, som havet blir prickigt av fågel. Nu har inte detta något med kommun- eller länsindelning att göra, utan det handlar snarare om de biologiska förutsättningarna nere vid bottnarna. Uppenbarligen blir bottenförhållandena lite bättre en bit norrut i Laholmsbukten eftersom det är där som alla svärtor och sjöorrar håller till. Så har det varit så länge jag har följt fågellivet i bukten.

Det streckade området är det av regeringen beslutade Natura2000-området  utanför nordvästra Skåne.
De röda markeringarna visar var svärtorna och sjöorrarna nästan utan undantag finns.


Men märkligt nog upphör det marina Natura2000-området vid gränsen mellan Skånes och Hallands län. Det är alltså inte det för fåglarna viktigaste området som fått detta skydd, och man kan ju fråga sig varför? Jag vill nog tro att det handlar om bristande kunskap och bristande kommunikation på respektive mellan de berörda länsstyrelserna. Jag har svårt att tro att det kan finnas någon baktanke med att undanta den halländska delen av Laholmsbukten från skydd.

En baktanke kan det däremot finnas när det gäller det stora Natura2000-området i södra Östersjön. Som jag redan nämnt var det enbart positiva kommentarer till detta när beslutet blev offentligt i mitten av december. Men tittar man på kartan över det skyddade området visar det sig att Norra Midsjöbanken och Hoburgs bank ingår i det nya Natura2000-området, men det finns ett stort jack i den södra delen av det stora sammanhängande området. Det jacket utgörs av Södra Midsjöbanken – och det är där jag tror att den omtalade hunden kan ligga begraven.

Det nya stora Natura2000-området till havs söder om Gotland och Öland.
Lägg märke till det stora jacket i södra delen – just där Södra Midsjöbanken finns.


Just Södra Midsjöbanken har varit föremål för gigantiskt stora planer på en marin vindkraftsanläggning. Det är E-On som ligger bakom planerna, och det handlar om 300 vindkraftverk på en area av drygt 330 kvadratkilometer av detta grunda område. Men detta område är också ett av de allra viktigaste vinterområdena för alfågel. Precis som den tidigare nämnda svärtan är den alfågelpopulation som övervintrar i Östersjön internationellt rödlistad. Populationen har minskat markant i antal under de senaste årtiondena. Därför har vi från ornitologiskt håll mycket starkt motsatt oss planerna.


En mindre vindkraftsanläggning i Öresund. Den planerade anläggningen på Södra Midsjöbanken ska omfatta 300 vindkraftverk och täcka 330 kvadratkilometer.
Foto: P-G Bentz/sturnus.se

De grunda bankarna i södra Östersjön har oerhört stor betydelse för såväl alfågeln som flera andra sjöfågelarter. Faran med en stor vindkraftsanläggning på någon av dessa bankar är att många fågelarter så att säga blir utestängda från områdena. Studier som gjorts visar nämligen att flera arter undviker vindkraftverkens närhet – de tar sig inte närmare ett vindkraftverk än några hundra meter.

Det är svårt att se regeringsbeslutet på annat sätt än att man undantar Södra Midsjöbanken för att det finns andra planer än naturskydd för detta område. Det är mycket oroande!


Anders Wirdheim

måndag 2 januari 2017

Vågar jag ifrågasätta löshundsjakten?


Varje vår presenterar Världsnaturfonden en redovisning av vilken typ av kött som är mest miljövänligt och klimatsmart. Varje år kommer viltkött högt på listan, och naturligtvis uppmärksammas detta av Jägareförbundet. Ett exempel är bokmässan i Göteborg. Från BirdLife Sveriges sida har vi de senaste åren delat scen med bland andra Jägareförbundet. Det har bland annat inneburit att vi ett par gånger om dagen fått lyssna till korta föreläsningar om hur nyttigt och gott det är med viltkött.

Nu är det ju inte alla förunnat att ha tillgång till viltkött, men det är inte det jag hakat upp mig på – för hakat upp mig är just vad jag gjort. Den ena jägaren efter den andra har nämligen hävdat att viltkött är fritt från stresshormoner – till skillnad från det nöt- och griskött vi handlar i affären. I de sistnämnda fallen fraktas ju djuren långt och utsätts för en hård press inför slakten. Så är det inte alls med viltkött, brukar det sägas.

Men hur rimmar det med alla berättelser i jakttidningarna om ”klingande drev som böljar fram genom skogen under lång tid” innan skottet slutligen fäller villebrådet? Det måste vara oerhört stressande för viltet i fråga att hela tiden ha en extremt uthållig förföljare som dessutom skäller hela tiden. Samma stress torde även drabba den älg som blir upphunnen och ställd av en skällande hund.

En vaksam råget tittar lugnt upp från betet när fotografen stannar sin bil en bit bort.
Men hur lugnt är det rådjur som under lång tid blir förföljd av en drivande hund?
Foto: Anders Wirdheim


Jakt med lös hund är den jaktform som de flesta jägare i landet säger sig värdera allra högst. Löshundsjakten är också en starkt bidragande orsak till att så många jägare har svårt att tolerera varg i Sverige.

Men jag vill hävda att det är hög tid att på allvar ifrågasätta denna jaktform. Stressen av viltet är ett skäl, ett annat är konflikten med stora rovdjur och ett tredje är viltolyckor i trafiken. Det råder nämligen knappast någon tvekan om att jakten med lösspringande hundar markant ökar antalet olyckor. Ser vi till statistiken över olyckor med älg och rådjur i trafiken ökar dessa markant i samband med att jakten med lösspringande hund startar. Under åren 2003–2014 skedde totalt knappt 5000 trafikolyckor (4965) med älgar under augusti månad. Under september, då älgjakten startar i ca 60 % av landet, skedde drygt 8000 olyckor (8011). I oktober, då älgjakten även drar igång i södra Sverige, skedde närmare 9000 olyckor (8801)! Därefter minskar åter antalet älgolyckor i november och december.

För rådjuret är sambandet ännu tydligare. Där startar jakten med lösspringande hund i oktober, vilket måste vara en starkt bidragande orsak till att antalet viltolyckor ökar kraftigt. Jämför vi statistiken för september med de båda följande månaderna under åren 2003–2015 ser vi nästan en fördubbling – från totalt 24 402 i september till 44 430 i oktober och 49 795 i november!

Viltolyckorna är en mycket tung börda för samhället och alldeles särskilt för de enskilda som drabbas. Naturligtvis beror inte alla viltolyckor på att det finns lösspringande hundar i markerna, långt därifrån. Men antalet olyckor skulle tveklöst kunna minskas betydligt, och flera liv räddas, om löshundsjakten försvann.

När det gäller löshundsjakten och rovdjuren är det i första hand vargen debatten handlat om. Varje år dödas något tiotal hundar av vargar. Men så sent som i början av juni förra året antog Jägareförbundets årsstämma ett förslag som innebär att man på försök vill införa kungsörnen i Jaktförordningens paragraf 28. Det skulle innebära att ägare av tamdjur, inklusive hundar, får möjlighet att döda en kungsörn om den angriper eller kan misstänkas vara på väg att angripa tamdjur. Motionen som låg bakom beslutet kom från Norrbotten och tro inte att bakgrunden var att norrbottningarna ville värna skyddet av lamm eller renkalvar. Nej, det handlar naturligtvis om de ytterst få jakthundar som årligen dödas eller skadas allvarligt av kungsörnar. Det har under 2000-talet handlat om 0–4 per år (i genomsnitt 1,8 årligen).

Under 2000-talet har i genomsnitt 1,8 lösspringande jakthundar per år dödats av kungsörn.
Det kan inte motivera att en jägare ska få skjuta en kungsörn om han misstänker att örnen ska angripa hans hund.
Foto: Anders Wirdheim


Löshundsjakten må vara en mycket gammal jaktform med anor långt tillbaka i tiden. Det är emellertid ett dåligt försvar för jaktformen. Det finns mängder av andra gamla jaktformer som stoppats eller förändrats eftersom de antingen gått för hårt åt viltet eller inte ansetts leva upp till tidens krav på moral och etik. Det kan också vara värt att påpeka att det i många länder med starka jakttraditioner idag inte är tillåtet att jaga med lösspringande hundar.

Frågan blir särskilt aktuell just nu när årets vargjakt inleds i Mellansverige. När Högsta förvaltningsdomstolen fällde sitt utslag dagen före nyår, och därmed godkände den vargjakt som förekommer (och förekommit) i modern tid, spelade just vargens påverkan på både älgstammen och löshundsjakten in. I domen säger domstolen följande:

Den täta förekomsten av vargrevir påverkar även förutsättningarna för älgjakten, vilken för många är ett viktigt fritidsintresse av stor social och ekonomisk betydelse. Vidare påverkas förutsättningarna för löshundsjakt, vilket bland annat har betydelse för viltvården.”

Bortsett från att det allra sista verkligen kan ifrågasättas, är det märkligt att en hög rättsinstans över huvud taget väger in en jaktform i sin dom.

Det finns starka farhågor för att mycket tuffa hundraser kommer att användas vid så kallad packjakt under årets vargjakt.
Foto (i hägn): P-G Bentz/sturnus.se


På tal om vargar och löshundsjakt, kan denna fråga mycket väl få en ny och obehaglig fortsättning: Det finns välgrundade farhågor för att årets vargjakt till vissa delar kan komma att bedrivas som så kallad ”Packjakt”. Faktum är att länsstyrelserna i Värmland och Örebro rekommenderar att det används två till tre hundar som samtidigt förföljer en varg. Det är känt att vissa jägare i dessa områden förfogar över mycket tuffa hundraser som bland annat avlats fram för att just förfölja varg. Det är hundar som inte lägger något emellan om de tillsammans kommer ifatt en varg. Handlar det om en oerfaren vargvalp, kan följderna bli mycket obehagliga och knappast svara mot de höga krav på jaktetik som Jägareförbundet säger sig ha.

Det är hög tid att på allvar ta upp löshundsjakten till debatt i Sverige.

Anders Wirdheim