söndag 2 februari 2014

Om fågelräkning, gulsparvar, jordbruk och ömma tår


Gulsparv. Foto: Anders Wirdheim
Sista helgen i januari genomfördes Sveriges största fågelräkning. Den kallas Vinterfåglar Inpå Knuten och går ut på att svenska folket räknar fåglarna som finns vid deras fågelmatningar. Det är ett jätteevenemang som engagerar tiotusentals människor och som får stor uppmärksamhet i media. Det bidrar också till vår kunskap om fågelfaunan och hur den påverkas av klimatet, både på kort och lång sikt.

Som undersökning är felkällorna för många för att den ska kunna användas strikt vetenskapligt, men den ger ändå tydliga fingervisningar om vad som händer med fåglarna. Bland annat visade den, tidigare än någon annan undersökning, att en mångårig uppgång för den svenska stammen av grönfinkar brutits mellan 2008 och 2009. Medan nästan alla andra ”fågelbordsfåglar” ökade i frekvens från 2008 till 2009, minskade antalet grönfinkar tydligt. Denna minskning blev ännu tydligare vid räkningen 2010.

Vi vet nu att orsaken var sjukdomen gulknopp orsakad av en mikroorganism med det vetenskapliga namnet Trichomonas gallinae. Denna sjukdom konstaterades i denna form första gången i Sverige 2008. Med stor sannolikhet hade den spridits hit från Brittiska öarna, där ett omfattande utbrott konstaterats åren dessförinnan. Många fågelmatare har själva kunnat bevittna sjukdomens följder i form av drabbade grönfinkar som suttit uppburrade och nästan apatiska vid fågelmatningar.

Sedan dess har grönfinken fortsatt att minska, om än inte lika drastiskt. Medan det under åren 2006 till 2008 rapporterades cirka sex grönfinkar per fågelmatning, är genomsnittet i år drygt 2,5. Om detta speglar utvecklingen för hela den svenska grönfinkspopulationen, har denna halverats under en period av bara sex år. En kraftig tillbakagång har även bekräftats av andra, mera vetenskapliga, studier.

Under åren med Vinterfåglar Inpå Knuten har vi också kunnat se en tydlig minskning av antalet gulsparvar. Från ett genomsnitt på nästan sex individer per rapport de två första åren (2006–07) är vi nu nere i runt tre gulsparvar per rapport, det vill säga en halvering även här. Även denna tillbakagång bekräftas av mera vetenskapligt utförda inventeringar. Det är alldeles uppenbart att något händer med gulsparven, men i detta fall är orsakerna inte alls lika tydliga och lätta att finna som när det gäller grönfinken.

Enstaka fall av gulknopp har konstaterats även hos gulsparv, men det är bara några få och långt från den massdöd som grasserat bland grönfinkarna. Det måste vara något annat, men vi ska söka orsakerna i Sverige – och sannolikt i jordbrukslandskapet. Gulsparven är en stannfågel, och även om många par häckar på hyggen och i kraftledningsgator, hittar vi merparten i jordbrukslandskapet. Det är också där i princip hela beståndet finns under vinterhalvåret.

Det svenska jordbrukslandskapet har förändrats under senare årtionden. I slättbygder har jordbruksdriften intensifierats, i skogsbygder är det snarare tvärtom. Båda sakerna har troligen varit negativa för gulsparvarna. I slättbygderna finns det numera färre randmiljöer eftersom mindre åkrar slagits samman till större. I skogsbygderna har åkerarealen minskat drastiskt. De gamla åkrarna används idag som betesmarker eller för vallodling om de inte planterats igen. Det har också skett en storskalig övergång från vårsådd till höstsådd, vilket sannolikt missgynnat gulsparven eftersom stubbåkrar varit en viktig födosöksmiljö under vinterhalvåret. Ännu en faktor som rimligtvis påverkat gulsparven är att användningen av bekämpningsmedel ökat i Sverige under senare tid.

Detta är något som sannolikt få svenskar är medvetna om, även om det också måste betonas att vi i Sverige använder mindre gifter i jordbruket än länderna på kontinenten. Giftanvändningen påverkar fågellivet på åkrarna i första hand genom att deras födounderlag blir mindre. När ogräs sprutas bort, försvinner livsmiljön för de insekter som lever på dessa växter. Insektsmedel är avsedda för insekterna, men de dödar inte enbart de skadeinsekter som är orsaken till bekämpningen, utan merparten av de insekter som finns på åkern just då. Kanske finns det också en risk att gifterna kan påverka fåglarna mera direkt, det vill säga att även fåglarna blir förgiftade?

Den frågan måste vara fri att ställa, precis som bland andra Rachel Carson i USA och Hjalmar Fleischer i Sverige ställde frågor angående DDT och kvicksilver i början av 1960-talet. Men det blev ganska starka reaktioner när vi sände ut ett pressmeddelande med ett första delresultat av årets räkning. Där nämndes gulsparvens minskning: ”Det finns studier som visar att bin och andra insekter i jordbrukslandskapet drabbas hårt av de ganska nya jordbruksgifter som kallas neonikotinoider. Kan det vara så att dessa gifter även påverkar fåglarna?”

Tidningen Land Lantbruk nappade på pressmeddelandet, men lyckades förvandla vår fråga till ett påstående: ”Nu tror Sveriges Ornitologiska Förening, SOF, att betningsmedel från jordbruket kan vara boven bakom minskningen.” Det ledde i sin tur till en hel del kommentarer i sociala medier. Bland annat skrev signaturen ”Snyggbonde” på Twitter att ”Ornitologerna chansar hej vilt”.

Men vi har inte påstått något om ett samband, än mindre chansat vilt. Vi har ställt en fråga. Denna fråga är högst relevant eftersom det pågår en omfattande debatt om de nya jordbruksgifternas verkan. Gulsparvens (och andra jordbruksfåglars) tillbakagång borde vara en väckarklocka som initierar forskning kring förhållandena i jordbrukslandskapet – även om det kan innebära att det trampas på ömma tår.