Tjädern och skogen

Tjädertupp. Foto: Tommie Fagerberg

För en tid sedan var jag ute och gick i ett skogsområde cirka två mil öster om Halmstad. Jag hoppades få se tjäder, men av det blev det intet. Däremot såg jag en hel del färsk spillning av tjäder, så den finns i området. Det är väldigt roligt eftersom den varit försvunnen i just den trakten i närmare 30 år.

Upplevelsen fick extra aktualitet när jag kom hem. I min mejlkorg låg nämligen ett brev från en skogsägare. Han hävdade att vi fågelskådare är ute i ogjort ärende när vi anklagar skogsbruket för att ta för lite hänsyn till naturens värden. ”Se på tjädern – den finns det 350 000 par av. Det visar ju den bok som ni själva gett ut”, skrev skogsägaren. Boken i fråga är Fåglarna i Sverige – antal och förekomst som BirdLife Sverige gav ut 2012 och som jag var redaktör för.

”Javisst, du har rätt när det gäller antalet”, svarade jag honom och fortsatte: ”Men det säger ju inget om hur det gått för tjädern under de senaste årtiondena. För 50 år sedan fanns det kanske 500 000 par eller en miljon? Det vet vi inte eftersom det inte gjordes några liknande noggranna beräkningar då.” Det vi däremot vet är att tjädern minskade mycket kraftigt i antal under andra halvan av 1900-talet, det vill säga när det vulgära kalhyggesbruket i skogen slog igenom med full kraft. Och tjädern var inte ensam om att drabbas så hårt – det gällde i stort sett alla fåglar som var anpassade till ett liv i skog. Det säger sig för övrigt självt att sopar man fullständigt rent över kvadratkilometer efter kvadratkilometer, så försvinner inte bara träden utan nästan allt annat liv.

Det sena 1900-talets skogspolitik gav råvara till en växande industri och bidrog i viss mån till ökat välstånd i landet. Men den innebar också en veritabel våldtäkt på naturen. De jättelika hyggena har jag redan nämnt, intensiv bekämpning med kemiska medel bidrog också liksom statsbidrag till skogsdikning och avverkning av skogar med dålig tillväxt, så kallade 5:3-skogar. Jag vill hävda att skogsbruket på grund av detta våldförande står i skuld till den svenska naturen.

Men av det märks inte mycket i dagens skogsdebatt. Istället skrämmer skogsindustrin, LRF och även ett par av allianspartierna upp både skogsägare och allmänhet med att hävda att äganderätten är hotad. Det dom syftar på är att Sverige, sent omsider, börjat implementera EU:s naturvårdsdirektiv i regelverket för svenskt skogsbruk. Detta har skogsbruket och myndigheterna haft lång tid på sig att göra, men från skogsbrukets sida har man stoppat huvudet i sanden och låtsats som ingenting. Man har kanske hoppats på att det därmed ska vara Business as usual.

Därför är det också ömkligt när LRF slår på stora trumman och hävdar att artskyddet i skogen lägger en död hand över skogsbruket och att äganderätten är hotad. Det är den inte alls. Att den mycket senkomna tillämpningen av artskyddet i skogen i några få fall lett till att markägare kommit i kläm är absolut inte de aktuella arternas eller ens naturvårdens fel. Istället måste skogsbruket, och inte minst LRF, rannsaka sig självt för sin strutsattityd.

Och vi från naturvårdssidan måste vända på debatten. Det är, som det heter over there, Pay-back-time. Skogsbruket står i en mycket stor skuld till den svenska naturen och därmed också det svenska folket.

Anders Wirdheim