Invasiva arter och handelshinder

Mink – en amerikansk art, införd till Europa för pälsens skull, är en invasiv art
som orsakar stor skada på fåglar och annat djurliv.
Foto: P-G Bentz/sturnus.se

Den 19 januari hölls ett möte på Naturvårdsverket. Det handlade om hur vi i Sverige ska genomföra EU:s förordning om invasiva arter. Med detta begrepp menas djur- och växtarter som inte hör hemma i ett land (eller annat område) men som gör skada där. Det handlar nästan alltid om arter som människan av en eller annan anledning tagit med sig och som sedan fått okontrollerad spridning.

För alla som sysslat med naturvård i Sverige på ett eller annat sätt finns det en art som man direkt får i tankarna när begreppet invasiva arter kommer på tal. Det är minken. Detta är en amerikansk art, införd till Europa för mer än 100 år sedan för sin päls skull. På många håll i landet byggdes det minkfarmer för att föda upp minkar. Ett centrum för verksamheten finns på Listerlandet i Blekinge. Där är flera minkfarmen fortfarande aktiva, medan verksamheten avvecklats på många andra håll i landet.

Minkfarmandet kan klandras av många olika skäl, men det allra största problemet med denna verksamhet har genom åren varit att minkar rymt eller släppts ut från farmerna. En från början liten andel av dessa minkar klarade av att etablera sig i den svenska naturen. Ättlingar till dessa har med åren anpassat sig och spridit sig så att minken numera är ett av de talrikaste mårddjuren i inte bara den svenska naturen utan i stora delar av Europa.

En följd av denna spridning är att minkarna kraftigt påverkat både fågelfauna och annat djurliv där de etablerat sig. För fåglarnas del är skadorna enorma. Det är egentligen enbart på öar som ligger så långt ut att inte minken kan simma dit som fåglarna klarat sig utan negativ påverkan. Men lokalt har minkarna nått även sådana platser genom att de oavsiktligt följt med båtar.

Man kan på mycket goda grunder hävda att fågelfaunan sett annorlunda ut längs hela den svenska kusten och även i många insjöar och vattendrag om det inte funnits mink idag. Ett exempel är Tylön som ligger vid Tylösand utanför Halmstad. Innan minken nådde dit fanns där en ganska stor koloni med tobisgrisslor. Denna koloni är idag helt utraderad – och liknande exempel finns på massor av andra platser i landet.

Men hur var det då med det där mötet på Naturvårdsverket. Beslutade man om kraftfulla åtgärder mot minken?

Nej, inte alls. Minken fanns inte ens med på agendan. Den finns inte heller på EU:s listor över invasiva arter. Det har Världshandelsorganisationen WTO satt stopp för. WTO anser att restriktioner för pälsindustrin innebär hinder för den fria handeln, och sådana hinder är för många det absolut fulaste som finns. Bakom WTO:s påtryckningar på EU ligger effektiv lobbying från den europeiska pälsindustrin, inte minst den danska. Denna industri vill inte riskera några som helst hinder för sin verksamhet, särskilt inte nu när efterfrågan på minkpälsar ökat kraftigt hos nyrika kineser och ryssar.

Detta säger en hel del om hur svårt det är att jobba med naturvård i Sverige och Europa idag: När det finns mäktiga ekonomiska intressen på andra sidan står vi oss slätt – även när det gäller ett så självklart problem som den amerikanska minken.

Anders Wirdheim