Är det någon egentlig skillnad på 13–1 och 13–3?

Kungsörnen omfattas av den statliga rovdjurspolitiken och är ofta föremål
för diskussioner i viltförvaltningsdelegationerna.
Foto: Anders Wirdheim

De svenska jägarna ser sig som en förfördelad grupp. Och ännu värre blir det nu när regeringen beslutat utöka de länsvisa så kallade viltförvaltningsdelegationerna med två platser – från 12–14 ledamöter till 14–16 framöver. De två nya platserna ska nämligen besättas av representanter för naturvård och naturturism.

”Det är snudd på provokation av regeringen” och ”Naturvården får nu dubbelt så stor makt som jägarna” är bara två av många riktigt sura kommentarer i jaktpressen.

Viltförvaltningsdelegationerna infördes av alliansregeringen 2009 för att flytta beslut om jakt närmare dem som berörs. Varje län har sin egen delegation och denna består av fem regionala politiker, som ska representera allmänheten, samt företrädare för mellan sex och åtta olika näringar eller intressen. Dessutom har polisen en plats.

Jag har suttit med som representant för den ideella naturvården i Hallands län sedan starten, och jag har även haft ansvaret för dessa frågor inom BirdLife Sverige, det vill säga landets ornitologiska förening. Det är ornitologerna som i samarbete med Naturskyddsföreningen och Rovdjursföreningen utser naturvårdens representant.

Det var också dessa tre organisationer som för mer än två år sedan skrev ett gemensamt brev till regeringen och begärde att en sedan länge utlovad utredning av hur delegationerna fungerar skulle genomföras. Den forskning som bedrivits, inte minst genom statsvetaren Simon Matti vid Luleå tekniska universitet, hade nämligen visat att de flesta viltförvaltningsdelegationerna i landet hade en mycket stark övervikt för jaktintresset. Omröstningar om rovdjur i dessa län har ofta slutat med 13–1 för jägarna. Naturvårdaren har stått helt ensam.

Varför har det då blivit så här? Den främsta förklaringen är att effektiv lobbying från jägarnas sida fått både politiska partier och olika näringar att utse jägare som sina representanter. Detta är särskilt tydligt i mellersta och norra Sverige men inte lika uttalat i söder. I delegationerna agerar dessa personer i egen sak och inte som representanter för allmänheten eller den näring de representerar. Detta är särskilt illa när det gäller politikerna. Om det ska skapas någon slags form av legitimitet, måste politikerna i delegationen representera sina väljare och inte enbart sig själva.

Från naturvårdens sida hade vi helst sett att systemet med viltförvaltningsdelegationer gjorts om från grunden. Men en sådan lösning verkar ha varit ett alltför stort steg att ta för regeringen som istället alltså förstärker naturvårdens ställning en aning.

Men i det stora hela kommer detta knappast att ändra någonting. Det är förvisso ingen större skillnad om en omröstning slutar 13–1 eller 13–3.

Anders Wirdheim