Alla kor är inte heliga

På en reklamtavla utanför vår mataffär finns en vacker bild med kor i ett försommarlandskap. Bilden har rubriken ”Utspring från Bregottfabriken”. Det är rena Sörgårdsidyllen, och reklammakaren har nog velat koppla till såväl studenternas aktuella utspringande som till alla de kosläpps-jippon som blivit så populära på senare år.

När jag stod där och betraktade reklamtavlan, kunde jag inte låta bli att tänka på en händelse strax norr om Halmstad den 28 maj i år. Då tog man första vallskörden på några stora åkrar och bakom slåtteraggregaten hängde inte mindre än 17 röda glador, 1 brun glada, 4 bruna kärrhökar och flera ormvråkar. Att dessa rovfåglar samlats just där var naturligtvis ingen tillfällighet. Ryktet om ett dukat matbord hade spridit sig snabbt.

Gladorna har dukat bord när gräset slås.
Foto: P-G Bentz/Sturnus.se

För att förse dagens stora mjölkkobesättningar med föda, odlas betydande arealer gräs- eller klövervall. En växande vall är en inbjudande miljö för flera fågelarter, till exempel sånglärkan. Lärkorna etablerar sig i området, och på våra breddgrader inleds häckningen någon vecka in i maj. När så den första vallskörden tas under andra halvan av maj, slås inte bara gräs och klöver utan även bon av lärkor och andra fåglar som häckar i vallen. Även harungar, rådjurskid och sorkar stryker med i betydande omfattning.

Nu invänder kanske någon att fåglarna gör ett nytt häckningsförsök. Ja, det stämmer, men resultatet blir lika dåligt nästa gång. På sydsvenska gårdar tas ofta fyra eller till och med fem vallskördar om året. Det innebär att intervallen mellan skördarna är så korta att ingen fågel hinner genomföra sin häckningscykel.

Nyslagen vall i slutet av maj.
Många fåglar söker sig till de inbjudande gräsmarkerna,
men inga hinner genomföra en häckningscykel innan nästa vallskörd ska tas.

Resultatet blir att fågelfaunan (liksom annat växt- och djurliv) efter hand utarmas kraftigt. Detta är särskilt påtagligt vid stora mjölkgårdar med intensiv drift. Vid en sådan gård har jag för Svensk Fågeltaxerings räkning inventerat en slinga på drygt 20 km sedan 1996 (dvs. i 22 år). Resultatet är nedslående: Antalet lärkor och andra ”jordbruksfåglar” har minskat både kraftigt och stadigt.

Betande kreatur är en förutsättning för att vi ska hålla landskapen öppna och för att vi ska behålla vissa artrika naturtyper. Men dessa miljövinster minskar i betydelse om alla kor finns på samma plats och särskilt om korna betar på gödslad åkermark och inte på ogödslade så kallade naturbetesmarker.

På den stora mjölkgården har man idag cirka 1400 mjölkkor. Tack vare avel, bättre foder och andra faktorer producerar dessa kor i genomsnitt minst dubbelt så mycket mjölk som korna gjorde på 1970-talet (då jag själv jobbade inom jordbrukssektorn). Då var det typiska halländska jordbruksföretaget ett familjejordbruk med cirka 20 mjölkkor, ett antal suggor för smågrisproduktion och varierad växtodling. För att producera lika mycket mjölk då som jättegården i detta exempel gör idag, hade det krävts 140 gårdar! Dessa var dessutom utspridda över landskapet och betesmarkerna utgjordes på många håll av naturbetesmarker.

Kornas betydelse för den biologiska mångfalden blir väldigt liten om alla kor finns på samma plats.

Storskaligheten leder dessutom till en biologisk utarmning även runt de stora gårdarna. Där blir landskapet allt mera enformigt eftersom snart sagt allt som kan påverka effektiviteten röjs bort. Längs min inventeringsrutt tar det sig uttryck i att det idag nästan helt saknas högre vegetation förutom vid märgelgravar (som är skyddade). I resten av området har buskar, träd och andra så kallade odlingshinder röjts bort. Det innebär också att livsmiljön för fåglar som näktergalar, sångare, finkar och flera andra fåglar idag är synnerligen begränsad. 

Denna bild är inte är unik för mitt inventeringsområde. Tvärtom gäller den för snart sagt alla riktigt stora mjölkgårdar i landet. Men det måste inte vara så här illa. Det finns metoder att berika den biologiska mångfalden även i intensivodlade jordbrukslandskap utan att det inkräktar menligt på produktionen eller kostar skjortan. Det som krävs är en vilja hos markägaren. Om den viljan saknas, tvingas vi tyvärr konstatera att alla kor inte är heliga och att Bregottfabriken är en medalj med en dyster baksida.

Anders Wirdheim