Skyll inte på skarven!

”Mellanskarvarna har en förkärlek till abborre som byte vilket innebär att det är de som försvinner först. När abborrarna är borta försvinner även den viktiga predator i näringskedjan som reglerade antalet spigg i kantzonerna där abborrarna leker.”

Detta skriver ett antal företrädare för något som kallas Landbygdspartiet i olika lokaltidningar. Debattartikeln har så många faktafel att den egentligen borde förbigås med tystnad. Men det är inte bara Landbygdspartiet som nu klagar över skarven. Det är många fler som stämmer in i klagokören. På många håll piskas det upp rena hatstämningen mot denna fågelart, och därför kan det finnas anledning till kommentarer.

Skarvkoloni. Foto: Anders Wirdheim

Låt oss allra först konstatera att skarven är både generalist och opportunist i sitt födoval. Med generalist menas i detta fall att den äter i stort sett all sorts fisk, med opportunist att den äter de fiskarter som är lättast att komma åt vid varje enskilt tillfälle. Det är alltså inte alls konstigt att en forskningsrapport visat att skarvarna i en viss sjö främst ätit abborrar eller att en annan studie i ett kustområde visat att tånglake varit den vanligaste födan.

Det är också viktigt att slå fast att storskarv Phalacrocorax carbo carbo och mellanskarv Phalacrocorax carbo sinensis är två raser av en och samma art. Båda formerna har funnits i Sverige sedan lång tid. Den förstnämnda som övervintrare, den sistnämnda som häckfågel.

Mellanskarven utrotades i Sverige runt förra sekelskiftet (1800/1900). Därefter återkom den till Kalmarsund i slutet av 1940-talet och etablerade sig efter hand på ett par öar. Expansionen gick mycket långsamt de första årtiondena, men från 1980-talet fram till millennieskiftet var spridningen både snabb och omfattande. I början av 2000-talet uppskattades det svenska (häckande) beståndet till ca 43 600 par (2006).

Av allt att döma innebar det också toppen. Därefter har inte skarven ökat i antal utan snarare minskat något. Men eftersom Sverige är ett stort och avlångt land, finns det stora regionala skillnader. Arten har minskat i Skåne, Kalmarsund, Vänern och längs Upplands kust men fortsatt öka längs Norrlandskusten. Beståndet i Stockholms skärgård har hållit sig på en tämligen konstant nivå det senaste årtiondet. Samma gäller för Gotland.

Storskarv (mellanskarv) i häckningsdräkt. Foto: P-G Bentz/sturnus.se

Gotland är för övrigt intressant i sammanhanget. Där är konflikterna kring skarven små trots att nästan en fjärdedel av landets bestånd häckar runt ön (9083 par 2016). Även i Hjälmaren är konflikterna små, inte minst sedan det konstaterats att den för yrkes- och fritidsfisket kanske viktigaste arten i sjön, gösen, snarare ökat än minskat sedan skarven gjorde entré.

Det är väldigt många faktorer som påverkar miljötillståndet i våra sjöar och havsområden. Ett exempel kan hämtas från Stockholms skärgård, där en studie genomförd av SLU visat att ungefär hälften av småfiskens uppväxtområden (grunda vatten med rik bottenvegetation) försvunnit de senaste 50 åren som en följd av exploateringar för småbåtshamnar och marinor.

Miljöproblemen i våra sjöar, vattendrag och hav är så allvarliga och mångformiga att vi kommer att göra oss själva en betydande otjänst om vi låser fast oss i tron att vi får tillbaka abborren genom att skjuta bort skarvar. Skarven är som sagt en opportunist som äter den fisk som är mest lättillgänglig för tillfället. De studier som gjorts visar att detta i första hand inte gäller de matfiskar vi är intresserade av utan snarare fiskar som tånglake och mört, dvs. fiskarter som de allra flesta människor ratar. Dessutom kan skarven aldrig bli vanligare än vad dess bytesunderlag tillåter.

Anders Wirdheim