Självförvållade problem

Orren är en av de ca 30 fågelarter som är möjlig att jaga i Sverige. Ska dessa nu hanteras av en viltmyndighet medan övriga ca 270 regelbundet uppträdande arter finns kvar under Naturvårdsverket? Det blir en märklig situation.

”Det går fort att ställa till en konflikt, men det är väldigt svårt att rätta till den efteråt.”

Det sa Jens Andersson, en av sekreterarna i Jaktlagsutredningen när ett av utredningens delbetänkande presenterades den 3 oktober. Utredaren, den förre riksdagsmannen och centerpartisten Håkan Larsson, föreslår att det skapas en helt ny myndighet, Viltmyndigheten, som ska hantera vilt- och jaktfrågor framöver. Bakom denna slutsats finns konstateranden om att landets viltstammar idag är större än kanske någon gång tidigare samt att markägar- och jägarorganisationer är missnöjda med hur Naturvårdsverket skött jakten. Utredningen anser också att det är viktigt att den nya myndigheten får i uppdrag att främja jakten som näring samt att det skapas ett partsammansatt nationellt råd för viltförvaltning.

Men åter till Jens Anderssons yttrande. En av den nya myndighetens uppgifter ska vara att försöka förhindra att skador uppstår. De gröna näringarna ska kunna leva vidare i balans med livskraftiga viltstammar. De problem som finns idag och som nämndes vid presentationen gäller älgars, rådjurs och hjortars skador på skog, vildsvinens skador på jordbruksgrödor, sälars skador på fiske, rovdjurens påverkan på får och renar samt de problem som en växande dovhjortstam orsakar. Till denna lista hade gässens skador på växande gröda kunnat fogas. Det är slående att flera av dessa problem faktiskt är orsakade av jägarna själva. Jägarna har haft lätt att ställa till konflikter men mycket svårt att rätta till dessa:

Förvaltningen av den svenska älgstammen har under många år syftat till att få så många älgar som möjligt, inte att få en älgstam i balans med födotillgången. När det gäller vildsvinen har den stora spridningen i landet skett genom medvetna (om än illegala) utplanteringar. Samma sak sker nu med rådjur på Gotland och med dovhjort i flera landsdelar, där det från ingenting plötsligt materialiseras hela grupper av dovhjortar. Kanadagåsens mångtusenhövdade svenska population är i sin helhet resultat av utplanteringar och även grågåsens ännu större stam beror till betydande del på utplanteringar för jaktändamål.

Detta borde rimligtvis ligga jägarna till last när jaktens framtid utreds, men icke. Istället är det Naturvårdsverket som får stå med hundhuvudet. Det kan synas märkligt, men det är det inte. Jägarna har nämligen ett mycket större inflytande i maktens korridorer än vad deras andel av befolkningen motsvarar.

Därför är det också med viss skepsis vi från den ideella naturvården tar emot utredningens förslag att det bör skapas ett nationellt råd för viltförvaltning. Om detta ska tillsättas på samma vis som de regionala viltförvaltningsdelegationerna är det illa. Där har nämligen jägarna och den ideella naturvården vardera en plats av cirka 15. Men detta är bara på papperet. I praktiken är många av de övriga också jägare, i några län i stort sett alla utom naturvårdsrepresentanten.

Så illa är det inte i mitt hemlän Halland, där jag representerar naturvården. Där är ”bara” ca hälften jägare, men vi har ändå sett exempel på hur fel det kan bli – om än i en ganska obetydlig fråga: Det var diskussion om hur långt in på vintern som älgjakt kunde accepteras i ett visst område – till sista januari eller sista februari. Den person som representerar friluftslivet, i detta fall orienterare och friluftsfrämjandet, borde rimligtvis ha argumenterat för dessa organisationers intresse. Men så var inte fallet. Istället argumenterade han för sitt intresse som jägare och begärde den längre jakttiden.

De båda svenska jägarorganisationerna välkomnar utredningens förslag och anar kanske ett än större inflytande framöver. Naturvårdens representanter tycker däremot att utredningsförslaget kan läggas på en hylla och samla damm. Även Naturvårdsverket har i ett särskilt yttrande motsatt sig en ny myndighet. Det blir ju märkligt när viltfrågorna ska delas upp på två myndigheter med jaktbara arter hos den ena och icke jaktbara hos den andra. Detta höll utredaren med om under presentationen och sa att en särskild s.k. genomförandeutredning bör få avgöra gränsdragningarna.

Men har vi inte sett nog av denna uppdelning och dess negativa effekter redan? Innan länsstyrelserna fick en ny organisation för viltförvaltning (där viltförvaltningsdelegationerna är en del), hanterades jaktbart vilt av den juridiska enheten medan övrigt vilt sköttes av naturvårdsenheten. Redan i ett så litet län som Halland innebar denna uppdelning ofta ganska knepiga situationer.

Som jag ser det, beror utredarens förslag på vitt skilda synsätt när det gäller våra viltstammar. Jägarna, och uppenbarligen även utredaren, vill se stammarna närmast som kreatursbesättningar som ska förvaltas och brukas. Från naturvårdens håll anser vi att olika viltstammar har ett egenvärde och att det är oerhört viktigt att vi återfår något så när naturligt fungerande ekosystem. Människan kan i vissa sammanhang, och av vissa arter, utnyttja ett överskott genom jakt, men därifrån är steget långt till ett rent brukande av naturen.

Det finns alltså skäl för både den ideella naturvården och politiker i båda blocken att noga granska utredningens delbetänkande. Så som det presenterades av utredaren, känns det mera som ett beställningsarbete från jaktintressena än som ett seriöst förslag för att få en bättre viltförvaltning i landet.