Källkritik är viktigt – även när det gäller små sparvar

Ortolansparv, infångad i Grötvik i Halland för att ringmärkas. Foto: Göran Snygg

Den senaste tiden har massmedias källkritik varit hett stoff. Knappast någon tidning med självaktning har undvikit ämnet och Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller har varit utsatt för ett formligt mediadrev sedan hennes bok ”En halv sanning är också en lögn kom ut”. Även vi som sysslar med natur och naturvård har nu fog för att ta upp ämnet källkritik. Anledningen är en artikel i Sydsvenskan av mat- och nöjesskribenten Mattias Kroon som publicerades fredagen 27 september.

I artikeln berättade Kroon att han hamnade på en middag hos en konstnär och att han som bordsgranne hade den franske presidentens dotter, läkaren Clémence. Middagen bestod av fem olika vilda fåglar, och konversationen med Clémence cirklade kring fåglar som mat. Så här skrev Kroon:

”Inget tröttsamt snack med henne om politik eller sjukdomar förstås, men desto mer om fåglar. Det finns nämligen en närmast mytomspunnen sparvfågel inom fransk gastronomi, som sedan sex år är olaglig att fånga, och servera. 6000 euro i böter per fågel, och fängelse om det upprepas. Dessutom ska den efter infångandet gödas upp till tre gånger sin egen vikt, innan den rostas i panna. Ett otäckt plågeri förstås. Ortolan är namnet och den sjunger väldigt vackert, beståndet har hämtat sig rejält de senaste åren.”

Det är här det hade varit på sin plats med lite källkritik. Eftersom Kroon verkar vara helt obekant med ortolansparven, får vi förmoda att läkaren Clémence var källan till påståendet att den ”hämtat sig rejält”. Det är lika tokigt som det är oroande. Det nordeuropeiska beståndet av ortolansparv, vilket är lika med de fåglar som jagas i Frankrike, befinner sig i vad som kan beskrivas som fritt fall. Det minskar kraftigt sedan ett par decennier. Här i Sverige har det startats ett speciellt projekt för att närmare utröna varför det går så dåligt för ortolansparven, och även i våra grannländer är man bekymrad för arten.

Men det struntar de franska jägarna i departementet Les Landes i. Det är där, i landskapet längst ner i sydvästra Frankrike, som en betydande andel av norra Europas ortolansparvar rastar inför den fortsatta flyttningen till Västafrika. Trots att jakten är förbjuden sedan flera år, pågår den i närmast oförminskad skala. Nu trycker dessutom jägarna på för att åter legalisera jakten. Man gör det med argument som att beståndet hämtat sig rejält och att jakten inriktas på det stora ryska beståndet. Detta stämmer inte. Av de nio svenskmärkta ortolansparvar som återfunnits i sydvästra Europa, har sex blivit fångade i Les Landes. Samma gäller för Norges samtliga fyra återfynd.

Det som är oroande i sammanhanget är att man får intrycket att även presidentdottern Clémence står bakom jägarnas argumentation. Det skulle ju i så fall kunna innebära att även presidenten François Hollande själv gärna vill få äta ortolansparv lagligt igen.

För en tid sedan skickade Sveriges Ornitologiska Förening ett brev till president Hollande med begäran om att han måste ta till krafttag för att få ett slut på den illegala jakten. Ortolansparven har ett starkt skydd inom EU, och unionens fågeldirektiv kom en gång till för att få en samsyn på de fåglar som rör sig över nationsgränserna. Det är inte rimligt att vi här uppe i norr satsar betydande summor på att skydda arter samtidigt som franska jägare struntar i lagen.

Not:

Dagen efter det att Mattias Kroons krönika publicerades i Sydsvenskan gick man in och ändrade i nätversionen. Efter en flod av kommentarer från fågelkunnigt folk tog man bort påståendet om att beståndet hämtat sig rejält.