Jägarna gråter

"Jägaren var så ilsken att han grät för att han inte fick visa hur tapper han var med sitt gevär."
Stora stygga vargen såg förvånat på.

”Matadoren var så ilsken att han grät för att han inte fick visa hur tapper han var med sin cape och sitt svärd”.

De flesta har väl sett den animerade filmsnutten med tjuren Ferdinand och matadoren. Den hör till inslagen i julhälsningen från Kalle Anka som sänds i SVT varje julafton. När Ferdinand inte vill slåss blir matadoren så arg att han sliter sitt hår och till slut börjar gråta. Men nu överträffas dikten av verkligheten:

”Jägaren var så ilsken att han grät för att han inte fick visa hur tapper han var med sitt gevär”.

De två senaste dagarna har tydligen sådana scener utspelats i Värmland. I Värmlands folkblad säger nämligen Gunnar Glöersen, rovdjursansvarig på Svenska Jägareförbundet på fullt allvar: ”Människors livskvalitet stoppas. Vuxna män gråter i dag.”

Det handlar om att Förvaltningsrätten stoppat den vargjakt som skulle ha inletts fredagen 9 januari. Rätten anser att det är tveksamt om det överklagandeförbud som alliansregeringen införde i jaktförordningen är förenligt med EU-rätten. Därför bör frågan prövas, vilket innebär att det tills vidare inte får genomföras någon licensjakt på varg.

Det är detta som får jägarna i Värmland att gråta. Man kan tycka att det är patetiskt, men det är betydligt allvarligare än så. Jägarna har varit vana vid att få sin vilja fram. Detta förhållande har gällt länge, men det blev ännu tydligare under de åtta åren med alliansregeringen, då en bred opinion gång på gång kördes över i rovdjursfrågan. Det fick till följd att naturvårdsorganisationerna överklagade besluten, och ett par år i rad stoppades licensjakten på varg på grund av dessa överklaganden.

För att förhindra att detta skulle kunna ske ännu en gång, införde alliansregeringen, med dåvarande landsbygdsministern och jägaren Eskil Erlandsson i spetsen, ett förbud mot överklaganden. Det är alltså detta förbud som Förvaltningsrätten nu ifrågasätter, vilket i sin tur tydligen får jägarna i Värmland att gråta.

Den svenska rovdjurspolitiken, och inte minst vargfrågan, måste te sig smått löjeväckande för betraktare från andra länder. Sverige har länge haft hög svansföring när det gäller miljö- och naturvårdsfrågor, men utvecklingen när det gäller vargjakten visar snarare att svansen finns mellan benen.

Hösten 2013 såg det ut som att en lösning fanns i sikte. Den så kallade Vargkommitténs betänkande fick stöd från både jägarna och den ideella naturvården. Äntligen verkade någon form av kompromiss vara på gång. Men bakom kulisserna lobbades det intensivt från jägarhåll, och när alliansregeringen kort därpå presenterade sin rovdjursproposition, hade vargkommitténs förslag kastats i papperskorgen.

Det är inte värdigt en stat som Sverige att hantera en fråga så som skett med vargen och rovdjurspolitiken. Det måste till en lösning som bygger på någon form av samförstånd och där naturvårdsintressena är med. Landets jägare, och inte minst det mäktiga Jägareförbundet, måste inse att rovdjursfrågan angår många fler än de tre procent av landets befolkning som är jägare.