Fungerar jaktlagstiftningen när det gäller olaga jakt?

Norrtäljejägaren på väg att slå ihjäl havsörnen med gevärskolven.
Polisens bild.

Det är många gånger som vi haft skäl att ställa oss frågan i rubriken, och i början av nästa år kan det åter finnas anledning. Då ställs nämligen en Norrtälje-bo inför rätta sedan han avslöjats med att ha slagit ihjäl en havsörn. I det fallet finns det filmbevis på händelsen, en film som mannen tagit själv med sin mobiltelefon och som påträffades vid en husrannsakan. Då hittades även örnen i djupfryst skick liksom två lodjursskinn.

Filmen visar hur mannen först hetsar sina två hundar på den skadade örnen och sedan hur han slår ihjäl den med kolven på sitt gevär. Även när det gäller lodjuren finns det bilder som visar den aktuelle mannen med de skjutna djuren ute i skogen. Trots detta hävdar han i förhör att lodjursskinnen tillhörde hans förra sambo och att någon annan skjutit dem. Örnen säger han sig ha hittat i skogen i skadat skick. Att han släppte hundarna på den, förklarar han med att han ville träna hundarna på ett rovdjur. Nu i efterhand säger han att ”det var dumt gjort”. Mannen är nu misstänkt för både grovt jaktbrott och grovt jakthäleri – det sistnämnda eftersom det inte kan bevisas att det var han som sköt lodjuren, men han har bevisligen haft hand om de skjutna djuren.

Det ska bli mycket intressant att följa rättegången när den kommer igång nästa år liksom att se vilken dom som blir följden. Under senare år har vi kunnat konstatera att beviskraven är mycket höga när det gäller illegal jakt. Det har också visat sig vara relativt enkelt för åtalade att slingra sig ur även till synes solklara fall. Ett sådant exempel kom alldeles nyligen och gäller ett lodjur som sköts i Halland i våras.

I det fallet hade en grupp jägare anlitats för att skyddsjaga ett lodjur som slagit åtskilliga får det senaste halvåret. Djuret i fråga var en hanne som var försedd med sändare och lätt att pejla. Fåraptiten hade väckts hos honom efter det att han blivit lindrigt skadad i trafiken. Innan dess fanns inga tecken som tydde på att han jagade tamdjur. Efter att på vårvintern gjort en några veckor lång utflykt in i Västergötland (där skyddsjaktbeslutet inte gällde) kom han tillbaka till sitt gamla hemområde i Halland där det också fanns en hona. Denna bakgrund kände alla jägarna till. Därför hade också jaktledaren tydligt talat om att inget skott fick avlossas om man inte först kunnat se sändaren.

Lodjuret pejlades till en kulle inne i ett skogsparti. Hundföraren och ytterligare en person gick in i området och kort därpå stöttes ett lodjur upp som snabbt tog sin tillflykt upp i ett träd, undan hund och människor. Hundföraren sköt då lodjuret, men ned från trädet föll en ung hona och inte den sändarförsedda hanne man hade tillstånd att skjuta. Hannen och den unga honans moder hade istället flytt undan på marken.

Vid rättegången hävdade skytten att han inte visste att det kunde finnas mer än ett lodjur i området liksom att han "tyckte sig se en sändare". Med det lät sig Varbergs tingsrätt nöja och frikände mannen. Detta trots att det hade funnits hur mycket tid som helst att noga undersöka om lodjuret i trädet hade en sändare eller ej. Ett lodjur som flyr upp i ett träd undan hund och människor går inte ner i första taget.

Domen är både märklig och sorglig, men ännu sorgligare är det att Svenska Jägareförbundet applåderar domen och försvarar skytten. I stället hade det varit önskvärt att Jägareförbundet börjar bidra till att rensa upp i det träsk som olaga jakt på rovdjur är på väg att bli och att man inte per automatik alltid försöker försvara jägarna.

Det är också närmast bedrövligt att se vilka argument som åtalade jägare använder för att komma undan. Priset tas nog av en grupp på 15 finska jägare som står åtalade för att illegalt ha skjutit tre vargar. Även i det fallet är bevisen mycket starka. Det har fått jägarna och deras försvarare att hävda att de tre vargarna inte var ”rena” vargar utan hybrider efter återkorsning med hund.

Patetiskt är bara förnamnet!