Ska LRF så sockerbetor på gårdarnas torraste skiften?

Produktiv skogsmark. Granarna växer, men de organismer som fanns här innan den ursprungliga skogen avverkades har försvunnit. De har inte flyttat till den hällmark som finns en bit bortom vägkröken. På den finns helt andra arter.

För många år sedan, åren 1975–1978, jobbade jag på ett företag som sysslade med förädling av sockerbetor. I mina arbetsuppgifter ingick bland annat att leta efter områden som var lämpliga för vår fröodling. Jag for runt i det halländska landskapet och letade efter platser med kombinationen lätt jord och varmt läge. När jag väl hittat en plats, tog jag kontakt med markägaren, och det var mycket sällan vi inte fick arrendera den aktuella markplätten för en säsong. Vi betalade nämligen mycket bättre än vad avkastningen från någon gröda kunde ge.

På köpet fick jag under de här tre åren lära mig mycket om olika jordars egenskaper liksom olika grödors krav på bland annat jordmån och vattentillgång. De allra flesta bönder brukade reagera när jag nämnde att vi ville odla sockerbetsfrö på gårdens torraste sandbacke. ”Det är ju alldeles fel mark för betor – de vill ju ha tung jord”, sa bönderna. Jag förklarade att betfröet måste hinna mogna, och det gör det säkrast om marken är lätt och torr. Hellre en liten, bra skörd än en stor och dålig, hade jag fått lära mig av min chef.

Men det var bönderna jag mötte som lärde mig det jag idag vet om olika grödor och deras krav på marken. Ingen av dessa bönder skulle komma på tanken att sätta potatis på en lerhaltig, tung och våt jord, ej heller som sagt att så sockerbetor på torr och sandhaltig jord. På den sandiga jorden skulle potatis sättas, medan betorna skulle sås på den tunga jorden.

Dessa minnen kommer till mig när jag läser senaste Skogseko, landets största skogstidning som ges ut av Skogsstyrelsen. I den finns ett stort reportage om att skydda skog. Rubriken är ”Olika syn på skyddsvärda skogar”. Det som får mig att minnas arbetet med sockerbetsförädlingen är det som skogsdirektören Sten Frohm på LRF för fram. LRF anser att man inte ska stirra sig blind på produktiv skogsmark utan vill räkna in frivilliga avsättningar, generell hänsyn vid avverkningar och impediment i form av sumpmark, bergknallar och annan mark som inte lämpar sig för skogsbruk. Summan av detta måste ha väldigt stor betydelse för den biologiska mångfalden, anser LRF.

Det har LRF alldeles rätt i, men det handlar då enbart om arter som är anpassade till dessa miljöer. Detta har däremot inte LRF förstått, eller så vill de inte förstå det. Det är inte första gången dessa resonemang förs fram, och det är märkligt med tanke på att LRF är en organisation, där medlemmarna kan otroligt mycket om olika jordbruksgrödors krav! Men man verkar inte kunna inse att vilda djur- och växtarter också har specifika krav. Arter, som utvecklats för att växa i myllan i produktiva skogsmiljöer, trivs helt enkelt inte i en sumpmark eller på en berghäll. 

Ingen bonde skulle komma på tanken att så sockerbetor på en sandbacke eller sätta potatis på gårdens lerigaste och tyngsta åker! Men LRF verkar tro att det går att omskola en kalkgynnad guckusko till att växa på en sur granithäll?

Inte oväntat är Skogsindustrierna inne på en liknande linje. Även de vill rikta fokus på det som kallas för improduktiv skogsmark, och man varnar för att mera naturvård får ekonomiska konsekvenser: ”Om virkesuttaget från skogen minskar kommer det att innebära en samhällsekonomisk förlust, jobb kommer att förloras och möjligheterna att ta fram förnybara produkter från skogen kommer att minska.”

Det förtjänar att påpekas att endast 4 procent av den svenska skogen har ett formellt skydd. I stora delar av landet är det betydligt sämre än så – genomsnittet lyfts av att ungefär häften av den fjällnära skogen är skyddad. I södra Norrland och norra Svealand (det s.k. sydboreala området) har endast 1,6 procent av skogen ett säkert skydd. I resten av Svealand och Götaland handlar det om ungefär 3 procent. Om denna andel ökade med några procentenheter, skulle det få enorm betydelse för den biologiska mångfalden, friluftslivet och människors välbefinnande, men det skulle knappast märkas på samhällsekonomin.

Nu ska jag ta kontakt med vår lokala LRF-bas och fråga om jag kan få vara med när han till våren sår sockerbetor på gårdens sandigaste och torraste skifte!