En gemensam resurs kräver gemensamma regler

Dalripa, en av ytterst få jaktbara svenska fåglar som håller sig inom landet. Den livnär sig vintertid bland annat på björkknopp. Flertalet av de jaktbara arterna (26 av 33) är i varierande grad flyttfåglar och kan inte hanteras på nationell basis. 

Det är val till EU-parlamentet i år. För Sveriges del äger valet rum söndagen 25 maj. Detta val har inte hittills väckt någon större entusiasm i Sverige, men det är ändå mycket viktigt, inte minst när det gäller naturvård och fågelskydd. Dels går mer än 40 procent av EU:s hela budget till jordbrukssektorn, dels kommer det nu propåer om att försvaga EU:s Fågeldirektiv och Art- och habitatdirektiv.

Måndagen 28 april håller Svenska Jägareförbundet en debatt med deltagare från samtliga svenska partier med representation i EU-parlamentet. Debatten är helt inriktad på jakt och förbundet ställer följande frågor till politikerna:

– Ska jaktfrågor överhuvudtaget avgöras i Bryssel?

– Vilka jaktfrågor är viktigast för Sverige nu?

– Vad ser ni för risker om svenska jakten fjärrstyrs från parlamentet?

– Är det dags att revidera fågel- och habitatdirektiven?

Det är inte utan att man gärna sett att även en representant för fågelskyddet varit med i diskussionen. Så är inte fallet, och vi saknar själva de resurser som krävs för att kunna anordna en motsvarande debatt. Men man får lätt lite kalla kårar när man hör politiker prata jakt och EU. Det blir ofta både röstfiske och överdrifter. Låt mig ta ett exempel:

Marit Paulsen, som representerar Folkpartiet i både EU-parlamentet och i denna debatt, uppfattas normalt som en mycket bra och stridbar förkämpe för både djurhälsa och miljö. Men var står hon när det gäller jakt och fågelskydd? Svaret är att det vet hon nog inte ens själv. Hon har nämligen tidigare sagt följande: ”Jag tycker definitivt inte att vi ska sitta i Bryssel och besluta om jakt. Det vi däremot har att besluta om är migrerande fåglar. Då blir det en intereuropeisk fråga. Jag skulle inte tycka det var trevligt om spanjorerna började servera grillad trana, eller när cyprioterna fångar våra småfåglar. Men vi ska tydligt skilja på regionalt ansvar och EU-ansvar för migrerande fåglar.”

Det som får mig att dra slutsatsen att Marit Paulsen inte själv vet var hon står i denna fråga är att hon inte verkar vara medveten att det stora flertalet av de 33 fågelarter som har allmän jakttid i Sverige är just ”migrerande fåglar”. Det är egentligen enbart hönsfåglarna som är stannfåglar, övriga 26 arter är helt eller delvis flyttfåglar. Därigenom blir dessa arter en gemensam resurs, där flera europeiska länder både har intresse av att jaga dem och ett ansvar för att skydda dem. Detta görs självfallet bäst och enklast genom ett gemensamt regelverk.

När EU:s fågeldirektiv stadfästes 1979 var EU betydligt mindre än idag. Icke desto mindre fanns precis samma förhållanden och motsättningar som idag. Men man insåg att det knappast finns någon annan företeelse som är lika gränsöverskridande som flyttande fåglar, och därför krävs det också ett gemensamt regelverk. Om varje land fritt skulle bestämma över vilka arter som får jagas och under vilka tider, skulle vi snabbt hamna i svåra konflikter där vissa länder satsar stora summor på att skydda arter som sedan kanske jagas utan begränsningar i andra länder.

Påfallande ofta finns det också en riktigt besk eftersmak när dessa frågor kommer på tal. I många delar av Europa använder sig nu nationalistiska partier av jaktfrågor för att vinna stöd och röster. Det gäller i Valencia i Spanien såväl som i Les Landes i Frankrike, på Malta, Cypern och i flera andra delar av södra Europa. Där vill de nationalistiska partierna tillåta ”traditionella” jaktformer som både är oetiska och ofta dödar utan urskiljning. Vi vill inte se Svenska Jägareförbundet och politikerna i ovan nämnda debatt flörta med detta sällskap.

Nu kanske någon invänder att fågeljakt bara utgör en mindre del av den svenska jakten. Den är i huvudsak inriktad på däggdjur, och dessa är betydligt mera stationära än fåglarna. Det är till vissa delar riktigt, men bara om vi håller oss till Sverige och den avgränsade skandinaviska halvön. Nere på kontinenten vandrar även däggdjuren obehindrat mellan olika stater och över gränser. Det ska exempelvis ha noterats fyra olika vargar i Danmark under senare tid. Två av dessa är födda i Tyskland, medan de båda övriga lär komma från Polen. Vi får ju inte heller glömma att det ofta pratas om att den svenska vargstammen är beroende av invandring från öster.

EU:s Fågeldirektiv och Art- och habitatdirektiv är framsynta och har ett modernt synsätt på de gemensamma resurser som våra fåglar och däggdjur utgör. I de fall som dessa ska brukas, måste det göras på ett hållbart sätt med gemensamma regelverk.

Anders Wirdheim