Som man bäddar får man ligga

Det stora svenska beståndet av kanadagäss är i huvudsak resultatet av utplanteringar för jaktändamål.
Foto: P-G Bentz/sturnus.se

I början av februari deltog jag i en konferens om viltforskning på Jägareförbundets gård Öster Malma i Södermanland. Medarrangör var Naturvårdsverket, och en stor del av landets viltforskare var där. Bland de många frågor som diskuterades fanns ”stora fåglar”. Med detta begrepp avses gäss, svanar och tranor, fåglar som har det gemensamt att de ökat kraftigt under senare årtionden liksom att de trivs på dagens hårt odlade jordbruksmarker. En månad senare, i början av mars, anordnades ett särskilt seminarium vid Hornborgasjön på samma ämne. Frågan var också uppe under Almedalsveckan i Visby i fjol, och då med Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, som arrangör.

Det ska absolut inte förnekas att stora fåglar i stora antal kan orsaka skador på grödor av olika slag. Likväl kan det finnas skäl att ifrågasätta både LRF:s och jägarnas engagemang i frågan. Den omställning som det europeiska jordbruket genomgått under senare årtionden har kraftigt påverkat jordbrukslandskapets fågelfauna. Men har någon hört en representant för jordbruket någon gång uttala bekymmer över att sånglärkor, tofsvipor eller hämplingar minskar i antal? Har någon sett ett initiativ från jordbruket för att vända på trenden för dessa arter? Tvärtom har varje försök att förändra EU:s jordbruksstöd i miljövänlig riktning motarbetats effektivt.

Dagens rationellt odlade åkrar är stora och domineras av höstsådda grödor. Det innebär förhållanden som missgynnar de allra flesta av jordbrukslandskapets fåglar men som samtidigt kraftigt gynnar arter som gäss, svanar och tranor. De stora arealerna ger dessa fåglar bra överblick, och grödorna som odlas ger dem god tillgång till föda vintern igenom. Tidigare var vintern en flaskhals för framför allt ungfåglarna, och många klarade inte vintern. Så är det knappast längre, utan en mycket stor andel överlever vintern. Det är inte konstigt att följden blivit något av en befolkningsexplosion.

När det gäller jägarna, är det ju dessutom så att man själv bidragit till problemen genom att plantera ut stora mängder kanadagäss liksom i viss mån även grågäss. Under 1970- och 80-talen var det många jaktlag runt om i Sverige som satte ut kanadagäss. I mina hemtrakter i Halland var även grågäss föremål för utplantering. När vi vid denna tid genomförde inventeringen för Svensk fågelatlas, hittades det åtskilliga familjegrupper med kanadagäss där föräldrafåglarna var vingklippta. Gäss återvänder i regel till den plats där de lärt sig flyga, och därför har man sedan länge använt vingklippta föräldrafåglar för att plantera ut gäss i nya områden. Under samma inventering kunde vi även konstatera att grågäss fanns häckande i två områden, och det har senare visat sig att man just på dessa platser även satte ut grågäss.

Som man bäddar får man ligga, säger ordspråket, och det borde väl även vara tillämpbart på såväl jordbruk som jakt. Men jag har ännu inte hört någon företrädare för jordbruk eller jaktintressen som idkat någon form av självkritik, än mindre att man tagit på sig någon skuld för den situation som uppstått. Mönstret känns i och för sig igen från debatten om vildsvin och även när det gäller frågan om konkurrens mellan dovhjort och rådjur. Även i det sammanhanget hade det ökat jägarnas trovärdighet om man rakt av erkänt att man bidragit till problemen genom att plantera ut vildsvin respektive dovhjortar.

Det finns risker med den debatt som nu förs. En sådan är att en intensifierad jakt även kan komma att drabba arter som det inte går bra för, till exempel den skandinaviska skogssädgåsen som i stället borde fredas från all jakt. En annan risk är att det kommer krav på jakt under våren och en tredje att situationen kan leda till en minskad vilja hos markägare att restaurera eller nyskapa våtmarker. LRF gör den sistnämnda kopplingen.

Som fågelintresserade och engagerade av naturvård och fågelskydd måste vi nu ta debatten om ”stora fåglar” med både jordbrukets folk och jägarna. Det finns andra sätt att hantera de problem som uppstår, och det är mycket illa om LRF får gehör som leder till att ny- och återskapande av våtmarker upphör.