Vad är svensk miljölagstiftning egentligen värd?

Vägen fram till anrikningsverket i Kaunisvaara i maj 2012. Ett och ett halvt år senare är driften i full gång, men något miljötillstånd finns ännu inte.

Frågan i rubriken kan synas lite populistisk, men den är i högsta grad berättigad. Jag sitter med ett drygt 40-sidigt yttrande från länsstyrelsen i Norrbottens län. Det är ställt till Mark- och miljödomstolen och gäller gruvorna i Kaunisvaara utanför Pajala. Yttrandet är så skarpt formulerat att det formligen osar krut om det. Bolaget, Northland Resources AB, får hård kritik på punkt efter punkt och avkrävs kompletteringar. Det är till och med så att länsstyrelsen ifrågasätter om Mark- och miljödomstolen inser problemens vidd.

Det hör också till saken att länsstyrelsen tidigare begärt att bolaget måste omarbeta ansökningshandlingarna för att ”förmedla en enhetlig och samlad beskrivning av hur bolaget avser att bedriva den sökta verksamheten och dess konsekvenser för människors hälsa och miljö”. Länsstyrelsen konstaterar kort att ”Bolaget har inte genomfört det”.

Av detta skulle man kunna dra slutsatsen att det måste dröja länge innan det blir någon gruvbrytning i Kaunisvaara. Men så är det som bekant inte alls. Gruvdriften är i full gång! Stora arealer myr, sumpskog och annan mark har hyvlats av, och ännu större arealer är på väg att exploateras. Det handlar om flera kvadratkilometer totalt. Enbart anrikningsdammen för slamvatten är 567 hektar, motsvarande drygt 800 fotbollsplaner som det brukar heta.

När man läser handlingarna får man intrycket att bolaget både fört myndigheterna bakom ljuset och konsekvent nedvärderat problem som rör natur och miljö. Ett exempel på det förstnämnda gäller transporterna av den både tunga och mycket skrymmande malmen. När bolaget ansökte om koncession hos Bergsstaten, byggde ansökan på att malmen skulle transporteras på järnväg till Finland. Men efter det att man fått koncession ändrade bolaget sig, och transporterna utförs nu med jättelika lastbilar till Narvik. Förutom stor påverkan för boende längs vägen och på djurliv och naturmiljöer, måste vägen förstärkas för att tåla transporterna. Det innebär en första kostnad på dryga miljarden. Men förstärkningarna bekostas inte av bolaget utan av skattepengar. Dessutom planeras en genväg för transporterna över några av Europas finaste och mest värdefulla myrkomplex, något som staten också får bekosta.

När det gäller nedvärdering av miljöproblemen har bolaget hävdat att risken för att Torneälven med biflödet Muonioälven ska påverkas är så liten att man inte ens behöver söka något tillstånd för den delen. Det är märkligt eftersom den malm som ska brytas är mycket svavelrik. Det innebär risker under flera steg i processen – när malmen bryts, när den lagras och när den renas. Svavelinnehållet i malmen är ett av skälen till att man måste anlägga det enorma vattenmagasinet för slamavskiljning, men det innebär också stora risker för utsläpp i vatten liksom för sänkning av grundvattennivån. Därför är bolagets strutsattityd en gåta för att inte säga ett hån.

För bara något år sedan nästan tävlade politiker och andra makthavare om att besöka gruvområdet och lovorda bolaget för sin satsning. Pajala hade förvandlats från avfolkningsbygd till en kommun med stark framtidstro. Idag står inga politiker i kö utanför grindarna. Bolagets VD har tvingats avgå och nya ägare har kommit in i bilden. Aktiens värde har rasat, och småsparare som förlorat stora summor pengar förbereder en stämning. Det är kort sagt ett bolag i kris, och enligt tidningsuppgifter går driften med en förlust på ca 250 miljoner kronor i kvartalet. Dessutom dras själva driften med problem i form av vattenläckage och påverkan på grundvatten.

Jag besökte Kaunisvaara i slutet av maj i fjol. Då pågick schaktningsarbeten för fullt och flera stora byggnader var redan uppförda eller på väg. Det kändes märkligt att i det myrdominerade landskapet bevittna denna jättelika exploatering. Många av de omgivande myrarna har (eller hade) ett rikt fågelliv med bl.a. sädgäss, myrsnäppor och myrhäckande pilgrimsfalkar. Denna del av Tornedalen är också centrum för det lilla svenska beståndet av dvärgsparv. Även blåstjärt, en annan östlig art, förekommer tämligen regelbundet.

Området har tveklöst stora biologiska kvaliteter, vilket borde borga för skarpa besked även från Mark- och miljödomstolen. Men många jobb står på spel liksom stora investeringar. Med det som bakgrund finns det skäl att undra om det kommer att finnas tillräckligt med mod hos domstolen. De åtgärder som länsstyrelsen kräver är nämligen inte billiga. Tvärtom kan de komma att kosta bolaget mycket stora summor. Och var ska pengarna tas? Driften går ju redan nu med mångmiljonförlust.

Nog är svensk natur värd mera än att hanteras på detta sätt!?