Foto: Tomas Lundquist/N |
När riksdagen idag debatterar regeringens nya
rovdjursproposition, ser vi ännu ett exempel på det mycket stora inflytande som
landets jägare har på politiken. Detta inflytande står inte i någon rimlig
proportion till andelen jägare bland svenska folket. Totalt är det ca 300 000 som löser jaktkort varje
år. Det motsvarar knappt tre procent av befolkningen. Likväl är det ofta
jägarna som styr och ställer när det kommer till beslut som rör djur och natur.
Detta
inflytande har jägarna haft länge, oberoende av om det varit en borgerlig eller
socialdemokratisk regering. Men de senaste sju åren, med alliansregeringen vid
rodret, har det blivit mera påtagligt än någon gång tidigare. Just
rovdjurspropositionen är ett mycket tydligt exempel.
När
alliansregeringen tillträdde efter valet 2006 fanns det goda förutsättningar
att i samförstånd försöka utforma en rovdjurspolitik för framtiden. Så blev det
emellertid inte. Inför valet hade jägarna både avkrävt och fått löften av de
borgerliga partierna. Man ville ha så små rovdjursstammar som möjligt. Efter
valet skramlades det högt i jakttidsskrifterna om att man inte ville se något
svek, och så blev det inte heller. Tvärtom gick regeringen, med dåvarande
miljöminister Andreas Carlgren som talesman, i princip helt på jägarnas linje
och körde över naturvården. Detta gjordes trots att man visste att denna
politik inte låg i linje med EU:s direktiv. Möjligen hoppades man att EU inte
skulle bry sig, men i så fall tog man grundligt fel.
Det följde några
år där klyftorna blev allt djupare och där debatten i första hand kom att
handla om varg och licensjakt på varg. Debatten blev allt mera infekterad och splittrade
svenska folket som knappast någon annan fråga i modern tid. Även om det främst
handlat om varg, har debatten även lett till ett hårdare klimat gällande andra
rovdjur och lagt en förlamande hand över annat naturvårdsarbete.
Läget blev
till slut ohållbart även för regeringen. Man tillsatte en Vargkommitté som fick
i uppdrag att en gång för alla försöka lösa frågorna. I slutet
av augusti presenterade kommittén sitt betänkande, och äntligen såg det ut som
att det fanns en fred i sikte. Såväl de som vill ha en stor vargstam som de som
kraftigt vill begränsa stammen var positiva till betänkandet. Här fanns
plötsligt, efter åratal av missämja, en öppning och kanske en möjlighet att
komma överens om en långsiktig lösning.
Men i kulisserna jobbade jägarnas lobbyister
hårt. När så rovdjurspropositionen presenterades i september, var vi plötsligt tillbaka
på ruta ett. Naturvårdens intressen hade än en gång körts över. Jägarna fick
som de ville och var mycket nöjda, men konflikten var djupare än någonsin. Det
var närmast komiskt att regeringen, i denna ohållbara situation, kallade sin
proposition för ”En hållbar rovdjurspolitik”.
Ett nyckelbegrepp i sammanhanget är gynnsam
bevarandestatus, dvs. när en population kan anses ha nått en nivå som är
livskraftig på sikt och inte riskerar att försämras genetiskt. Vargkommittén
föreslog att denna nivå skulle fastställas av experter genom Naturvårdsverket
och Jordbruksverket. Detta ogillades av jägarna, som menade att då skulle
nivåerna läggas för högt och vi skulle få, i deras ögon, för stora
rovdjursstammar. Obegripligt nog gick regeringen på denna linje, och i
propositionen sägs därför att det är politikerna i riksdagens majoritet som ska
fastställa vad som är gynnsam bevarandestatus.
Från naturvårdens sida måste vi nu på allvar
ta strid för att minska den makt som jägarna har över politiken. Det är långt
mer än tre procent av landets riksdagsmän som är jägare, det handlar snarare om
15 procent. Även i regeringen sitter jägare på tunga poster, exempelvis
landsbygdsminister Eskil Erlandsson och finansminister Anders Borg. Det finns inget
att invända mot att dessa makthavare jagar på sin fritid, men vi förväntar oss
att de inte ska låta detta särintresse styra politiken.
Det här är tyvärr bara början. Miljöminister Lena Ek har ju också deklarerat att det skall göras en otal översyn över alla miljömyndigheter i Sverige. Uppenbarligen har inte Naturvårdsverket dansat tillräckligt lydigt efter miljöministerns pipa, nu kommer det i stället skapas ny myndigheter som både skall skydda och samtidigt maximalt förvalta alla naturvärden i Sverige.
SvaraRadera