Makten över jakten än en gång

Varför är det så svårt, för att inte säga omöjligt, att diskutera frågor som rör jakt? Det går inte att ifrågasätta något förhållande inom den svenska jakten utan att man blir stämplad som ”jaktmotståndare”. Det är märkligt, för jag tror att de svenska jägarna skulle ha mycket att vinna på att närma sig den ideella naturvården i stället för att fjärma sig. Båda lägren är i grund och botten angelägna om att vi ska ha en levande och livskraftig natur. Denna åsikt tror jag att jag delar med en stor andel av landets jägare, men det är inte dessa som är tongivande i dagens jaktdebatt.

I början av december skrev jag en blogg med rubriken Det är dags att bryta jägarnas makt. Den handlade om att jägarna har ett mycket större inflytande i det politiska Sverige än vad deras tre procent av befolkningen motiverar. Texten fick ett i dessa sammanhang mycket stort genomslag och har blivit intensivt debatterad på olika platser. Men det är inte textens innehåll som debatterats. Det som väckt debattlustan är i stället det faktum att jag över huvud taget ifrågasatt den tingens ordning som råder. Ett exempel på detta är en kommentar som häromdagen kom på nämnda blogginlägg. Där skriver signaturen Medlem följande: ”Hursomhelst, om SOF för en alltför trångsynt jaktfientlig politik så finns det även risk för att fågelintresserade jägare lämnar SOF.”

Men jag har inte gett uttryck för någon ”trångsynt jaktfientlig politik”. Tvärtom skriver jag i slutet av inlägget angående riksdagsmän och ministrar som också är jägare följande: ”Det finns inget att invända mot att dessa makthavare jagar på sin fritid, men vi förväntar oss att de inte ska låta detta särintresse styra politiken.”

Kan det vara så att de kraftiga reaktionerna i grunden handlar om att jakten fortfarande är en genuint manlig bastion, där män umgås med män på grabbars vis? Denna bastion upplevs kanske som hotad så snart någon vågar ifrågasätta även till synes ganska självklara missförhållanden.

Det som är sjukt i dagens system är att politiker och andra i beslutsfattande ställning, måhända av slentrian, lämnar över jakt- och viltfrågor till jägare i de egna leden. Detta kunde kanske accepteras i en tid då jaktfrågorna till allra största delen handlade om hur älgjakten skulle fördelas. Men så är det inte längre. Idag angår jaktfrågorna många flera, och de har även potential att skapa djupa klyftor mellan människor.

För fem år sedan, 2009, meddelade dåvarande miljöministern Andreas Carlgren att det skulle inrättas länsvisa viltförvaltningsdelegationer. Syftet var att ta ”besluten om rovdjur närmare dem som är berörda”. Då sades det att jägarna skulle ha en representant och den ideella naturvården en. Det föreföll rimligt eftersom de båda lägren engagerar ungefär lika många personer i Sverige idag. Övriga ledamöter skulle utses av olika näringar eller organisationer (7) respektive av politiska partier (5). Dessutom skulle polisen ha en representant.

Men vi har inte fått denna breda representation mer än på papperet. I några län har vi viltförvaltningsdelegationer som består av 14 jägare och 1 icke-jägare. I nästan alla övriga län är jägarna i klar majoritet – även om de på papperet representerar något annat. När det kommer till beslut, är det påfallande ofta deras eget intresse som styr agerandet.

Det finns mängder av exempel på detta från olika delar av landet, men låt mig nämna ett från mitt hemlän Halland. Det gällde en ganska obetydlig fråga, men det illustrerar likväl tydligt de missförhållanden som råder. Det var diskussion om hur långt in på vintern som älgjakt kunde accepteras i ett visst område – till sista januari eller sista februari. Den person som representerar friluftslivet, som i detta sammanhang utgörs av orienteringsklubbarna och Friluftsfrämjandet, borde rimligtvis ha argumenterat för dessa organisationers intresse och krävt det kortare alternativet. Men så var inte fallet. Han argumenterade i stället för sitt eget intresse som jägare och begärde den längre jakttiden.

Sedan mitt blogginlägg om makten över jakten publicerats, har jag fått många och även hårda reaktioner. Några har varit på gränsen till obehagliga. Andra som engagerat sig och haft åsikter om jakt har råkat värre ut med betydligt mera påtagliga hot och även skadegörelse. Det ska i ärlighetens namn noteras att motsvarande även drabbat människor som tagit tydlig ställning mot starka rovdjursstammar.

De hårda reaktionerna är i och för sig inte oväntade eftersom regeringen drivit rovdjursfrågan mot ökad polarisering i stället för att söka samförstånd.

Vi har idag starkare rovdjursstammar än på mycket länge. Detta har inneburit att jakt- och viltvårdsfrågorna blivit angelägna för många fler än jägarna själva. För oss inom den ideella naturvården är det positivt bland annat för att starka rovdjursstammar innebär mera naturligt fungerande ekosystem. För andra kan det vara andra skäl som engagerar. Men engagerar är just vad frågorna gör – och därför måste makten över jakten breddas!