Skarvar, sälar och det där med ”ekosystemansats”

Skarvkoloni. Foto: Anders Wirdheim

I mitten av november presenterades en ny studie som kvantifierade sälars och fåglars konsumtion av fisk i Östersjön och som också satte detta uttag i relation till människans fiske. I denna studie betonade forskarna att deras rön kan ”bidra till en ökad insikt om hur komplexa och varierade Östersjöns kustmiljöer är och hur förvaltning av fiskeresurser i dessa behöver hanteras ur ett lokalt perspektiv”. Man presenterade inga förslag om hur förvaltningen ska ske eller hur omfattande den kan bli.

Det gjorde däremot studiens huvudförfattare Sture Hansson när han intervjuades i media: ”Skarvpopulationen kan reduceras med 75 procent”, deklarerade han exempelvis i tidskriften Svensk Jakt. Detta uttalande är märkligt med tanke på att den studie han genomfört visar att skarvarnas uttag av fisk ”bara” motsvarar ungefär fem procent av vad yrkesfisket tar. Men det märkligaste i hela denna debatt är att media även denna gång fastnat i det uttag av fisk som skarvar och sälar svarar för.

I en annan kommentar säger nämligen Lena Kautsky, professor emeritus som också medverkat i studien, att det ”. . . finns många intressen att se över och få med i beräkningarna. Det är det som kallas en ekosystemansats och som förespråkas i nästan allt förvaltningsarbete numera. Det räcker inte längre med att fundera på hur en enskild process påverkar till exempel fisken, utan påverkan från fisket måste kopplas samman med tillgång på lekhabitat och mänsklig exploatering.”

För några år sedan medverkade jag vid ett seminarium om skarv och säl som anordnades i Karlskrona. Diskussionen hade som vanligt en ganska kraftig slagsida mot att skarvarna och sälarna måste decimeras, men debatten svängde totalt när en forskare från SLU berättade om en studie man genomfört. Denna visade nämligen att ungefär hälften av fiskens uppväxtområden i Stockholms skärgård försvunnit de senaste 50 åren på grund av utbyggnad av småbåtshamnar och båttrafik.

Hälften av fiskens uppväxtområden i Stockholms skärgård har försvunnit på grund av utbyggnad av småbåtshamnar och båttrafik. Foto: P-G Bentz/sturnus.se

Vid ett annat seminarium om havsfrågor, anordnat av länsstyrelsen i Halland 30 juni i år, redogjorde Per Moksnes från Havsmiljöinstitutet och Göteborgs Universitet för hur de så kallade ålgräsängarna på västkusten utvecklats de senaste årtiondena. Ålgräs är en grön växt som växer i grunt havsvatten, numera ner till ca sju meters djup. Längs västkusten finns ålgräs framför allt i skärgårdsområden i Bohuslän och norra Halland men lokalt även längre söderut. Längs ostkusten förekommer ålgräset i skärgårdar upp till Ålands hav.

Ålgräsängarna är mycket viktiga som uppväxtområden för en lång rad fiskarter. Dessutom har de förmåga att ta upp betydande mängder kväve och kol. Beräkningar har visat att ett hektar ålgräsäng kan producera fler än 400 unga torskfiskar per år men också ta upp 15 000 kg kol och 800 kg kväve (även detta räknat per hektar och år). I områden med friska ålgräsängar ökar också siktdjupet i vattnet med en dryg meter.

Men, och detta är viktigt: Sedan 1980-talet har 60 procent av västkustens ålgräsängar försvunnit. Det motsvarar enligt Per Moksnes förluster av bland annat 7 600 kg torsk samt att 6 000 ton kväve och 422 000 ton kol inte tagits upp av växtligheten. När ålgräset försvinner är det dessutom inget som stabiliserar bottnen vilket får till följd att lera och annat sediment virvlar upp och lägger sig över annan vegetation.

Det är framför allt båttrafik och utbyggnad av småbåtshamnar och bryggor som är orsak till ålgräsets tillbakagång. Längs västkusten fanns det 2008 cirka 600 småbåtshamnar och 7 000 bryggor. Sedan dess har i genomsnitt två småbåtshamnar och 50 bryggor tillkommit per år. En brygga påverkar inte enbart bottnen vid själva bryggan utan även omgivningen upp till åtta meter därifrån. Varje ny brygga och småbåtshamn genererar dessutom mer trafik.

Trots att myndigheterna är väl medvetna om dessa negativa siffror fortsätter man att ge dispens för ytterligare utbyggnad. Enligt Per Moksnes fick 88 % av ansökningarna som gällde icke skyddade områden dispens, men även inom skyddade områden gavs dispens till 69 % av ansökningarna! Den förklaring som lämnades av tillståndsgivande myndighet var nästan alltid att det enskilda bygget hade ringa betydelse och därför kunde få dispens från gällande regelverk!

Frågan inställer sig om det inte är just dessa myndigheter som ska ha en helhetssyn?

Båt som ligger förankrad på svaj, dvs. vid en boj och med ett ankare i botten.
Foto: Anders Wirdheim

Vad värre är, finns det nu kraftiga politiska påtryckningar för att ytterligare försvaga strandskyddet. Om det blir så, lär förlusterna av viktiga uppväxtområden fortsätta. Beklämmande nog är det just dessa politiker som oftast är mest högljudda när det gäller krav på utökad jakt på skarv.

I somras tillbringade jag ett knappt dygn vid en skyddad vik i närheten av Bohus Malmön i Bohuslän. Viken var grund och bottnen täcktes till stora delar av ålgräsängar. Det fanns dock undantag, dels i form av en mindre farled genom viken och dels där det legat båtar förankrade på svaj. Längs farleden fanns spår av ålgräs, men det mesta av den sparsamma vegetationen var där täckt av lera och annat sediment. De förankrade båtarnas ankarkättingar hade skrapat av så gott som all vegetation i ett cirkelrunt område runt ankaret när de rört sig med vinden runt detsamma. Det fanns tyvärr gott om sådan cirklar, ofta tiotals meter i diameter.

All snabb trafik över grunda bottnar rör upp slam och påverkar bottenvegetationen negativt.
Foto: Anders Wirdheim

Det är hög tid att vidga debatten om våra kuster och fiskförekomsten. Det är inte bara skarv och säl och själva fisket som påverkar. Båttrafiken och allt som den för med sig i form av negativa följder för lekbottnar och uppväxtområden har sannolikt större påverkan på fiskbestånden än skarvar och sälar.

Anders Wirdheim