Ska tre procent av folket styra svensk rovdjursförvaltning?

Viltförvaltningsdelegationerna vid de svenska länsstyrelserna har fått ökad makt att bestämma över förvaltningen av rovdjuren – även gällande licensjakt på varg. Foto (i hägn): P-G Bentz/sturnus.se

En bärande del i alliansregeringens rovdjurspolitik var att förvaltningen av de stora rovdjuren skulle komma närmare dem som lever och verkar nära rovdjuren. Därför flyttades vissa beslut om jakt från Naturvårdsverket till länsstyrelserna och deras viltförvaltningsdelegationer. Det gällde även licensjakt på varg.

Men har decentraliseringen av jaktbesluten verkligen inneburit att allmänheten fått ett större inflytande – eller är det enbart ett särintresse som fått mer att säga till om?

I regelverket för viltförvaltningsdelegationerna sägs att de ska vara partssammansatta och dessutom ha representanter för allmänheten i form av politiker. Ordförande i de länsvisa delegationerna är respektive landshövding. Av de övriga ledamöterna utses fem politiskt, medan ett varierande antal ska representera olika näringar och intressen. Den politiska representationen motsvarar fördelningen i respektive regionfullmäktige (landsting). De övriga delegaterna representerar polisen, lokalt näringsliv och turism, ägare och brukare av jordbruksmark, skogsnäring, friluftsliv, jakt, naturvård samt i förekommande fall även yrkesfiske, fäbodbruk och rennäring.

Jaktintresset och den ideella naturvården ska således vara jämnstarka, men så är det bara på papperet. I praktiken har jägarna majoritet i snart sagt alla de 21 delegationer som finns i landet. I några av dem är samtliga ledamöter utom naturvårdsrepresentanten jägare.

Detta kan också uttryckas som att tre procent av landets befolkning (de som är jägare) idag har betydande makt över rovdjursförvaltningen. Jägarna sitter på majoriteten av platserna i landets viltförvaltningsdelegationer, i några fall på drygt 90 procent av platserna. Det var väl ändå inte så det var tänkt?

Eller var det kanske just så som det var tänkt? Var utformningen av delegationerna ett sätt för alliansregeringen att tillförsäkra jägarna makt över besluten?

Nu kanske någon invänder att vi har frihet i Sverige att vara medlem i olika föreningar och även frihet att ägna oss åt olika intressen. När det sedan kommer till beslut i olika samhällsorgan, måste vi ha förtroende för varje enskild representants integritet.

I den bästa av världar fungerar det så, men inte i viltförvaltningsdelegationerna. Såväl erfarenheterna från arbetet ute i länen som den forskning som bedrivits kring delegationerna visar något annat: En betydande andel av representanterna agerar inte för den verksamhet eller det parti de företräder utan låter sitt jaktintresse styra.

I flera delegationer har det också bildats koalitioner, där jaktintresset intar en central position, medan naturvårdsintresset hålls utanför. När Luleå universitet frågade 67 av de politiker som sitter i delegationerna, såg sig 59 procent som representanter för jaktintresset, men bara 21 procent såg sig som företrädare för naturvård.

När en stat flyttar makten nedåt i ett system, är det en bärande tanke att ökat inflytande ska leda till sakägarskap som i sin tur ska innebära ökad efterlevnad av lagar och regler. Förflyttningen av makten ska minska konflikterna, förbättra förvaltningen och ge ökad legitimitet. I alla sammanhang där detta fungerar gäller att man bevarar resursen för framtida utnyttjande. Men när det gäller viltförvaltningen är inte alla intresserade av att resursen ”rovdjur” ska bevaras. Därför fungerar inte heller viltförvaltningsdelegationerna med den utformning de har idag.

Anders Wirdheim

Idag (13 februari) sändes en skrivelse till regeringen med begäran om en utvärdering av hur viltförvaltningsdelegationerna fungerat. Med en sådan utvärdering som grund bör regeringen sedan skyndsamt överväga och besluta om nödvändiga förändringar i delegationernas arbete och sammansättning. Avsändare är Naturskyddsföreningen, Rovdjursföreningen och Sveriges Ornitologiska Förening – BirdLife Sverige, det vill säga de tre organisationer som tillsammans utser företrädare för ”naturvårdsintresset” till viltförvaltningsdelegationerna.