tisdag 18 februari 2020

Skarven är havets och sjöarnas ”varg”

Foto: P-G Bentz/sturnus.se


Det finns goda skäl att se med stor oro på både myndigheters, medias och privatpersoners inställning till skarven. Under senare tid har vi sett exempel på en motvilja (i vissa fall även hat) mot denna fågel i form av märkliga myndighetsbeslut och illegal skövling av skarvkolonier. Det är ganska uppenbart att det blivit politiskt attraktivt att förespråka hårda krav på decimering av skarv. 
Den uppskruvade kampanjen riskerar även att drabba andra sjöfågelarter eftersom flera av dessa ofta väljer att häcka i just skarvkolonier. Det allvarligaste med situationen är dock risken att fokus på sjöarnas och havets miljöproblem förskjuts från de verkliga hoten till rena fabuleringar. Argumentationen som förs ökar inte möjligheten att skapa förståelse för ekosystemens komplexitet och behov av ”riktiga” naturvårdsåtgärder.

Skarven har blivit något av en sjöarnas och havets motsvarighet till vargen i Sveriges inland. På mycket lösa grunder får skarven skulden för att fisket försämrats, men inte bara det: All frustration över landsbygdens avfolkning, försämrad kommunal service, stängda affärer, miljöproblem och mycket annat tas ut i ett oförblommerat hat mot vargen i inlandet och mot skarven längs kuster och vid insjöar. Vargen respektive skarven har blivit syndabocken.

Trycket från dem som inte gillar skarven är också hårt på såväl massmedia som myndigheter. I debattartiklar skyller fiskerikonsulenter och politiker alla problem för fisket på skarven. Och moderaterna går ut med en annonskampanj där de skriver ”Stoppa skarvplågan – ja till utökad skyddsjakt på Sveriges 200 000 skarvar”. 

En helt annan bedömning görs av HaV (Havs- och vattenmyndigheten). I ett remissvar gällande jakt på skarv skrev HaV 10 juni 2016 bland annat att ”De studier som finns har inte kunnat påvisa en koppling mellan skarvens närvaro och allvarlig skada på fiskbestånd i öppna hav. Ekosystemen i havet har en komplicerad struktur som är både artberoende och storleksberoende och mycket svår att förutsäga.”

Den forskning som bedrivits kring skarven har visat att skarvarna kan ha betydande påverkan på fisk i fiskeredskap liksom vid utsättningsplatser för fisk. Däremot finns ingenting som tyder på att skarvarna påverkar fiskbestånden i större skala. Ett undantag skulle vara Sture Hanssons rapport som bl.a. hävdar att skarvarna är orsak till att abborren minskat i Stockholms skärgård. Men den rapporten har fått mycket skarp kritik från i första hand finska forskare. 

Mera adekvat forskning visar att skarvarna till mycket stor del tar fiskarter som inte är intressanta för yrkes- eller fritidsfisket liksom att en stor majoritet av den fisk som blir uppäten i hav och sjöar äts av annan fisk.

Foto: P-G Bentz/sturnus.se


Flera debattörer, inte minst fiskerikonsulenten i Stockholm, för gång på gång fram att skarven ska betraktas som invasiv eftersom den är ”hitförd till Holland från Kina på 1600-talet”. Detta stämmer inte utan ska betraktas som en påhittad historia för att vidimera förföljelse av skarven. Genom att stämpla arten som invasiv, och inte hemmahörande i vår fauna, försöker de göra den i princip fredlös. Men det finns såväl subfossila fynd (drygt 3000 år gamla) som flera historiska källor som visar att den s.k. mellanskarven Phalacrocorax carbo sinensis, alltså den ras som häckar i Sverige, förekom i Europa långt innan sjöfarare fann vägen till Kina. Bland annat befallde den tysk-romerske kejsaren Karl IV befolkningen i Breslau (Wroclaw) den 12 oktober 1377 ”att döda och utrota vattenkorparna där de finns och har sina bon”. Denna befallning utfärdades alltså mer än 100 år innan Vasco da Gama som förste europé färdades sjövägen till Indien.

När det gäller myndigheterna har flera länsstyrelser på senare år gett tillstånd till vad som närmast kan betraktas som förföljelsekampanjer mot skarvarna. Ett exempel kan hämtas från Gävleborgs län där länsstyrelsen 20 april 2016 gav en fiskeförening tillstånd att använda gasolkanon för att skrämma bort skarvarna från en koloni med över 1000 fåglar. I beslutet sades och att det bara var skarvar som fick störas och att det enbart gällde fåglar som inte lagt ägg.

Men hur denna åtskillnad skulle ske framgick inte av beslutet. En sådan selektiv störning är för övrigt fullkomligt omöjlig att genomföra. Det hör till saken att skarven lägger ägg tidigt, ofta redan i slutet av mars, och att våren dessutom var tidig 2016. När gasolkanonen togs i bruk dagen efter beslutet, 21 april, skrämdes alla fåglar bort, det vill säga även skarvar som lagt ägg liksom de gråhägrar som i flera år häckat tillsammans med skarvarna på ön.

Foto: P-G Bentz/sturnus.se


Till dessa av myndigheterna sanktionerade störning kommer illegal förföljelse. Eftersom flera (men långt ifrån alla) skarvkolonier följs av ornitologer, vet vi att det exempelvis 2016 förekom sabotage i sex kolonier i Stockholms skärgård och i en i Gävlebukten. Sannolikt var mörkertalet betydande.
Det finns som sagt skäl att se med stor oro på utvecklingen i denna fråga. Det gör vi inte minst för att flera forskningsrapporter på senare tid pekat på allvarliga miljöproblem i våra kustområden. Denna forskning har bland annat visat att övergödningen, och de förändringar den orsakar i fiskbestånden, har långtgående påverkan. En annan studie, utförd av SLU, visar att ungefär hälften av de för fisk lämpliga lek- och uppväxtbottnarna i Stockholms skärgård har försvunnit på grund av exploateringar de senaste 50 åren. Ytterligare områden påverkas negativt av den grumling och slampålagring som båttrafiken innebär. Dessa faktorer är kanske den allra största orsaken till att fisket försämrats i Stockholms skärgård.

Detta problem är i högsta grad aktuellt även på västkusten. I Bohuslän har exempelvis mer än hälften (60 %) av ålgräsängarna försvunnit, och en viktig anledning till detta är att länsstyrelsen beviljat dispenser från strandskyddet. Under 2000-talet har det tillkommit i genomsnitt ca 50 bryggor och 2 båthamnar varje år. Länsstyrelsen har motiverat dispenserna med att varje enskilt ärende har liten betydelse, men tillsammans har dessa dispenser fått stora negativa följder. Enligt forskare vid Göteborgs universitet har 88 % av ansökningarna utanför skyddade områden fått dispens. Inom skyddade områden har 69 % fått dispens.

De som skriker allra högst när det gäller skarvarna är sportfiskare och deras organisationer. Det vore kanske på sin plats att dessa först städade fram sin egen dörr för att begränsa den påverkan de själva har genom marinor, småbåtshamnar, bryggor och båttrafik?

Det vore också mycket värdefullt om såväl myndigheter som massmedia tog större hänsyn till relevant forskning och inte lät sig förledas av hätska påtryckningar.


Not:
Storskarven Phalacrocorax carboförekommer med sex olika raser i världen. Två av dessa förekommer i Europa och Sverige. Det gäller den så kallade nominatrasen (den som först namngavs) Phalacrocorax carbo carbo, som häckar längs kusten i Norge och på Kolahalvön och som övervintrar längs Sveriges kuster, samt den så kallade mellanskarven Phalacrocorax carbo sinensis,som häckar med cirka 40 000 par i landet. Den senaste heltäckande inventeringen gjordes 2012. Den visade att beståndet minskat med ca 3000 par jämfört med den förra inventeringen 2006 (från 43 700 år 2006 till 40 600 år 2012).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar