Ge oss en ärligare debatt om natur och skogsbruk!

Lappuggla. Foto: Anders Wirdheim

Som i flera andra län har länsstyrelsen i Halland lagt fram ett regionalt skogsprogram för länet. Ett stort antal (18) organisationer och myndigheter har medverkat, men bara en av dessa har representerat naturvården. 

Detta märks också eftersom skogen som hem för ett rikt djur- och växtliv för en mycket undanskymd tillvaro i programmet. Dessutom har många av de förslag som presenteras direkt negativa följder för den biologiska mångfalden. 

Skogsprogrammet ger bilden av skogen som något av ett ymnighetshorn. Förutom till virke och massa ska skogen användas för att ersätta flygbränsle, diesel i lastbilar, bensin i personbilar, betong i byggen, olja i kemisk industri och väldigt mycket annat. 

Det håller naturligtvis inte. Redan en storskalig satsning på flygbränsle från svensk skog kommer att utarma den biologiska mångfalden ytterligare. Dessutom skönmålas skogsbrukets betydelse för klimatet. Det sägs inget om att det tar flera decennier innan en avverkning med efterföljande plantering blir klimatneutral. Fram till dess innebär dagens skogsbruk att nettoutsläppen av växthusgaser i stället ökar!

Entita, en art som minskat ganska markant i sydsvenska skogar på senare tid.
Foto: Anders Wirdheim

I början av juni var detta skogsprogram föremål för en konferens. I programmet för konferensen lyste åter den biologiska mångfalden med sin frånvaro.Visserligen hävdades att skogens miljömässiga värden ska balanseras och beaktas, men det behöver inte innefatta den biologiska mångfalden. Tvärtom anser många inom skogsbruket att det är bra för miljön att tömma skogen på avverkningsrester och lövträd efter en avverkning så länge som detta används till ”ren” bioenergi. Men denna jakt på biobränsle är idag ett av de stora hoten mot skogarnas djur- och växtliv.

Som jag ser det, är de viktigaste frågorna för framtidens halländska skogsbruk att vi kommer bort från den ensidiga satsning på gran som varit rådande sedan mitten av 1900-talet. Samtidigt måste skogarnas biologiska mångfald värderas betydligt högre än idag. Ett hållbart skogsbruk är helt enkelt inte hållbart utan ökad hänsyn till djur- och växtliv.

Att fortsätta den ensidiga satsningen på gran måste dessutom betraktas som ett ekonomiskt vågspel. Många av de granodlingar som under de senaste 50–60 åren planterats på torra marker lider idag svårt av omfattande granbarkborreangrepp. Mycket talar för att dessa angrepp snarare kommer att öka än minska framöver.

Granplantage i Halland. Foto: Anders Wirdheim

Man kan ju tycka att dessa dystra framtidsutsikter borde få både massmedia och politiker att reagera. Men något sådant har vi inte sett. Det är i stället ”business as usual” som gäller eller, ännu värre, att man går på propaganda förklädd till fakta.

Kallar man sig för nyhetsbyrå, borde det borga för att det man producerar är journalistiskt granskat och vederhäftigt. Men det gäller inte den så kallade Liberala Nyhetsbyrån. En ledare i många landsortstidningar nu på försommaren hade rubriken ”Skogspolitiken är mer hållbar än vad som sägs”. Texten grundades på en rapport från LRF som hävdar att Sverige är MYCKET bättre på naturvård än vad debatten ger sken av. Detta svalde ledarskribenten från Liberala Nyhetsbyrån med hull och hår, uppenbarligen utan att ens försöka granska det LRF påstår i rapporten. Det har däremot Naturvårdsverket gjort och kommit fram till att LRF på en lång rad punkter räknat fel och vantolkat beslut och regelverk. Felen är så många att rapporten aldrig borde ha publicerats.

Det är anmärkningsvärt att skribenten från Liberala Nyhetsbyrån tar denna ihåliga rapport till intäkt för att hävda att svensk skogspolitik är bra, samtidigt som han påstår att miljörörelsen ”högst medvetet använder bristfälliga jämförelser för att skjuta skogsnäringen i sank”. Något exempel på det sistnämnda förmår han inte presentera.

Reklamkampanj från LRF.

Fake news, dvs. falska nyheter, är ett begrepp som tyvärr blivit allt vanligare. Framför allt sprids de falska nyheterna via sociala medier, men nu även via så kallade nyhetsbyråer.

I stället för att agera megafon åt LRF, finns goda skäl att granska organisationens naturvårdssyn. Forskningsrapporter om utarmat djur- och växtliv förringas eller bortförklaras konsekvent av LRF. Biologisk mångfald ses mer som ett hot än något värdefullt. I en reklamkampanj visas en bild på två skogsägare gående uppför en backe. Den ena säger ”Jag har sett en jättefin och ovanlig fågel i min skog” varpå den andra svarar ”Vilken otur!”.

Det finns många fler exempel på att LRF aktivt motarbetar att vi ska bevara det växt- och djurliv som är så viktigt för vårt liv på jorden. Detta trots att riksdagar och regeringar i mer än 20 års tid deklarerat att förlusterna av biologisk mångfald måste upphöra. 

Det skulle vara välgörande om LRF vågar bekänna färg och säga rakt ut det man egentligen menar – att man inte ställer upp på att bevara den biologiska mångfalden. Då skulle debatten bli mycket ärligare.

Skarvslakt skamfläck för svensk naturvård

Antalet skarvar i Stockholms skärgård ska halveras, från 6000 par till 3000 par inom en tioårsperiod. Det har länsstyrelsen i Stockholms län bestämt. Bakom beslutet står en rapport publicerad 2017 med den pensionerade professorn Sture Hansson som huvudförfattare men också det faktum att fiskerikonsulenterna i Stockholms län i flera år drivit kampanjer mot skarvarna. I rapporten konstaterades att skarvar och sälar tar lika mycket fisk som människan i kustnära områden och att detta alldeles särskilt drabbar abborren.

Den reduktion av skarvbeståndet som nu planeras är utan jämförelse den största av en vild fågel i Sverige i modern tid. Ska man lyckas med föresatserna, kommer det att innebära att tiotusentals skarvar skjuts eller att många tusen bon saboteras de närmaste åren. Bara omfattningen motiverar ett kraftigt ifrågasättande av beslutet. Dessutom bör det poängteras att finländska forskare skarpt kritiserat Sture Hanssons studie och hävdat att han markant överdrivit skarvarnas uttag av fisk.

Inför beslutet i Stockholms länsstyrelse var frågan ute på remiss, och när de inkomna svaren nu blivit offentliga, finns det ännu starkare skäl att ifrågasätta Sture Hansson. I sitt eget remissvar skriver han bland annat så här om att minska skarvstammen:

”Ju mindre reduktionen är, desto större är risken att effekter på fiskfaunan inte upptäcks och slutsatsen blir att skarven inte påverkar fiskbestånden. Även det motsatta gäller, det vill säga om en mycket kraftig reduktion görs, utan att detta lämnar spår i fiskfaunan, kan man dra slutsatsen att fiskbestånden inte påverkas nämnbart med dagens täthet av skarv.”

Vad menar Sture Hansson? Är det så att han själv ifrågasätter den rapport som utgjorde den särklassigt viktigaste grunden bakom beslutet om skarvslakten? Är det motiverat att, i ett land som anser sig världsledande inom natur- och miljöskydd, genomföra en mycket omfattande slakt på fåglar när även mannen som initierat hela frågan tvivlar på effekten? 

Detta är inget annat än en skamfläck för svensk naturvård.

När man läser vidare i Sture Hanssons remissvar, kan man även tolka detta som att han inte tycker att det är allvarligt att också andra, och helt fredade, fågelarter drabbas av skarvkampanjen. Han skriver:

”Ett argument mot förstörande av ägg är påverkan på andra häckande fåglar. Generellt är detta ett litet problem då antalet öar med skarvkolonier är litet jämfört med det totala antalet öar i skärgården. Om en skarvkoloni har häckning av någon mycket sällsynt art eller en mycket omfattande häckning av annan art kan det vara skäl att inte genomföra åtgärden på detta ställe.”

Jag kan inte tolka detta på annat sätt än att Sture Hansson inte tycker att det gör något att andra fåglar drabbas – de finns ju även på många andra öar – liksom att det inte räcker att andra arter är sällsynta eller att deras häckningskolonier är stora för att ön där de häckar tillsammans med skarvar ska undantas. Det är bara när arten i fråga är mycketsällsynt eller kolonin är mycketomfattande som detta kan komma i fråga.

Det bör dessutom nämnas att i det förslag till nya jakttider som Naturvårdsverket skickade ut på remiss vid årsskiftet förbjuds förstörande av skarvägg. 

Jag kan inte komma ifrån tanken att den hets mot skarven som Sture Hansson, fiskeritjänstemännen i Stockholms län och många andra fiskeintresserade bedriver har sin grund i att man till varje pris vill få bort blickarna från sin egen påverkan. Studier som gjorts såväl i Stockholms skärgård som i Bohuslän visar att utbyggnad av småbåtshamnar och bryggor liksom fritidsbåttrafik allvarligt har skadat mycket stora arealer uppväxtområden för fisk.

Det kan vara läge att städa framför sin egen dörr.

Foto: P-G Bentz/sturnus.se

Skarven är havets och sjöarnas ”varg”

Foto: P-G Bentz/sturnus.se

Det finns goda skäl att se med stor oro på både myndigheters, medias och privatpersoners inställning till skarven. Under senare tid har vi sett exempel på en motvilja (i vissa fall även hat) mot denna fågel i form av märkliga myndighetsbeslut och illegal skövling av skarvkolonier. Det är ganska uppenbart att det blivit politiskt attraktivt att förespråka hårda krav på decimering av skarv. 

Den uppskruvade kampanjen riskerar även att drabba andra sjöfågelarter eftersom flera av dessa ofta väljer att häcka i just skarvkolonier. Det allvarligaste med situationen är dock risken att fokus på sjöarnas och havets miljöproblem förskjuts från de verkliga hoten till rena fabuleringar. Argumentationen som förs ökar inte möjligheten att skapa förståelse för ekosystemens komplexitet och behov av ”riktiga” naturvårdsåtgärder.

Skarven har blivit något av en sjöarnas och havets motsvarighet till vargen i Sveriges inland. På mycket lösa grunder får skarven skulden för att fisket försämrats, men inte bara det: All frustration över landsbygdens avfolkning, försämrad kommunal service, stängda affärer, miljöproblem och mycket annat tas ut i ett oförblommerat hat mot vargen i inlandet och mot skarven längs kuster och vid insjöar. Vargen respektive skarven har blivit syndabocken.

Trycket från dem som inte gillar skarven är också hårt på såväl massmedia som myndigheter. I debattartiklar skyller fiskerikonsulenter och politiker alla problem för fisket på skarven. Och moderaterna går ut med en annonskampanj där de skriver ”Stoppa skarvplågan – ja till utökad skyddsjakt på Sveriges 200 000 skarvar”. 

En helt annan bedömning görs av HaV (Havs- och vattenmyndigheten). I ett remissvar gällande jakt på skarv skrev HaV 10 juni 2016 bland annat att ”De studier som finns har inte kunnat påvisa en koppling mellan skarvens närvaro och allvarlig skada på fiskbestånd i öppna hav. Ekosystemen i havet har en komplicerad struktur som är både artberoende och storleksberoende och mycket svår att förutsäga.”

Den forskning som bedrivits kring skarven har visat att skarvarna kan ha betydande påverkan på fisk i fiskeredskap liksom vid utsättningsplatser för fisk. Däremot finns ingenting som tyder på att skarvarna påverkar fiskbestånden i större skala. Ett undantag skulle vara Sture Hanssons rapport som bl.a. hävdar att skarvarna är orsak till att abborren minskat i Stockholms skärgård. Men den rapporten har fått mycket skarp kritik från i första hand finska forskare. 

Mera adekvat forskning visar att skarvarna till mycket stor del tar fiskarter som inte är intressanta för yrkes- eller fritidsfisket liksom att en stor majoritet av den fisk som blir uppäten i hav och sjöar äts av annan fisk.

Foto: P-G Bentz/sturnus.se

Flera debattörer, inte minst fiskerikonsulenten i Stockholm, för gång på gång fram att skarven ska betraktas som invasiv eftersom den är ”hitförd till Holland från Kina på 1600-talet”. Detta stämmer inte utan ska betraktas som en påhittad historia för att vidimera förföljelse av skarven. Genom att stämpla arten som invasiv, och inte hemmahörande i vår fauna, försöker de göra den i princip fredlös. Men det finns såväl subfossila fynd (drygt 3000 år gamla) som flera historiska källor som visar att den s.k. mellanskarven Phalacrocorax carbo sinensis, alltså den ras som häckar i Sverige, förekom i Europa långt innan sjöfarare fann vägen till Kina. Bland annat befallde den tysk-romerske kejsaren Karl IV befolkningen i Breslau (Wroclaw) den 12 oktober 1377 ”att döda och utrota vattenkorparna där de finns och har sina bon”. Denna befallning utfärdades alltså mer än 100 år innan Vasco da Gama som förste europé färdades sjövägen till Indien.

När det gäller myndigheterna har flera länsstyrelser på senare år gett tillstånd till vad som närmast kan betraktas som förföljelsekampanjer mot skarvarna. Ett exempel kan hämtas från Gävleborgs län där länsstyrelsen 20 april 2016 gav en fiskeförening tillstånd att använda gasolkanon för att skrämma bort skarvarna från en koloni med över 1000 fåglar. I beslutet sades och att det bara var skarvar som fick störas och att det enbart gällde fåglar som inte lagt ägg.

Men hur denna åtskillnad skulle ske framgick inte av beslutet. En sådan selektiv störning är för övrigt fullkomligt omöjlig att genomföra. Det hör till saken att skarven lägger ägg tidigt, ofta redan i slutet av mars, och att våren dessutom var tidig 2016. När gasolkanonen togs i bruk dagen efter beslutet, 21 april, skrämdes alla fåglar bort, det vill säga även skarvar som lagt ägg liksom de gråhägrar som i flera år häckat tillsammans med skarvarna på ön.

Foto: P-G Bentz/sturnus.se

Till dessa av myndigheterna sanktionerade störning kommer illegal förföljelse. Eftersom flera (men långt ifrån alla) skarvkolonier följs av ornitologer, vet vi att det exempelvis 2016 förekom sabotage i sex kolonier i Stockholms skärgård och i en i Gävlebukten. Sannolikt var mörkertalet betydande.

Det finns som sagt skäl att se med stor oro på utvecklingen i denna fråga. Det gör vi inte minst för att flera forskningsrapporter på senare tid pekat på allvarliga miljöproblem i våra kustområden. Denna forskning har bland annat visat att övergödningen, och de förändringar den orsakar i fiskbestånden, har långtgående påverkan. En annan studie, utförd av SLU, visar att ungefär hälften av de för fisk lämpliga lek- och uppväxtbottnarna i Stockholms skärgård har försvunnit på grund av exploateringar de senaste 50 åren. Ytterligare områden påverkas negativt av den grumling och slampålagring som båttrafiken innebär. Dessa faktorer är kanske den allra största orsaken till att fisket försämrats i Stockholms skärgård.

Detta problem är i högsta grad aktuellt även på västkusten. I Bohuslän har exempelvis mer än hälften (60 %) av ålgräsängarna försvunnit, och en viktig anledning till detta är att länsstyrelsen beviljat dispenser från strandskyddet. Under 2000-talet har det tillkommit i genomsnitt ca 50 bryggor och 2 båthamnar varje år. Länsstyrelsen har motiverat dispenserna med att varje enskilt ärende har liten betydelse, men tillsammans har dessa dispenser fått stora negativa följder. Enligt forskare vid Göteborgs universitet har 88 % av ansökningarna utanför skyddade områden fått dispens. Inom skyddade områden har 69 % fått dispens.

De som skriker allra högst när det gäller skarvarna är sportfiskare och deras organisationer. Det vore kanske på sin plats att dessa först städade fram sin egen dörr för att begränsa den påverkan de själva har genom marinor, småbåtshamnar, bryggor och båttrafik?

Det vore också mycket värdefullt om såväl myndigheter som massmedia tog större hänsyn till relevant forskning och inte lät sig förledas av hätska påtryckningar.

Not:

Storskarven Phalacrocorax carboförekommer med sex olika raser i världen. Två av dessa förekommer i Europa och Sverige. Det gäller den så kallade nominatrasen (den som först namngavs) Phalacrocorax carbo carbo, som häckar längs kusten i Norge och på Kolahalvön och som övervintrar längs Sveriges kuster, samt den så kallade mellanskarven Phalacrocorax carbo sinensis,som häckar med cirka 40 000 par i landet. Den senaste heltäckande inventeringen gjordes 2012. Den visade att beståndet minskat med ca 3000 par jämfört med den förra inventeringen 2006 (från 43 700 år 2006 till 40 600 år 2012).

Älgar, skog och "frihet under ansvar"

Ska det vara älgen, eller kanske snarare älgjägarna, som styr hur skogslandskapet ser ut?
Foto: Göran Johansson

För en tid sedan hade vi möte i vår regionala viltförvaltningsdelegation. Varje län har en sådan med normalt omkring 15 ledamöter. Delegationerna är partsammansatta med såväl politiska representanter som företrädare för näringar och intressen. Denna gång handlade mötet om årets älgjakt, och som vanligt beslutades att avskjutningen skulle anpassas så att beståndet kan ligga kvar nära den höga nivå det har idag.

Detta är egentligen mycket märkligt eftersom det finns många skäl att ganska kraftigt banta älgstammen – i alla fall i södra Sverige. I slutet av november förra året hade samma delegation besök av en företrädare för Skogsstyrelsen som berättade om ett lyckat försök i en del av Kronobergs län där man i princip halverat älgstammen. ”Det bör nog gälla även i övriga södra Sverige”, sa han och ingen i salen opponerade sig.

Skälen till att begränsa älgstammen är bland annat älgarnas betydande betesskador på skog men också deras negativa inverkan på den biologiska mångfalden och, naturligtvis, alla trafikolyckor som en tät älgstam leder till.

Det finns gott om älg i Halland, liksom i övriga Sydsverige, och så ser det ut att förbli.
Foto: Tommie Fagerberg

 Men det var egentligen något annat som fick mig att haja till under detta möte. När resultatet från fortlöpande skogsinventeringar (bl.a. älgbetesinventeringen Äbin) presenterades, visade det sig att de halländska skogsägarna agerar mycket märkligt. Av den skog som planterats på magra marker under senare tid utgörs 80 procent av gran och endast 10 procent av tall. ”Det borde vara tvärtom”, sa representanten från Skogsstyrelsen. På mellanmarker (alltså marker som varken kan betraktas som magra eller bördiga) är andelen gran 85 procent, medan andelen tall endast uppgår till några få procent. ”Det borde vara minst 25 procent tall”, sa mannen från Skogsstyrelsen.

Detta måste ses som ett fullständigt misslyckande för sydsvenskt skogsbruk i allmänhet och Skogsstyrelsen i synnerhet. Hur länge har inte dessa storheter talat om ett ”ståndortsanpassat skogsbruk”, dvs. att man ska plantera det trädslag som passar bäst på varje enskild mark? Det vi fått istället är ett i det närmaste rent granskogsbruk.

Läget är också riktigt, riktigt dåligt om vi ser till det som med skogsterminologi kallas RASE, dvs. hur mycket det finns av Rönn, Asp, Sälg och Ek. Dessa trädslag saknas helt i mer än hälften (51 procent) av de undersökta provytorna i Hallands län, och i endast 5 procent av ytorna har de god konkurrensstatus. Med detta begrepp menas att de enskilda trädindividerna ska ha möjlighet att växa upp till ”fullvuxna” träd.

En allt ovanligare syn i Hallands skogsmarker – en rönn som tillåtits växa upp och blivit ett riktigt träd.
Foto: Anders Wirdheim

Det behöver väl inte sägas att en granåker har ett synnerligen begränsat växt- och djurliv, medan områden med tall och större exemplar av rönn, asp, säl och ek är betydligt rikare.

Hur rimmar då den höga granandelen med den frihet under ansvar som varit rådande inom svensk skogspolitik under lång tid? Tar markägaren verkligen sitt ansvar när hen planterar gran på mark där det borde varit tall eller lövträd? Och hur rimmar det med den skogsdebatt som pågår? Samma dag som ovan nämnda möte hölls, läste jag en debattartikel, skriven av Kristina Yngwe och Eskil Erlandsson från Centerpartiet. De hävdade bland annat: ”Vi vill lyfta fram den enskilda skogsägaren som redan i dag, i många fall, gör långt mer än vad lagen kräver för den biologiska mångfalden, baserat på frivillighet och intresse.” Det är ju helt enkelt inte sant! Att ersätta snart sagt alla naturliga skogar med granplantager är inte att göra ”långt mer än vad lagen kräver” för den biologiska mångfalden. Det är tvärtom långt mindre än vad lagen kräver.

Att färdas i Hallands skogsbygder idag, är oftast liktydigt med att färdas i ett granmörker.
Foto: Anders Wirdheim

 Från naturvårdens sida har vi länge ifrågasatt den effekt denna ”frihet under ansvar” har på tillståndet i Sveriges skogar. Visst finns det många skogsägare som gör mycket för den biologiska mångfalden, men i det stora hela är de ändå relativt få. En växande andel av Sveriges skogsägare har dessutom ingen närmare relation till marken de äger och sätter sällan eller aldrig sin fot där. För dem är skogsinnehavet istället en investering. Dessutom är det påfallande ofta endast fattigmarker (s.k. impediment) som undantas från skogsbruk på frivillig väg. Det gynnar naturligtvis arter anpassade till sådana miljöer, men det hjälper inte arter som är beroende av rikare marker.

Det är för mig en paradox att Centerpartiet och LRF, med rötter djupt i den svenska myllan, tror att sparande av impediment kan rädda den biologiska mångfalden i våra skogar. För samma personer är det en självklarhet att potatis ger bäst avkastning i lite lättare sandjordar medan sockerbetor vill ha tyngre lerjord. De skulle aldrig komma dem på tanken att så sockerbetor i sandjorden eller sätta potatis i lerjorden eftersom utbytet skulle bli uselt. Men uppenbarligen förhåller det sig inte så med vilda djur och växter i deras föreställningsvärld. LRF och Centerpartiet tror kanske att dessa djur och växter kan omskolas . . .

Kan det vara så att växtodling i jordbruket har djupa rötter i bondesjälen, medan skogsodling av dagens modell är ett relativt nytt påfund? Det skulle kunna förklara både den bristande förståelsen för skogarnas djur- och växtliv och det faktum att de flesta skogsägare envisas med att plantera gran på marker där man borde valt ett annat trädslag?

Men när det gäller granplanterandet finns det ännu en faktor. Den består av tre bokstäver och stavas ÄLG. Det är de höga älgtätheterna som gör det i det närmaste omöjligt att plantera tall eller lövträd. Ska man lyckas med detta, måste hela området inhägnas av tillräckligt höga staket – och det är dyrt.

En viktig faktor bakom granens totala dominans består av tre bokstäver och stavas ÄLG.
Foto: Tommie Fagerberg

Men varför går man då inte in för att halvera älgstammen som Skogsstyrelsen vill? Den frågan är mycket svårare att svara på, men en förklaring är att många skogsägare också är jägare – och när det kommer till kritan, sätter de älgjakten högre än skogsproduktionen. En annan förklaring är den makt och det inflytande som jägarna har i dagens samhälle. Mindre än 3 procent av Sveriges befolkning är jägare, men i riksdagen är andelen betydligt högre. I de länsvisa viltförvaltningsdelegationerna är det inte ovanligt att samtliga ledamöter utom naturvårdens representanter är jägare.

Slutligen bör det sägas att det slentrianmässiga planterandet av gran också är en följd av att granen ofta gav gott utbyte under den första generation som planterades under 1900-talet. Men sedan dess har mycket förändrats, inte minst i form av extremt väder. Under stormen Gudrun var det framför allt planterad granskog som föll, och under årets torka har granplantager drabbats av såväl skogsbränder som uttorkning. Dessutom kommer nu uppgifter som varnar för att det kan bli allvarliga angrepp av granbarkborrar på torkstressade granar.

Det är hög tid att ändra inriktningen på det sydsvenska skogsbruket från att vara dominerat av granplantager till att bli betydligt mer diversifierat. Det första vi då bör satsa på är att halvera älgstammarna!

Anders Wirdheim

Centerpartiet och rädslan för kunskap

Förre landsbygdsministern Eskil Erlandsson åker land och rike kring och kräver att den nya inventeringen av nyckelbiotoper ska stoppas. Man kan fråga sig varför? Är det inte bra att vi vet var de största naturvärdena finns i våra skogar?

Jag tror att det handlar om att Centerpartiet vill både äta kakan och ha den kvar. Så här ligger det till:

Som skogsägare kan du ansluta dig till certifieringssystemen FSC eller PEFC. Det innebär att du får mera betalt för ditt virke, men det förutsätter att du följer certifieringarnas regelverk som bland annat gäller naturhänsyn. En av punkterna i regelverken är att man som skogsägare inte får avverka så kallade nyckelbiotoper, dvs. särskilt betydelsefulla mindre områden med stora naturvärden.

Nyckelbiotop i Norrbotten.

 FSC:s regelverk har förhandlats fram mellan olika intressen, medan PEFC är framtaget av skogsnäringen och skogsägarrörelsen. FSC är det klart största systemet, och enkelt uttryckt kan det beskrivas som en överenskommelse mellan parter. På ena sidan finns skogsägare, skogsindustri m.fl. som vill utnyttja skogen, på den andra natur- och kulturvård, rennäring m.fl. som vill bevara mer av skogarna. När det gäller kraven på att undanta nyckelbiotoper från avverkning måste det betonas att detta godkänts även av skogsägarna och industrin! Skillnaden mellan de båda certifieringssystemen är att i FSC måste alla nyckelbiotoper skyddas, medan PEFC anser att endast de nyckelbiotoper som utgör högst 5 procent av skogsägarens skogsinnehav måste skyddas. Allt utöver dessa 5 procent får huggas om inte staten löser in dem.

Från naturvårdens sida har FSC-systemet fått kritik. Naturvården anser att exploateringsintressena har alldeles för stort inflytande och att systemets krav på bevarande mest är kosmetika. Ska vi kunna nå de mål om bevarande av biologisk mångfald som riksdagen beslutat om, måste mera skog undantas från avverkning. Men dessa krav har inte fått gehör, och som en följd av detta har Naturskyddsföreningen, Fältbiologerna och Jordens vänner hoppat av FSC-samarbetet. Trots denna kritik mot FSC måste det poängteras att det är ett klart bättre certifieringssystem än PEFC eftersom det sistnämnda inte har samma öppenhet i reglerna, något som förhindrar att utomstående kan granska efterlevnaden.

Lavskrika, en fågel som behöver äldre skogarmed gott om lavar.

Centerpartiet vill nu alltså stoppa inventeringen av nyckelbiotoper, men man vill behålla miljöcertifieringssystemen. Om nyckelbiotoperna inte har identifierats, skulle man (i alla fall som Centern ser det) därigenom kunna avverka även den mest värdefulla skogen samtidigt som man precis som tidigare får bättre betalt. 

Men att tala sådan klartext skulle Eskil Erlandsson aldrig våga.

Centerpartiets agerande är obegripligt och ologiskt. När Centern vill avskaffa nyckelbiotopinventeringen säger man nej till statlig hjälp att identifiera det mest värdefulla vi har våra skogar. Den markägare som vill känna till och värna om sina pärlor, måste med Centerns synsätt själv ha kunskapen att identifiera dessa objekt. Dessutom säger Centern att man vill ta bort stödet för de markägare som finner stora nyckelbiotoper på sin mark. Idag finns ett ganska frikostigt stöd om enskilda "drabbas".

Norrbottnisk skog, boplats för bland annat lavskrika och lappmes.

Det bör också betonas att det inte är möjligt för politiken eller Skogsstyrelsen att ändra regelverket så att nyckelbiotoper bedöms annorlunda inom FSC. Systemet har egna regler och där beskrivs bland annat hur skogsbestånd ska naturvärdesbedömas före avverkning. För att ändra dessa regler krävs styrelsebeslut.

Däremot skulle Centerpartiet kunna påverka PEFC eftersom det systemet är framtaget av skogsnäringen och skogsägarna. Men det är inte troligt att PEFC skulle stryka sina regler om nyckelbiotoper eftersom det skulle drabba systemets renommé negativt.

Nationalnyckeln hann inte komma till fåglarna innan Eskil Erlandsson och alliansregeringen
lade ner produktionen av bokverket.

Ännu ett exempel på Centerpartiets kunskapsrädsla gäller det som kallas Svenska artprojektet och det stora bokverket Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. I slutet av alliansregeringens senaste mandatperiod drev samme Eskil Erlandsson igenom att bokverket skulle läggas ner. Detta trots att det redan getts ut närmare 20 volymer och att mängder av både privatpersoner och institutioner prenumererade på bokverket. Motiveringen var att projektet istället skulle inriktas på digital publicering för att minska kostnaderna. Men resonemanget höll inte: Parallellt med publiceringen av böcker genomfördes nämligen redan en digital process. Dessutom var bokpubliceringen självbärande. En nedläggning av bokdelen skulle inte ge Svenska artprojektet mera pengar.

Så varför denna rädsla för kunskap om biologisk mångfald?

Text och foto: Anders Wirdheim

Not:

Under den senaste mandatperioden har produktionen av bokverket Nationalnyckeln åter kommit igång, och tanken är att en ny volym ska presenteras varje år – såvida inte Centerpartiet stoppar det på nytt.

(Tack till Sebastian K och Åke P för värdefulla kommentarer och input!)

Bottennapp på tidningarnas ledarsidor

Jordflykt i ett rykande torrt Halland i början av augusti 2018.

Större delen av den svenska pressen är genuint borgerlig, och detta är särskilt påtagligt när det gäller den regionala pressen. Så här i semestertider har många regionala ledarskribenter haft ledigt. Istället har spalterna fyllts av skribenter från centralt håll. Det är inte utan att man får en känsla av att det är ett gäng nyliberaler som sitter på sina piedestaler i Stockholm och försöker överträffa varandra i negativa bilder av tillståndet i vårt land. När det gäller frågor som rör miljö och klimat har de sällan en siffra rätt.

Nej, det är inte höst – bilden är tagen sommaren 2018!

Den 10 juli hävdade en av dessa skribenter, Cecilia Blomberg, att Miljöpartiet svälter det svenska jordbruket värre än torkan. Argumenten var synnerligen svaga, men hon hävdade bland annat att jordbruket skulle undantas från den klimatrelaterade höjningen av skatten på drivmedel. Istället borde jord- och skogsbruk få sänkt drivmedelsskatt enligt ett förslag som Moderaterna lagt.

Vad Christina Blomberg uppenbarligen inte förstått är att det nu krävs krafttag för att minska vår klimatpåverkan. Det handlar om så kraftiga åtgärder att dessa lär bli kännbara i hela samhället, och då måste alla bidra. Med Moderaternas politik är risken dessutom stor att andra näringar kommer att kräva liknande undantag – och då skulle vi inte nå någonstans med klimatåtgärderna.

Riktigt komiskt blev det några veckor senare då en av alliansbröderna, Liberalernas Jan Björklund, sa att Moderaternas förslag till stöd till bönderna ”i form av subventionerad diesel, som ju släpper ut koldioxid, det är att skjuta sig i foten”.

Torkdrabbad ek, början av augusti 2018.

Men priset i dumhet togs senare i juli när en annan av dessa skribenter, Gustav Juntti, i en ledare krävde: ”Dumpa klimatpopulismen, Lövin”. Det Juntti såg som ”klimatpopulism” är att Miljöpartiets språkrör Isabella Lövin kopplat samman årets ovanligt heta sommar med de pågående klimatförändringarna. Han hänvisar till Bulletin of the American Meteorological Society, som konstaterat att ”mänsklig aktivitet inte haft någon betydelse för en tredjedel av extremväderförhållandena”.

Men hur är det med de resterande två tredjedelarna av extremväder, Gustav Juntti? Dessutom är inte Isabella Lövin ensam om att göra kopplingen mellan extremväder och klimatförändringar. Tvärtom hävdar en förkrossande majoritet av världens klimatforskare att extremväder blir allt vanligare med fortsatta klimatförändringar. Det är med andra ord i högsta grad relevant att göra kopplingen mellan het sommar och klimatförändringar.

Även den normalt så stryktåliga ljungen vissnar denna extrema sommar.
Här blir det ingen ljunghonung, augusti 2018.

Det som skaver hos Gustav Juntti är kanske rädslan att klimatfrågorna ska börja ta plats i årets valdebatt. Det vore förödande för några av allianspartierna och många av landets nyliberala ledarskribenter.

Sanningen är ju att allianspartierna har en dålig eller i några fall usel miljö- och klimatpolitik!

Text & foto: Anders Wirdheim

Början av augusti 2018.