Vågar jag ifrågasätta löshundsjakten?

Varje vår presenterar Världsnaturfonden en redovisning av vilken typ av kött som är mest miljövänligt och klimatsmart. Varje år kommer viltkött högt på listan, och naturligtvis uppmärksammas detta av Jägareförbundet. Ett exempel är bokmässan i Göteborg. Från BirdLife Sveriges sida har vi de senaste åren delat scen med bland andra Jägareförbundet. Det har bland annat inneburit att vi ett par gånger om dagen fått lyssna till korta föreläsningar om hur nyttigt och gott det är med viltkött.

Nu är det ju inte alla förunnat att ha tillgång till viltkött, men det är inte det jag hakat upp mig på – för hakat upp mig är just vad jag gjort. Den ena jägaren efter den andra har nämligen hävdat att viltkött är fritt från stresshormoner – till skillnad från det nöt- och griskött vi handlar i affären. I de sistnämnda fallen fraktas ju djuren långt och utsätts för en hård press inför slakten. Så är det inte alls med viltkött, brukar det sägas.

Men hur rimmar det med alla berättelser i jakttidningarna om ”klingande drev som böljar fram genom skogen under lång tid” innan skottet slutligen fäller villebrådet? Det måste vara oerhört stressande för viltet i fråga att hela tiden ha en extremt uthållig förföljare som dessutom skäller hela tiden. Samma stress torde även drabba den älg som blir upphunnen och ställd av en skällande hund.

En vaksam råget tittar lugnt upp från betet när fotografen stannar sin bil en bit bort.
Men hur lugnt är det rådjur som under lång tid blir förföljd av en drivande hund?
Foto: Anders Wirdheim

Jakt med lös hund är den jaktform som de flesta jägare i landet säger sig värdera allra högst. Löshundsjakten är också en starkt bidragande orsak till att så många jägare har svårt att tolerera varg i Sverige.

Men jag vill hävda att det är hög tid att på allvar ifrågasätta denna jaktform. Stressen av viltet är ett skäl, ett annat är konflikten med stora rovdjur och ett tredje är viltolyckor i trafiken. Det råder nämligen knappast någon tvekan om att jakten med lösspringande hundar markant ökar antalet olyckor. Ser vi till statistiken över olyckor med älg och rådjur i trafiken ökar dessa markant i samband med att jakten med lösspringande hund startar. Under åren 2003–2014 skedde totalt knappt 5000 trafikolyckor (4965) med älgar under augusti månad. Under september, då älgjakten startar i ca 60 % av landet, skedde drygt 8000 olyckor (8011). I oktober, då älgjakten även drar igång i södra Sverige, skedde närmare 9000 olyckor (8801)! Därefter minskar åter antalet älgolyckor i november och december.

För rådjuret är sambandet ännu tydligare. Där startar jakten med lösspringande hund i oktober, vilket måste vara en starkt bidragande orsak till att antalet viltolyckor ökar kraftigt. Jämför vi statistiken för september med de båda följande månaderna under åren 2003–2015 ser vi nästan en fördubbling – från totalt 24 402 i september till 44 430 i oktober och 49 795 i november!

Viltolyckorna är en mycket tung börda för samhället och alldeles särskilt för de enskilda som drabbas. Naturligtvis beror inte alla viltolyckor på att det finns lösspringande hundar i markerna, långt därifrån. Men antalet olyckor skulle tveklöst kunna minskas betydligt, och flera liv räddas, om löshundsjakten försvann.

När det gäller löshundsjakten och rovdjuren är det i första hand vargen debatten handlat om. Varje år dödas något tiotal hundar av vargar. Men så sent som i början av juni förra året antog Jägareförbundets årsstämma ett förslag som innebär att man på försök vill införa kungsörnen i Jaktförordningens paragraf 28. Det skulle innebära att ägare av tamdjur, inklusive hundar, får möjlighet att döda en kungsörn om den angriper eller kan misstänkas vara på väg att angripa tamdjur. Motionen som låg bakom beslutet kom från Norrbotten och tro inte att bakgrunden var att norrbottningarna ville värna skyddet av lamm eller renkalvar. Nej, det handlar naturligtvis om de ytterst få jakthundar som årligen dödas eller skadas allvarligt av kungsörnar. Det har under 2000-talet handlat om 0–4 per år (i genomsnitt 1,8 årligen).

Under 2000-talet har i genomsnitt 1,8 lösspringande jakthundar per år dödats av kungsörn.
Det kan inte motivera att en jägare ska få skjuta en kungsörn om han misstänker att örnen ska angripa hans hund.
Foto: Anders Wirdheim

Löshundsjakten må vara en mycket gammal jaktform med anor långt tillbaka i tiden. Det är emellertid ett dåligt försvar för jaktformen. Det finns mängder av andra gamla jaktformer som stoppats eller förändrats eftersom de antingen gått för hårt åt viltet eller inte ansetts leva upp till tidens krav på moral och etik. Det kan också vara värt att påpeka att det i många länder med starka jakttraditioner idag inte är tillåtet att jaga med lösspringande hundar.

Frågan blir särskilt aktuell just nu när årets vargjakt inleds i Mellansverige. När Högsta förvaltningsdomstolen fällde sitt utslag dagen före nyår, och därmed godkände den vargjakt som förekommer (och förekommit) i modern tid, spelade just vargens påverkan på både älgstammen och löshundsjakten in. I domen säger domstolen följande:

”Den täta förekomsten av vargrevir påverkar även förutsättningarna för älgjakten, vilken för många är ett viktigt fritidsintresse av stor social och ekonomisk betydelse. Vidare påverkas förutsättningarna för löshundsjakt, vilket bland annat har betydelse för viltvården.”

Bortsett från att det allra sista verkligen kan ifrågasättas, är det märkligt att en hög rättsinstans över huvud taget väger in en jaktform i sin dom.

Det finns starka farhågor för att mycket tuffa hundraser kommer att användas vid så kallad packjakt under årets vargjakt.
Foto (i hägn): P-G Bentz/sturnus.se

På tal om vargar och löshundsjakt, kan denna fråga mycket väl få en ny och obehaglig fortsättning: Det finns välgrundade farhågor för att årets vargjakt till vissa delar kan komma att bedrivas som så kallad ”Packjakt”. Faktum är att länsstyrelserna i Värmland och Örebro rekommenderar att det används två till tre hundar som samtidigt förföljer en varg. Det är känt att vissa jägare i dessa områden förfogar över mycket tuffa hundraser som bland annat avlats fram för att just förfölja varg. Det är hundar som inte lägger något emellan om de tillsammans kommer ifatt en varg. Handlar det om en oerfaren vargvalp, kan följderna bli mycket obehagliga och knappast svara mot de höga krav på jaktetik som Jägareförbundet säger sig ha.

Det är hög tid att på allvar ta upp löshundsjakten till debatt i Sverige.

Anders Wirdheim

Att tänka utanför boxen

Foto: Anders Wirdheim

Ett av de mest använda och även högst värderade uttrycken i modern svenska är att ”tänka utanför boxen”. Men den senaste tiden har vi lärt oss att detta inte alltid är tillrådligt. Så var det i alla fall för den särskilda utredaren av skogsvårdslagen, hovrättslagmannen Charlotta Riberdahl. Vid en utfrågning under Almedalsveckan tillät hon sig att tänka utanför boxen, det vill säga att fundera utanför de gängse och etablerade normerna. Det kostade henne uppdraget som utredare eftersom det fick LRF, centerpartiet och den svenska skogsnäringen att ”go bananas” (för att använda ett annat populärt uttryck).

De följande dagarna trummade LRF på i vad som närmast kan liknas vid en koordinerad kampanj och krävde att Riberdahl skulle avskedas. Det fick effekt och efter mindre än en vecka föll landsbygdsministern Sven-Erik Bucht för trycket. Den 13 juli fick Charlotta Riberdahl sparken från uppdraget som särskild utredare av skogsvårdslagen.

Men vad var det då hon sade som var så oerhört allvarligt? Hon tillät sig alltså att tänka utanför boxen, men med betoning på att hon medvetet var provokativ. Detta är vad hon sa:

”Man kan fundera på, och nu är jag mycket provokativ och det är jag medveten om, men jag tycker ändå det är intressant som en aspekt, att när man har en så viktig naturresurs som skogen, som är så väldigt viktig för den biologiska mångfalden, det är ju många växter och djur som är beroende av skogen, vi är också beroende av den ur klimatsynpunkt, och vi är beroende av den för att rena vårt vatten. Ska man tillåta ett så stort privat ägande av en så viktig naturresurs som är av stort nationellt intresse men också globalt intresse ur miljösynpunkt?”

Trots allt fagert tal om att tänka utanför gängse banor, ledde inte Riberdahls försök att göra detta till en relevant diskussion. Tvärtom! Resultatet kan snarare beskrivas som helt utan sans och besinning. LRF och skogsbruket reagerade i affekt, och de uttalanden som följde var späckade av överspända formuleringar: Nu var den grundlagsstadgade äganderätten hotad för att inte tala om hela det svenska skogsbruket!

Jag tror att dessa överspända reaktioner måste ses i ljuset av den senaste tidens debatt om tillämpningen av Artskyddsförordningen. Denna lag har sin grund i vårt EU-medlemskap. När Sverige gick med i EU 1995, fick vi som land underordna oss en lång rad unionsgemensamma direktiv och regler. Dessa regelverk finns inom alla samhällsområden, och när det gäller natur och naturskydd är det Art- och habitatdirektivet samt Fågeldirektivet.

Något förenklat kan Artskyddsförordningen sägas handla om en skyldighet att bevara och skydda vissa utpekade vilda djur och växter. Den nuvarande förordningen började gälla 2008, men en föregångare klubbades igenom redan tio år tidigare. Skogsbruket och LRF har alltså inte blivit tagna på sängen. Tvärtom har de haft mycket god tid på sig att anpassa sig och förhandla fram rimliga avvägningar. Problemet är att detta inte gjorts.

Ute i verkligheten har inte Artskyddsförordningen satt några egentliga spår förrän alldeles nyligen (härom året). Då insåg plötsligt myndigheterna, lite yrvaket kan tyckas, att här finns en lag som kan få påverkan på skogsbruket. Tidigare i somras kommenterade Skogsstyrelsens nytillträdde generaldirektör, Herman Sundqvist, detta på följande vis:

– Vi kan självkritiskt konstatera att tillämpningen av Artskyddsförordningen har dröjt för skogsbruket.

Den yrvakna tillämpningen av Artskyddsförordningen inom skogsbruket har nu bland annat lett till att ett par markägare utan ersättning förbjudits att avverka skog eftersom de aktuella skogsområdena hyser ovanliga fåglar. Detta har vållat debatt, men det är inte lagstiftarnas eller naturvårdens ”fel” att vi hamnat i denna brydsamma situation. Skulden finns snarare att söka just hos skogsbruket och markägarnas organisationer. Dessa har envist tillämpat en strategi som gått ut på att låtsas som ingenting. Läget hade varit väsentligt annorlunda, och mycket bättre, om man redan från början systematiskt analyserat vilka konsekvenser som en svensk tillämpning av EU:s regelverk skulle få.

Sedan finns en annan sida av saken i form av en spridd uppfattning, främst inom LRF och Centerpartiet, att "brukaren är den bästa naturvårdaren". Så var det kanske en gång tiden när de blomsterrika hagmarkerna formades. Med den tidens behov var de ett effektivt sätt att utnyttja marken. Att de samtidigt gynnade en rik biologisk mångfald var en lycklig bieffekt.

Men denna lyckliga kombination finns inte alls idag. Tvärtom är brukandet av både jordbruksmark och skogsmark en av de viktigaste orsakerna till att vi inte når våra miljömål och att den biologiska mångfalden fortsätter att utarmas. Därför finns det skäl även för markägarna och skogsbruket att tänka utanför boxen! Med äganderätten följer också ett ansvar.

Anders Wirdheim

Foto: Anders Wirdheim

En viltstrategi för 2,7 procent av folket

Naturvårdsverket vill bland annat öppna för mera jakt på allmänt vatten samt jakt i naturreservat och nationalparker .
Foto: John Larsen

Jaktåret 2013/14 löste 264 881 svenskar jaktkort. Det gjorde även ytterligare 30 680 utländska medborgare. En stor del av dessa var norska ripjägare. Totalt var det alltså drygt 295 000 som fick jaga i Sverige det jaktåret, men det är den första summan, 264 881, som är mest intressant. Satt i relation till hela befolkningen var det alltså endast cirka 2,7 procent som jagade: Ungefär var 37:e svensk är jägare. Räknar vi även in jägarnas familjer rör det sig om omkring 7 procent som antingen jagar eller har en familjemedlem som jagar. Det innebär att endast var 15:e svensk kan sägas ha direkt utbyte av jakten. Ändå har denna lilla minoritet stort inflytande, och nu vill Naturvårdsverket ytterligare öka detta.

Framför mig ligger en remiss. Skrivelsen har titeln Regeringsuppdrag Strategi för svensk viltförvaltning. Det är en utredning genomförd av Naturvårdsverket om hur den framtida svenska viltförvaltningen ska se ut. Resultatet kan sammanfattas på följande vis: Underlätta för jakten, jaga mer, jaga fler arter och i fler områden än idag!

Jag har nu läst igenom denna strategi för viltförvaltning ett par gånger. Ju mer jag satt mig in i tankegångarna, desto mera bekymrad blir jag. Jag kan inte se detta dokument som något annat än ett försök från Naturvårdsverket att till varje pris visa att det är detta verk som ska hantera viltfrågorna och inte någon annan. Alliansregeringen tillsatte ju en utredning som bland annat föreslog att det skulle skapas en helt ny viltmyndighet. Denna skulle ta över alla jaktfrågor från Naturvårdsverket.

En alternativ förklaring är det oproportionerliga inflytande som landets jägarkår har. Långt mer än 2,7 procent av riksdagsledamöterna är jägare, och ser vi till samhällets verkliga makthavare är jakt en mycket vanlig umgängesform. Det räcker att nämna namnet Sverker Martin-Löf. Detta tidigare så mäktiga styrelseproffs tvingades lämna alla sina styrelseuppdrag i näringslivet sedan Svenska Dagbladet avslöjat ett vidlyftigt leverne som inte minst handlade om mycket påkostade jakter för andra näringslivstoppar.

I den nya viltstrategin definierar Naturvårdsverket begreppet vilt som ”jaktbart vilt”, och man betonar att detta även innefattar arter som är potentiellt jaktbara nu och i framtiden. Med det måste begripas i princip samtliga däggdjurs- och fågelarter. Det sägs också att man i arbetet med den nya strategin konsulterat andra myndigheter, intresseorganisationer, forskarsamhället och de areella näringarna. Men därefter verkar selektionstrycket ha varit hårt: Det handlar som redan nämnts nästan enbart om att främja jakten.

Det sägs exempelvis att ”Jakt, viltturism och annat brukande av vilt ska inte begränsas av omotiverade hinder utan utgångspunkten är att det ska främjas”. Vidare konstateras att ”Regler ska förenklas där det är möjligt och myndigheter bör alltid beakta påverkan på brukandet av vilt när de fattar beslut inom till exempel markanvändnings- och friluftsfrågor”. Jag hittar däremot ingenting om att viltet har ett egenvärde, att de däggdjur och fåglar som finns inom landets gränser har rätt att finnas till för sin egen skull. Och hur ska upplevelser av vilt garanteras för de 97,3 procent som inte jagar?

En riktigt märklig del i Naturvårdsverkets nya strategi är att statligt skyddad mark ska kunna öppnas för jakt för marklösa jägare. Det handlar om marker som vi äger gemensamt och där syftet med ägandet oftast är skydd av naturen. Varför ska denna mark ”ges” till jägare? Hur ska alla vi andra garanteras upplevelser i dessa områden?

Även om Naturvårdsverket vill behålla sin roll som huvudansvarig myndighet för jakten vill man ytterligare regionalisera viltförvaltningen. Att landets viltförvaltningsdelegationer inte fungerar nämns inte, men man föreslår det som redan är beslutat (men inte har genomförts), det vill säga att delegationerna ska utvärderas.

Hur vill då Naturvårdsverket förändra jakten för att ”öka möjligheterna att bruka viltet” som det står i strategin? Jo man vill bland annat:

- öppna för småviltjakt i statligt skyddade områden (där det hittills har varit begränsat med jakt)

- öppna för jakt i nationalparker (förekommer i viss omfattning i samernas områden, men inte i övriga delar av landet)

- verka för att ”så många arter som möjligt omfattas av allmän jakt”

- öppna för ökad jakt på allmänt vatten

- öppna för jakt i ekonomisk zon till havs

Avslutningsvis kan det noteras att antalet jaktkortslösare i Sverige har minskat tämligen stadigt de senaste decennierna. Det är alltså allt färre som jagar samtidigt som naturintresset i övrigt har ökat markant.  Men det är alldeles uppenbart att Naturvårdsverket utformat den nya viltstrategin för denna allt mindre andel av den svenska befolkningen.

Anders Wirdheim

Ett arv efter alliansregeringens nedrustning

Suseåns nedströms från gamla riksvägen i Kvibille. Endast några få, klena träd har lämnats kvar. Båda sidorna av ån är hårt avverkade. 2 juni 2015.
Foto: Anders Wirdheim

I förra veckan skrev jag på Facebook om skövling av vegetationen längs en sträcka av ån Suseån i Halland. Mitt under årets känsligaste tid hade en entreprenör avverkat i princip all vegetation längs ån och höll då på att samla ihop grenar och stammar. Längs just den här åsträckan finns bland annat två rödlistade fågelarter, mindre hackspett och kungsfiskare, men det inträffade blottade ett problem som är större än så. Efter att ha rotat i ärendet några dagar, vill jag hävda att denna avverkning bara är en av många följder av alliansregeringens nedrustning av svensk naturvård. Mer om det senare.

I Sverige har vi fastställt särskilda miljömål för olika naturtyper. Vidare har vi förbundit oss att stoppa utarmningen av den biologiska mångfalden till senast år 2020. Som ett av flera hjälpmedel för att nå dessa mål finns en så kallad rödlista. Om denna lista skriver Naturvårdsverket: ”Kunskap om vilka arter som minskar i antal eller utbredning är nödvändig för att vi ska veta var naturvårdsinsatser behövs.”

Även i andra sammanhang pratas det i vårt samhälle mycket om biologisk mångfald, värdet av ekosystemtjänster och hållbarhet. Men hur ser det ut i verkligheten? Använder vi den kunskap som exempelvis rödlistan ger? Gör vi rätt naturvårdsinsatser? Utför vi den hänsyn som krävs för att vi ska nå de fastställda miljömålen?

Frågorna är berättigade med tanke på det som skett i det här fallet. Det är Suseåns Sänkningsföretag av år 1955 som ansökt om att ”ta bort träd och buskar som hindrar vattenflödet och växer ut i odlingsmark längs Suseån”. Sänkningsföretaget har rättighet att rensa i och längs ån efter att ha anmält detta till länsstyrelsen. En sådan anmälan gjordes hösten 2014, och i början av innevarande år meddelade länsstyrelsen tillstånd.

Men i tillståndet står: "Vid rensning skall de allmänna hänsynsreglerna i miljöbalken beaktas, innebärande bl.a. skyldighet att utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt för att skydda miljön mot skada eller olägenhet." Vidare står det att ”Avverkning som kan påverka landskapsbilden kan kräva samråd enligt 12 kap. 6§ miljöbalken. En sådan prövning sker hos länsstyrelsen.”

Är nu dessa generella skrivningar enbart kosmetika eller finns det något värde bakom orden? Eftersom det gäller en lång sträcka som avverkats, handlar det dels om en omfattande negativ påverkan på naturen, dels om en mycket kraftig påverkan på landskapsbilden.

Detta reser frågan varför länsstyrelsen, som är den myndighet som ska utöva tillsyn av att rätt hänsyn tas, är så dålig på att genomföra detta i praktiken? En annan fråga är varför detta ärende hamnade hos fiskeavdelningen och inte sattes in i ett bredare naturvårdsperspektiv. Det kan inte ha varit okänt hos länsstyrelsens tjänstemän att galleriskogar, likt de som fanns längs Suseån, är mycket värdefulla för den biologiska mångfalden. Det kan inte heller ha varit okänt att senvåren (maj/juni) är häckningstid för de allra flesta fågelarter. Vidare måste länsstyrelsens tjänstemän även ha varit medvetna om den rent estetiska betydelsen av trädridåer i dagens hårt utnyttjade, ofta helt kala, jordbrukslandskap.

Varför har inte länsstyrelsen gett mera detaljerade föreskrifter i beslutet om röjningen? Ett svar på denna fråga blir desto mer angeläget med tanke på att Suseåns Sänkningsföretag i sin ansökan faktiskt skrev: "Tidigare röjningar har medfört en del konflikter p.g.a. missförstånd. Vi önskar därför en informativ dialog om lämplig röjning för att nå enighet i frågan.”

Efter att, som sagt, ha rotat i frågan några dagar, vågar jag hävda att svaret på frågan är att länsstyrelsens folk inte orkat sätta sig djupare in i ärendet än vad man gjort.

Det är här effekterna av alliansregeringens politik kommer in i bilden. Länsstyrelsernas naturvårdsenheter är idag oerhört hårt pressade. Under de åtta åren med alliansregeringen fick naturvårdsenheterna fler arbetsuppgifter och mer att göra men samtidigt begränsades resurserna. Följden av detta har på många håll i landet blivit en oerhört hård arbetsbelastning. Flera tjänstemän har ”gått in i väggen” och är långtidssjukskrivna, andra har resignerat och blivit pappersvändare. Visst finns det fortfarande många naturvårdstjänstemän som brinner för sitt arbete och som gör heroiska insatser, men för andra har de åtta åren under Eskil Erlandsson och Co inneburit att man devalverats från en kunnig och engagerad naturvårdare till en resignerad pappersvändare.

Naturvården stod inte högt i kurs hos alliansregeringen. Det som gjorde att de fyra partierna fungerade väl ihop var att vart och ett av dem fick stort spelrum att regera kring sina hjärtefrågor. Moderaterna hade ekonomin, Folkpartiet utbildning, Kristdemokraterna social omsorg och Centern miljö och landsbygd. För Centerpartiet är snart sagt all offentlig naturvård av ondo. Man lever i tron att brukaren är den bästa naturvårdaren. Så var det kanske en gång för länge sedan när artrika lövängar skapades för att få vinterbete till djuren, men så är det inte alls idag. Tvärtom är brukandet ofta så hårt rationaliserat och effektiviserat att det inte blir mycket kvar av natur och biologisk mångfald.

Med mera engagerade tjänstemän i just det här fallet, skulle säkert någon också insett det riskabla i hela projektet (oräknat påverkan på fåglar och andra djur). Avverkningen har gjorts i tron att den ska leda till snabbare vattenföring i ån. Sannolikt blir det tvärtom. En ökad solinstrålning till åns stränder kommer troligen att innebära en kraftig tillväxt av vass och andra vattenväxter som hindrar vattenflödet betydligt mera än vad träden gjorde.

Anders Wirdheim

Suseån uppströms bron vid gamla riksvägen i Kvibille. Här ligger stammar och grenar från avverkningen kvar, men när allt det avverkade rensats bort, kommer ån att vara som en kanal med kala kanter. 2 juni 2015.
Foto: Anders Wirdheim