 |
| Suseåns nedströms från gamla riksvägen i Kvibille. Endast några få, klena träd har lämnats kvar. Båda sidorna av ån är hårt avverkade. 2 juni 2015. Foto: Anders Wirdheim |
I förra veckan skrev jag på Facebook om skövling av
vegetationen längs en sträcka av ån Suseån i Halland. Mitt under årets
känsligaste tid hade en entreprenör avverkat i princip all vegetation längs ån
och höll då på att samla ihop grenar och stammar. Längs just den här åsträckan
finns bland annat två rödlistade fågelarter, mindre hackspett och kungsfiskare,
men det inträffade blottade ett problem som är större än så. Efter att ha rotat
i ärendet några dagar, vill jag hävda att denna avverkning bara är en av många
följder av alliansregeringens nedrustning av svensk naturvård. Mer om det
senare.
I
Sverige har vi fastställt särskilda miljömål för olika naturtyper. Vidare har
vi förbundit oss att stoppa utarmningen av den biologiska mångfalden till
senast år 2020. Som ett av flera hjälpmedel för att nå dessa mål finns en så
kallad rödlista. Om denna lista skriver Naturvårdsverket: ”Kunskap om vilka arter som minskar i
antal eller utbredning är nödvändig för att vi ska veta var naturvårdsinsatser
behövs.”
Även i andra
sammanhang pratas det i vårt samhälle mycket om
biologisk mångfald, värdet av ekosystemtjänster och hållbarhet. Men hur ser det
ut i verkligheten? Använder vi den kunskap som exempelvis rödlistan ger? Gör vi
rätt naturvårdsinsatser? Utför vi den hänsyn som krävs för att vi ska nå de
fastställda miljömålen?
Frågorna
är berättigade med tanke på det som skett i det här fallet. Det är Suseåns Sänkningsföretag av år 1955 som
ansökt om att ”ta bort träd och buskar som hindrar vattenflödet och växer ut i
odlingsmark längs Suseån”. Sänkningsföretaget har rättighet att rensa i och
längs ån efter att ha anmält detta till länsstyrelsen. En sådan anmälan gjordes
hösten 2014, och i början av innevarande år meddelade länsstyrelsen tillstånd.
Men
i tillståndet står: "Vid rensning skall de allmänna hänsynsreglerna i
miljöbalken beaktas, innebärande bl.a. skyldighet att utföra de skyddsåtgärder,
iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt för att skydda
miljön mot skada eller olägenhet." Vidare står det att ”Avverkning som kan
påverka landskapsbilden kan kräva samråd enligt 12 kap. 6§ miljöbalken. En
sådan prövning sker hos länsstyrelsen.”
Är
nu dessa generella skrivningar enbart kosmetika eller finns det något värde
bakom orden? Eftersom det gäller en lång sträcka som avverkats, handlar det
dels om en omfattande negativ påverkan på naturen, dels om en mycket kraftig
påverkan på landskapsbilden.
Detta
reser frågan varför länsstyrelsen, som är den myndighet som ska utöva tillsyn
av att rätt hänsyn tas, är så dålig på att genomföra detta i praktiken? En
annan fråga är varför detta ärende hamnade hos fiskeavdelningen och inte sattes
in i ett bredare naturvårdsperspektiv. Det kan inte ha varit okänt hos
länsstyrelsens tjänstemän att galleriskogar, likt de som fanns längs Suseån, är
mycket värdefulla för den biologiska mångfalden. Det kan inte heller ha varit
okänt att senvåren (maj/juni) är häckningstid för de allra flesta fågelarter.
Vidare måste länsstyrelsens tjänstemän även ha varit medvetna om den rent
estetiska betydelsen av trädridåer i dagens hårt utnyttjade, ofta helt kala,
jordbrukslandskap.
Varför
har inte länsstyrelsen gett mera detaljerade föreskrifter i beslutet om
röjningen? Ett svar på denna fråga blir desto mer angeläget med tanke på att
Suseåns Sänkningsföretag i sin ansökan faktiskt skrev: "Tidigare röjningar har medfört en
del konflikter p.g.a. missförstånd. Vi önskar därför en informativ dialog om
lämplig röjning för att nå enighet i frågan.”
Efter att, som
sagt, ha rotat i frågan några dagar, vågar jag hävda att svaret på frågan är
att länsstyrelsens folk inte orkat sätta sig djupare in i ärendet än vad man
gjort.
Det är här
effekterna av alliansregeringens politik kommer in i bilden. Länsstyrelsernas
naturvårdsenheter är idag oerhört hårt pressade. Under de åtta åren med
alliansregeringen fick naturvårdsenheterna fler arbetsuppgifter och mer att
göra men samtidigt begränsades resurserna. Följden av detta har på många håll i
landet blivit en oerhört hård arbetsbelastning. Flera tjänstemän har ”gått in i
väggen” och är långtidssjukskrivna, andra har resignerat och blivit
pappersvändare. Visst finns det fortfarande många naturvårdstjänstemän som
brinner för sitt arbete och som gör heroiska insatser, men för andra har de
åtta åren under Eskil Erlandsson och Co inneburit att man devalverats från en kunnig
och engagerad naturvårdare till en resignerad pappersvändare.
Naturvården
stod inte högt i kurs hos alliansregeringen. Det som gjorde att de fyra
partierna fungerade väl ihop var att vart och ett av dem fick stort spelrum att
regera kring sina hjärtefrågor. Moderaterna hade ekonomin, Folkpartiet utbildning,
Kristdemokraterna social omsorg och Centern miljö och landsbygd. För
Centerpartiet är snart sagt all offentlig naturvård av ondo. Man lever i tron
att brukaren är den bästa naturvårdaren. Så var det kanske en gång för länge
sedan när artrika lövängar skapades för att få vinterbete till djuren, men så
är det inte alls idag. Tvärtom är brukandet ofta så hårt rationaliserat och
effektiviserat att det inte blir mycket kvar av natur och biologisk mångfald.
Med mera
engagerade tjänstemän i just det här fallet, skulle säkert någon också insett
det riskabla i hela projektet (oräknat påverkan på fåglar och andra djur).
Avverkningen har gjorts i tron att den ska leda till snabbare vattenföring i
ån. Sannolikt blir
det tvärtom. En ökad solinstrålning till åns stränder kommer troligen att
innebära en kraftig tillväxt av vass och andra vattenväxter som hindrar
vattenflödet betydligt mera än vad träden gjorde.
Anders Wirdheim
 |
| Suseån uppströms bron vid gamla riksvägen i Kvibille. Här ligger stammar och grenar från avverkningen kvar, men när allt det avverkade rensats bort, kommer ån att vara som en kanal med kala kanter. 2 juni 2015. Foto: Anders Wirdheim |
