 |
| Gulsparv. Foto: Anders Wirdheim |
Sista helgen i januari genomfördes Sveriges största
fågelräkning. Den kallas Vinterfåglar Inpå Knuten och går ut på att svenska
folket räknar fåglarna som finns vid deras fågelmatningar. Det är ett
jätteevenemang som engagerar tiotusentals människor och som får stor
uppmärksamhet i media. Det bidrar också till vår kunskap om fågelfaunan och hur
den påverkas av klimatet, både på kort och lång sikt.
Som undersökning är felkällorna för många för att den ska
kunna användas strikt vetenskapligt, men den ger ändå tydliga fingervisningar
om vad som händer med fåglarna. Bland annat visade den, tidigare än någon annan
undersökning, att en mångårig uppgång för den svenska stammen av grönfinkar brutits
mellan 2008 och 2009. Medan nästan alla andra ”fågelbordsfåglar” ökade i
frekvens från 2008 till 2009, minskade antalet grönfinkar tydligt. Denna
minskning blev ännu tydligare vid räkningen 2010.
Vi vet nu att orsaken var sjukdomen gulknopp orsakad av en
mikroorganism med det vetenskapliga namnet Trichomonas
gallinae. Denna sjukdom konstaterades i denna form första gången i Sverige
2008. Med stor sannolikhet hade den spridits hit från Brittiska öarna, där ett
omfattande utbrott konstaterats åren dessförinnan. Många fågelmatare har själva
kunnat bevittna sjukdomens följder i form av drabbade grönfinkar som suttit
uppburrade och nästan apatiska vid fågelmatningar.
Sedan dess har grönfinken fortsatt att minska, om än inte
lika drastiskt. Medan det under åren 2006 till 2008 rapporterades cirka sex
grönfinkar per fågelmatning, är genomsnittet i år drygt 2,5. Om detta speglar
utvecklingen för hela den svenska grönfinkspopulationen, har denna halverats
under en period av bara sex år. En kraftig tillbakagång har även bekräftats av
andra, mera vetenskapliga, studier.
Under åren med Vinterfåglar Inpå Knuten har vi också kunnat
se en tydlig minskning av antalet gulsparvar. Från ett genomsnitt på nästan sex
individer per rapport de två första åren (2006–07) är vi nu nere i runt tre
gulsparvar per rapport, det vill säga en halvering även här. Även denna
tillbakagång bekräftas av mera vetenskapligt utförda inventeringar. Det är
alldeles uppenbart att något händer med gulsparven, men i detta fall är
orsakerna inte alls lika tydliga och lätta att finna som när det gäller
grönfinken.
Enstaka fall av gulknopp har konstaterats även hos gulsparv,
men det är bara några få och långt från den massdöd som grasserat bland
grönfinkarna. Det måste vara något annat, men vi ska söka orsakerna i Sverige –
och sannolikt i jordbrukslandskapet. Gulsparven är en stannfågel, och även om
många par häckar på hyggen och i kraftledningsgator, hittar vi merparten i
jordbrukslandskapet. Det är också där i princip hela beståndet finns under
vinterhalvåret.
Det svenska jordbrukslandskapet har förändrats under senare
årtionden. I slättbygder har jordbruksdriften intensifierats, i skogsbygder är
det snarare tvärtom. Båda sakerna har troligen varit negativa för gulsparvarna.
I slättbygderna finns det numera färre randmiljöer eftersom mindre åkrar
slagits samman till större. I skogsbygderna har åkerarealen minskat drastiskt.
De gamla åkrarna används idag som betesmarker eller för vallodling om de inte
planterats igen. Det har också skett en storskalig övergång från vårsådd till
höstsådd, vilket sannolikt missgynnat gulsparven eftersom stubbåkrar varit en
viktig födosöksmiljö under vinterhalvåret. Ännu en faktor som rimligtvis
påverkat gulsparven är att användningen av bekämpningsmedel ökat i Sverige
under senare tid.
Detta är något som sannolikt få svenskar är medvetna om,
även om det också måste betonas att vi i Sverige använder mindre gifter i
jordbruket än länderna på kontinenten. Giftanvändningen påverkar fågellivet på
åkrarna i första hand genom att deras födounderlag blir mindre. När ogräs
sprutas bort, försvinner livsmiljön för de insekter som lever på dessa växter.
Insektsmedel är avsedda för insekterna, men de dödar inte enbart de
skadeinsekter som är orsaken till bekämpningen, utan merparten av de insekter
som finns på åkern just då. Kanske finns det också en risk att gifterna kan
påverka fåglarna mera direkt, det vill säga att även fåglarna blir förgiftade?
Den frågan måste vara fri att ställa, precis som bland andra
Rachel Carson i USA och Hjalmar Fleischer i Sverige ställde frågor angående DDT
och kvicksilver i början av 1960-talet. Men det blev ganska starka reaktioner när
vi sände ut ett pressmeddelande med ett första delresultat av årets räkning.
Där nämndes gulsparvens minskning: ”Det finns studier som visar att bin och
andra insekter i jordbrukslandskapet drabbas hårt av de ganska nya
jordbruksgifter som kallas neonikotinoider. Kan det vara så att dessa gifter
även påverkar fåglarna?”
Tidningen Land Lantbruk nappade på pressmeddelandet, men
lyckades förvandla vår fråga till ett påstående: ”Nu tror Sveriges Ornitologiska Förening, SOF, att betningsmedel från
jordbruket kan vara boven bakom minskningen.” Det ledde i sin tur till en hel
del kommentarer i sociala medier. Bland annat skrev signaturen ”Snyggbonde” på
Twitter att ”Ornitologerna
chansar hej vilt”.
Men vi har inte
påstått något om ett samband, än mindre chansat vilt. Vi har ställt en fråga.
Denna fråga är högst relevant eftersom det pågår en omfattande debatt om de nya
jordbruksgifternas verkan. Gulsparvens (och andra jordbruksfåglars) tillbakagång
borde vara en väckarklocka som initierar forskning kring förhållandena i
jordbrukslandskapet – även om det kan innebära att det trampas på ömma tår.
