Centerpartiet och rädslan för kunskap

Förre landsbygdsministern Eskil Erlandsson åker land och rike kring och kräver att den nya inventeringen av nyckelbiotoper ska stoppas. Man kan fråga sig varför? Är det inte bra att vi vet var de största naturvärdena finns i våra skogar?

Jag tror att det handlar om att Centerpartiet vill både äta kakan och ha den kvar. Så här ligger det till:

Som skogsägare kan du ansluta dig till certifieringssystemen FSC eller PEFC. Det innebär att du får mera betalt för ditt virke, men det förutsätter att du följer certifieringarnas regelverk som bland annat gäller naturhänsyn. En av punkterna i regelverken är att man som skogsägare inte får avverka så kallade nyckelbiotoper, dvs. särskilt betydelsefulla mindre områden med stora naturvärden.

Nyckelbiotop i Norrbotten.

 FSC:s regelverk har förhandlats fram mellan olika intressen, medan PEFC är framtaget av skogsnäringen och skogsägarrörelsen. FSC är det klart största systemet, och enkelt uttryckt kan det beskrivas som en överenskommelse mellan parter. På ena sidan finns skogsägare, skogsindustri m.fl. som vill utnyttja skogen, på den andra natur- och kulturvård, rennäring m.fl. som vill bevara mer av skogarna. När det gäller kraven på att undanta nyckelbiotoper från avverkning måste det betonas att detta godkänts även av skogsägarna och industrin! Skillnaden mellan de båda certifieringssystemen är att i FSC måste alla nyckelbiotoper skyddas, medan PEFC anser att endast de nyckelbiotoper som utgör högst 5 procent av skogsägarens skogsinnehav måste skyddas. Allt utöver dessa 5 procent får huggas om inte staten löser in dem.

Från naturvårdens sida har FSC-systemet fått kritik. Naturvården anser att exploateringsintressena har alldeles för stort inflytande och att systemets krav på bevarande mest är kosmetika. Ska vi kunna nå de mål om bevarande av biologisk mångfald som riksdagen beslutat om, måste mera skog undantas från avverkning. Men dessa krav har inte fått gehör, och som en följd av detta har Naturskyddsföreningen, Fältbiologerna och Jordens vänner hoppat av FSC-samarbetet. Trots denna kritik mot FSC måste det poängteras att det är ett klart bättre certifieringssystem än PEFC eftersom det sistnämnda inte har samma öppenhet i reglerna, något som förhindrar att utomstående kan granska efterlevnaden.

Lavskrika, en fågel som behöver äldre skogarmed gott om lavar.

Centerpartiet vill nu alltså stoppa inventeringen av nyckelbiotoper, men man vill behålla miljöcertifieringssystemen. Om nyckelbiotoperna inte har identifierats, skulle man (i alla fall som Centern ser det) därigenom kunna avverka även den mest värdefulla skogen samtidigt som man precis som tidigare får bättre betalt. 

Men att tala sådan klartext skulle Eskil Erlandsson aldrig våga.

Centerpartiets agerande är obegripligt och ologiskt. När Centern vill avskaffa nyckelbiotopinventeringen säger man nej till statlig hjälp att identifiera det mest värdefulla vi har våra skogar. Den markägare som vill känna till och värna om sina pärlor, måste med Centerns synsätt själv ha kunskapen att identifiera dessa objekt. Dessutom säger Centern att man vill ta bort stödet för de markägare som finner stora nyckelbiotoper på sin mark. Idag finns ett ganska frikostigt stöd om enskilda "drabbas".

Norrbottnisk skog, boplats för bland annat lavskrika och lappmes.

Det bör också betonas att det inte är möjligt för politiken eller Skogsstyrelsen att ändra regelverket så att nyckelbiotoper bedöms annorlunda inom FSC. Systemet har egna regler och där beskrivs bland annat hur skogsbestånd ska naturvärdesbedömas före avverkning. För att ändra dessa regler krävs styrelsebeslut.

Däremot skulle Centerpartiet kunna påverka PEFC eftersom det systemet är framtaget av skogsnäringen och skogsägarna. Men det är inte troligt att PEFC skulle stryka sina regler om nyckelbiotoper eftersom det skulle drabba systemets renommé negativt.

Nationalnyckeln hann inte komma till fåglarna innan Eskil Erlandsson och alliansregeringen
lade ner produktionen av bokverket.

Ännu ett exempel på Centerpartiets kunskapsrädsla gäller det som kallas Svenska artprojektet och det stora bokverket Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. I slutet av alliansregeringens senaste mandatperiod drev samme Eskil Erlandsson igenom att bokverket skulle läggas ner. Detta trots att det redan getts ut närmare 20 volymer och att mängder av både privatpersoner och institutioner prenumererade på bokverket. Motiveringen var att projektet istället skulle inriktas på digital publicering för att minska kostnaderna. Men resonemanget höll inte: Parallellt med publiceringen av böcker genomfördes nämligen redan en digital process. Dessutom var bokpubliceringen självbärande. En nedläggning av bokdelen skulle inte ge Svenska artprojektet mera pengar.

Så varför denna rädsla för kunskap om biologisk mångfald?

Text och foto: Anders Wirdheim

Not:

Under den senaste mandatperioden har produktionen av bokverket Nationalnyckeln åter kommit igång, och tanken är att en ny volym ska presenteras varje år – såvida inte Centerpartiet stoppar det på nytt.

(Tack till Sebastian K och Åke P för värdefulla kommentarer och input!)

Bottennapp på tidningarnas ledarsidor

Jordflykt i ett rykande torrt Halland i början av augusti 2018.

Större delen av den svenska pressen är genuint borgerlig, och detta är särskilt påtagligt när det gäller den regionala pressen. Så här i semestertider har många regionala ledarskribenter haft ledigt. Istället har spalterna fyllts av skribenter från centralt håll. Det är inte utan att man får en känsla av att det är ett gäng nyliberaler som sitter på sina piedestaler i Stockholm och försöker överträffa varandra i negativa bilder av tillståndet i vårt land. När det gäller frågor som rör miljö och klimat har de sällan en siffra rätt.

Nej, det är inte höst – bilden är tagen sommaren 2018!

Den 10 juli hävdade en av dessa skribenter, Cecilia Blomberg, att Miljöpartiet svälter det svenska jordbruket värre än torkan. Argumenten var synnerligen svaga, men hon hävdade bland annat att jordbruket skulle undantas från den klimatrelaterade höjningen av skatten på drivmedel. Istället borde jord- och skogsbruk få sänkt drivmedelsskatt enligt ett förslag som Moderaterna lagt.

Vad Christina Blomberg uppenbarligen inte förstått är att det nu krävs krafttag för att minska vår klimatpåverkan. Det handlar om så kraftiga åtgärder att dessa lär bli kännbara i hela samhället, och då måste alla bidra. Med Moderaternas politik är risken dessutom stor att andra näringar kommer att kräva liknande undantag – och då skulle vi inte nå någonstans med klimatåtgärderna.

Riktigt komiskt blev det några veckor senare då en av alliansbröderna, Liberalernas Jan Björklund, sa att Moderaternas förslag till stöd till bönderna ”i form av subventionerad diesel, som ju släpper ut koldioxid, det är att skjuta sig i foten”.

Torkdrabbad ek, början av augusti 2018.

Men priset i dumhet togs senare i juli när en annan av dessa skribenter, Gustav Juntti, i en ledare krävde: ”Dumpa klimatpopulismen, Lövin”. Det Juntti såg som ”klimatpopulism” är att Miljöpartiets språkrör Isabella Lövin kopplat samman årets ovanligt heta sommar med de pågående klimatförändringarna. Han hänvisar till Bulletin of the American Meteorological Society, som konstaterat att ”mänsklig aktivitet inte haft någon betydelse för en tredjedel av extremväderförhållandena”.

Men hur är det med de resterande två tredjedelarna av extremväder, Gustav Juntti? Dessutom är inte Isabella Lövin ensam om att göra kopplingen mellan extremväder och klimatförändringar. Tvärtom hävdar en förkrossande majoritet av världens klimatforskare att extremväder blir allt vanligare med fortsatta klimatförändringar. Det är med andra ord i högsta grad relevant att göra kopplingen mellan het sommar och klimatförändringar.

Även den normalt så stryktåliga ljungen vissnar denna extrema sommar.
Här blir det ingen ljunghonung, augusti 2018.

Det som skaver hos Gustav Juntti är kanske rädslan att klimatfrågorna ska börja ta plats i årets valdebatt. Det vore förödande för några av allianspartierna och många av landets nyliberala ledarskribenter.

Sanningen är ju att allianspartierna har en dålig eller i några fall usel miljö- och klimatpolitik!

Text & foto: Anders Wirdheim

Början av augusti 2018.

Skräpfiske i Barents hav

För en tid sedan kom jag tillbaka från en resa till Svalbard. Det var en fantastiskt givande tur som bland annat gav möten med blåval, isbjörn och valrossar liksom mängder av fåglar. Men dessa upplevelser till trots, finns det ett stänk av bitter eftersmak. Även denna högarktiska trakt är nämligen nedskräpad.

Vi hade som sagt turen att se en isbjörn under resan. Det var under en tredagars båttur och var allt annat än väntat. Havsisen runt västra Svalbard försvann nämligen redan tidigt i år. Det var också nästan allra längst upp i nordväst, i sundet mellan Danskøya och Västspetsbergen, som vi såg björnen. Den gick längs stranden och såg ut att ha i sinnet att simma över till Danskøya.

Även om avståndet var i längsta laget, tog jag mängder av bilder. När jag senare tittade närmare på bilderna, visade det sig att flera av dem misspryddes av en lång, grön tross som låg på stranden bakom björnen.

Isbjörn nära Danskøya på Svalbard. Lägg märke till den gröna trossen på stranden bakom björnen.
Foto:Anders Wirdheim

Lite senare samma dag hade vi nått ända upp till ön Moffen. Denna låglänta ö ligger isolerad norr om 80:e breddgraden och är bland annat känd för sina valrossar. Det var också gott om valrossar på ön. De låg i grupper som stora, levande köttberg. Men det var inte enbart valrossar på ön. Där låg även gott om tomma oljefat, stora lysande plastdunkar och trossar av olika dimensioner och färger.

Valrossar på ön Moffen på norra Svalbard. Förutom valrossar och drivved
låg det åtskilliga färgglada  plastdunkar och gamla oljefat på stranden.
Foto: Anders Wirdheim

Den bittra eftersmaken förstärktes ytterligare när jag efter hemkomsten läste ett inlägg på Facebook, skrivet av Mats Forsberg. Han har i många år varit verksam som guide på Svalbard och bor numera i norra Norge:

”Jag har haft privilegiet att arbeta som expeditionspersonal på Svalbard sedan 1982. I början var Svalbard en orörd och vacker vildmark. Idag har området blivit en soptipp. Bilden visar hur stränderna i ögruppen ser ut idag, och var jag än går iland, ser det likadant ut. Det mesta av den plast vi hittar kommer från den fiskeflotta som är verksam i Barents hav och Nordatlanten. Bilden är från Sorgfjorden, på nordkusten av Svalbard, taget efter en kort promenad på 200 meter längs stranden.”

Mats Forsberg med skräp, insamlat längs en 200 meter lång kuststräcka i Sorgfjorden på norra Svalbard.

I en kompletterande kommentar fortsätter Mats Forsberg att berätta om problemet:

”det mesta av skräpet är inte material som går förlorat i hårt väder – det kan man se på hur det hanterats. Ett exempel är de vita stroppar som håller ihop fisklådorna och som man hittar överallt. De nät man hittar har också skärmärken från delar av trålen som skadats och som sedan slängts överbord.”

Mats Forsberg avslutar med att betona att visst finns det fiskare som tar hand om skräpet och att dessa naturligtvis har all heder av det. Men med tanke på hur det ser ut på dessa arktiska stränder, verkar det uppenbart att de tänkande yrkesfiskarna är i minoritet.

Själv har jag under senare år varit noga med att enbart köpa torsk som kommer från ett så kallat hållbart fiske. Det har antingen handlat om färsk torsk från småskaligt fiske på svenska västkusten eller fryst MSC-märkt torsk. På de sistnämnda paketen står att innehållet kommer från ”hållbart fiske i Barents hav”.

MSC står för Marine Stewardship Council och är en motsvarighet till FSC-märkningen av skogsprodukter. Märkningen ska garantera att fisken ”är vildfångad, kommer från ett livskraftigt bestånd och har fiskats med omtanke om havsmiljön”. Utöver det sistnämnda (omtanke om havsmiljön), finns det så vitt jag kunnat finna inget i regelverket som hanterar hur avfall hanteras på fiskebåtarna.

Skräp på ön Stenskär utanför Kungshamn i Bohuslän sommaren 2017.
Foto: Anders Wirdheim

Efter att i mer än 20 år ha paddlat havskajak i den bohuslänska skärgården är jag tyvärr mycket väl medveten om hur det ser ut där. Även i Bohuslän är det fiskenäringen som står för det allra mesta av nedskräpningen även om vanliga fritidsbåtar och annan båttrafik också bidrar. Trots denna kunskap var det både oväntat och obehagligt att se omfattningen av nedskräpningen på Svalbard.

I dessa dagar pratas mycket om den omfattande förorening av plast som världshaven är utsatt för. Det sägs att det centralt i Stilla havet finns en ”kontinent av plast”. Naturligtvis kommer inte all denna plast från världens fiskeflottor, men en ny rapport visar att en betydande andel av detta plastavfall kommer från fisket. Det är hög tid att väcka frågan om hur fiskeflottorna hanterar sitt avfall.

Anders Wirdheim

Alla dagar bör vara Den biologiska mångfaldens dagar!

Det var ganska länge sedan som jag skrev i min lilla naturvårdsblogg. Framför allt beror det på att våren är en tid då man hellre är ute i naturen än sitter vid skrivbordet, men det har även blivit en del skrivande i andra sammanhang. Bland annat har jag haft en skriftväxling i en lokaltidning med medlemschefen Gustav Tibblin i Södra Skogsägarna, och det är framför allt detta som nu får mig att skriva i bloggen.

Den 22 maj har FN proklamerat som Den biologiska mångfaldens dag. Det är nu också mindre än två år kvar till 2020, det år då förlusterna av biologisk mångfald ska ha upphört. Det har fastställts i såväl internationella konventioner som i svenska riksdagsbeslut. Men trots detta känns omsorgen om biologisk mångfald, det vill säga djur- och växtlivet, mer fjärran än på mycket, mycket länge. Är det till exempel någon som har hört begreppet i den svenska valrörelsen?

Bioekonomi?

Istället pratas det numera väldigt mycket om begreppet bioekonomi. Det är detta som den ovan nämnde företrädaren för Södra skogsägarna syftar på när han skriver följande: ”Ska vi ersätta den förnybara råvaran med mer olja, stål och betong?” Även den socialdemokratiska landsbygdsministern Sven-Erik Bucht är inne på denna linje när han i ett faktablad från Näringsdepartementet (om en ny strategi för Sveriges skogar) skriver: ”Skogen, det gröna guldet, ska bidra till jobb och hållbar tillväxt i hela landet samt utveckling av en växande bioekonomi.”

Med bioekonomi avses att använda förnybara råvaror från skogen, jorden och havet istället för fossila bränslen och material. Därigenom ska vår klimatpåverkan minska och naturens bidrag till ekonomin öka. Tanken är lovvärd, men om vi inte samtidigt har målet att bevara en rik biologisk mångfald, riskerar vi att ”kasta ut barnet med badvattnet”, dvs. att göra oss av med det önskvärda tillsammans med det oönskade.

Från Södra skogsägarnas sida anser man att skogsbruket redan gjort allt man ska för naturvården och den biologiska mångfalden: ” De viktigaste målen i Levande skogar är redan nådda”, skriver Gustav Tibblin från Södra skogsägarna. I faktabladet från Näringsdepartementet nämns över huvud taget inte natur eller biologisk mångfald. Jag får en stark känsla av att Sven-Erik Bucht tillhör den grupp av ”betongsossar” som aldrig satt värde på en rik natur. Det vulgära skogsbruk som bedrevs under 1970- och 80-talen hade en del av sin grund i en ohelig allians mellan skogsindustrins ägare och socialdemokratin (eller snarare ett par fackförbund). Då fanns inga andra mål än att skapa så stora vinster som möjligt samtidigt som jobben inom skogs- och pappersindustrin säkrades och blev fler. Dessa mål skulle nås genom att avverka så mycket virke som möjligt och återplantera med snabbväxande gran, tall och contorta.

Enligt skogsvårdslagen ska miljömålet väga lika tungt i skogen som produktionsmålet.
Är det så idag?

Idag har vi andra mål, och enligt den svenska skogsvårdslagen ska miljömålet var jämställt med produktionsmålet. Detta miljömål innebär inte enbart att fossila energislag och råvaror ska ersättas med material från skogen, utan även att vi ska ha levande skogar med en biologisk mångfald som inte längre utarmas.

Det är inte utan att jag känner en oro för att begrepp som bioekonomi, och för den delen även ekosystemtjänster, enbart kommer att användas som sätt att kringgå naturvården och målen med biologisk mångfald.

I en nyligen presenterad forskningsrapport från IPBES (Intergovernmental Science-Policy Platform on Biodiversity and Ecosystem Services) slås det fast att förlusterna av biologisk mångfald är ett minst lika stort hot mot vårt liv på jorden som klimatförändringarna. Ett rikt djur- och växtliv har betydligt bättre förmåga att stå emot storskaliga förändringar i miljön än vad en utarmad natur har. Om vi fortsätter att stillatigande se på när naturen blir allt fattigare på liv, kommer följderna av klimatförändringarna att allvarligt förvärras. Det talas ibland om att vi överskrider våra planetära gränser, och den mest överskridna av dessa gränser gäller just biologisk mångfald.

Därför ska inte enbart 22 maj vara den biologiska mångfaldens dag. Alla dagar, både fram till höstens riksdagsval och efter detsamma, ska vara den biologiska mångfaldens dagar!

Anders Wirdheim

Skarvar, sälar och det där med ”ekosystemansats”

Skarvkoloni. Foto: Anders Wirdheim

I mitten av november presenterades en ny studie som kvantifierade sälars och fåglars konsumtion av fisk i Östersjön och som också satte detta uttag i relation till människans fiske. I denna studie betonade forskarna att deras rön kan ”bidra till en ökad insikt om hur komplexa och varierade Östersjöns kustmiljöer är och hur förvaltning av fiskeresurser i dessa behöver hanteras ur ett lokalt perspektiv”. Man presenterade inga förslag om hur förvaltningen ska ske eller hur omfattande den kan bli.

Det gjorde däremot studiens huvudförfattare Sture Hansson när han intervjuades i media: ”Skarvpopulationen kan reduceras med 75 procent”, deklarerade han exempelvis i tidskriften Svensk Jakt. Detta uttalande är märkligt med tanke på att den studie han genomfört visar att skarvarnas uttag av fisk ”bara” motsvarar ungefär fem procent av vad yrkesfisket tar. Men det märkligaste i hela denna debatt är att media även denna gång fastnat i det uttag av fisk som skarvar och sälar svarar för.

I en annan kommentar säger nämligen Lena Kautsky, professor emeritus som också medverkat i studien, att det ”. . . finns många intressen att se över och få med i beräkningarna. Det är det som kallas en ekosystemansats och som förespråkas i nästan allt förvaltningsarbete numera. Det räcker inte längre med att fundera på hur en enskild process påverkar till exempel fisken, utan påverkan från fisket måste kopplas samman med tillgång på lekhabitat och mänsklig exploatering.”

För några år sedan medverkade jag vid ett seminarium om skarv och säl som anordnades i Karlskrona. Diskussionen hade som vanligt en ganska kraftig slagsida mot att skarvarna och sälarna måste decimeras, men debatten svängde totalt när en forskare från SLU berättade om en studie man genomfört. Denna visade nämligen att ungefär hälften av fiskens uppväxtområden i Stockholms skärgård försvunnit de senaste 50 åren på grund av utbyggnad av småbåtshamnar och båttrafik.

Hälften av fiskens uppväxtområden i Stockholms skärgård har försvunnit på grund av utbyggnad av småbåtshamnar och båttrafik. Foto: P-G Bentz/sturnus.se

Vid ett annat seminarium om havsfrågor, anordnat av länsstyrelsen i Halland 30 juni i år, redogjorde Per Moksnes från Havsmiljöinstitutet och Göteborgs Universitet för hur de så kallade ålgräsängarna på västkusten utvecklats de senaste årtiondena. Ålgräs är en grön växt som växer i grunt havsvatten, numera ner till ca sju meters djup. Längs västkusten finns ålgräs framför allt i skärgårdsområden i Bohuslän och norra Halland men lokalt även längre söderut. Längs ostkusten förekommer ålgräset i skärgårdar upp till Ålands hav.

Ålgräsängarna är mycket viktiga som uppväxtområden för en lång rad fiskarter. Dessutom har de förmåga att ta upp betydande mängder kväve och kol. Beräkningar har visat att ett hektar ålgräsäng kan producera fler än 400 unga torskfiskar per år men också ta upp 15 000 kg kol och 800 kg kväve (även detta räknat per hektar och år). I områden med friska ålgräsängar ökar också siktdjupet i vattnet med en dryg meter.

Men, och detta är viktigt: Sedan 1980-talet har 60 procent av västkustens ålgräsängar försvunnit. Det motsvarar enligt Per Moksnes förluster av bland annat 7 600 kg torsk samt att 6 000 ton kväve och 422 000 ton kol inte tagits upp av växtligheten. När ålgräset försvinner är det dessutom inget som stabiliserar bottnen vilket får till följd att lera och annat sediment virvlar upp och lägger sig över annan vegetation.

Det är framför allt båttrafik och utbyggnad av småbåtshamnar och bryggor som är orsak till ålgräsets tillbakagång. Längs västkusten fanns det 2008 cirka 600 småbåtshamnar och 7 000 bryggor. Sedan dess har i genomsnitt två småbåtshamnar och 50 bryggor tillkommit per år. En brygga påverkar inte enbart bottnen vid själva bryggan utan även omgivningen upp till åtta meter därifrån. Varje ny brygga och småbåtshamn genererar dessutom mer trafik.

Trots att myndigheterna är väl medvetna om dessa negativa siffror fortsätter man att ge dispens för ytterligare utbyggnad. Enligt Per Moksnes fick 88 % av ansökningarna som gällde icke skyddade områden dispens, men även inom skyddade områden gavs dispens till 69 % av ansökningarna! Den förklaring som lämnades av tillståndsgivande myndighet var nästan alltid att det enskilda bygget hade ringa betydelse och därför kunde få dispens från gällande regelverk!

Frågan inställer sig om det inte är just dessa myndigheter som ska ha en helhetssyn?

Båt som ligger förankrad på svaj, dvs. vid en boj och med ett ankare i botten.
Foto: Anders Wirdheim

Vad värre är, finns det nu kraftiga politiska påtryckningar för att ytterligare försvaga strandskyddet. Om det blir så, lär förlusterna av viktiga uppväxtområden fortsätta. Beklämmande nog är det just dessa politiker som oftast är mest högljudda när det gäller krav på utökad jakt på skarv.

I somras tillbringade jag ett knappt dygn vid en skyddad vik i närheten av Bohus Malmön i Bohuslän. Viken var grund och bottnen täcktes till stora delar av ålgräsängar. Det fanns dock undantag, dels i form av en mindre farled genom viken och dels där det legat båtar förankrade på svaj. Längs farleden fanns spår av ålgräs, men det mesta av den sparsamma vegetationen var där täckt av lera och annat sediment. De förankrade båtarnas ankarkättingar hade skrapat av så gott som all vegetation i ett cirkelrunt område runt ankaret när de rört sig med vinden runt detsamma. Det fanns tyvärr gott om sådan cirklar, ofta tiotals meter i diameter.

All snabb trafik över grunda bottnar rör upp slam och påverkar bottenvegetationen negativt.
Foto: Anders Wirdheim

Det är hög tid att vidga debatten om våra kuster och fiskförekomsten. Det är inte bara skarv och säl och själva fisket som påverkar. Båttrafiken och allt som den för med sig i form av negativa följder för lekbottnar och uppväxtområden har sannolikt större påverkan på fiskbestånden än skarvar och sälar.

Anders Wirdheim