Man kan inte både äta kakan och den kvar

Ledare i Hallandsposten (ob. liberal) 14 september 2017.

En ledare som publicerats i flera landsortstidningar nu i september ger intryck av att skribenten saknar såväl kunskap som perspektiv. Det handlar om den svenska skogen, och ledarskribenten är mycket kritisk till att regeringen beslutat anslå pengar till en omfattande inventering av så kallade nyckelbiotoper.

”Det är inte dåligt i sig att förmedla kunskap om skyddsvärd natur”, skriver ledarskribenten. Helt rätt: Det är ju detta det handlar om, dvs. att hitta de värdefulla naturområdena innan de avverkas. Men efter denna lovvärda inledning går skribenten vilse i skogen och hävdar att hela äganderätten nu ifrågasätts. Anledningen är att det inte per automatik utgår någon ersättning till markägare när man påträffar en skyddsvärd nyckelbiotop. Ska det göra det, måste marken få ett mera formellt skydd – och det finns det inte pengar till.

Men varför är det då brist på pengar? Jo, för att ett antal borgerliga regeringar kraftigt skurit ned anslagen till naturvård. Framför allt gäller det alliansregeringarna 2006–2010 och 2010–2014, där centerpartiet hade både skogsbruk och naturvård på sitt bord. Den nuvarande regeringen har åter ökat anslagen, men vi ligger fortfarande långt under den nivå som krävs för att nå de mål om biologisk mångfald som beslutats.

Skog med höga naturvärden. Foto: Anders Wirdheim

När det gäller äganderätten berörs den inte alls av beslutet om nyckelbiotoper. Här handlar det snarare om att skribenten inte vill inse att äganderätt inte är detsamma som fri förfoganderätt när det gäller skogen i Sverige. Som markägare har man ett ansvar att följa både Miljöbalken (12 kap. 6§) och Skogsvårdslagen (SKSFS 2013:3). Dessa båda lagar ställer förhållandevis långtgående krav, bl.a. när det gäller att bevara värdefulla naturmiljöer.

I ett något längre perspektiv är det också viktigt att påpeka att samtliga partier redan för ca 20 år sedan ställde sig bakom ett antal utfästelser om att förlusterna av biologisk mångfald ska stoppas. Detta skulle ursprungligen ske senast till 2010, men när inte det målet kunde nås, flyttades det fram till 2020.

Men hur ska vi kunna stoppa förlusterna av biologisk mångfald om vi inte ens vet vad vi ska värna om? En landsomfattande inventering av nyckelbiotoper är ju tvärtom ett bra steg på vägen för att vi ska kunna närma oss målet. Den borgerliga politiken och retoriken är i dessa sammanhang fullständigt obegriplig. Än mer obegriplig blir den om vi sätter in frågan i ett globalt perspektiv.

När 193 länder i november 2010 i Nagoya i Japan kom överens om en handlingsplan för att skydda natur och viktiga resurser, tog den dåvarande svenske miljöministern Andreas Carlgren (C) åt sig en stor del av äran för att det till slut blev en överenskommelse. Denna innebär att 17 procent av ländernas landareal och 10 procent av havsarealen ska skyddas, samt att den skyddade arealen ska utgöras av ekologiskt representativa naturtyper och med stor betydelse för biologisk mångfald. Med Nagoya-överenskommelsen skulle världens länder kunna nå målet att hejda förlusterna av biologisk mångfald.

Men Andreas Carlgrens ansträngningar stannade på papperet, i alla fall i hans hemland. I den politik som alliansregeringarna därefter förde såg vi ingenting av Nagoya, och tankarna från överenskommelsen är också som bortblåsta när borgerliga politiker och skribenter idag kritiserar regeringsbeslut om naturvård, senast detta om nyckelbiotoper.

Foto: Anders Wirdheim

”Men varför är det på detta viset?” frågar säkert en rumpnisse under en stubbe ute i skogen. En del av svaret finns i ovan nämnda ledarartikel. Skribenten hävdar att naturvården inte verkar inse att ”nyckelbiotoperna finns därför att skogsägarna och det svenska skogsbruket är ansvarstagande”.

Visst har skogsägarna och skogsbruket blivit bättre, i alla fall om vi jämför med 1900-talets vulgära skogsbruk med jättehyggen, omfattande giftanvändning och bidrag till att dika och avverka värdefulla skogsområden (så kallade 5:3-skogar). Och visst finns det många inom skogsnäringen som verkligen brinner för naturens värden. Men att vi fortfarande har värdefull natur i det svenska skogslandskapet, beror i alldeles för hög grad på att skogsbruket inte hunnit dit ännu.

Foto: Anders Wirdheim

Påståendet om skogsbrukets ansvarstagande är som hämtat från LRF:s reklamfoldrar. Det svenska skogsbruket har levt under devisen ”frihet under ansvar”, och LRF hävdar att ”brukaren är den bästa naturvårdaren”. Men det har påfallande ofta varit mycket frihet och väldigt lite ansvar, och att brukaren är den bästa naturvårdaren är tyvärr ibland lika falskt som att bocken är den bästa trädgårdsmästaren. Det hör ju också till saken att allt mera av den svenska skogen ägs av personer som bor på annat håll och ofta ser sitt skogsinnehav enbart som en investering.

Retoriken i den pågående debatten om nyckelbiotoper färgas också av detta: Man ser äganderätten som fri förfoganderätt och vill avverka utan något ansvar för de naturvärden som kan finnas. LRF vill alltså inte ens ta reda på var dessa naturvärden finns. Allianspartierna hejar på, och inte nog med det: I de förslag som allianspartierna lagt fram, har man gång på gång velat skära kraftigt i anslagen till naturvård.

Det finns ett gammalt ordspråk som talar om att ”både äta kakan och ha den kvar”. I LRF:s och allianspartiernas värld säger man sig vilja ha kakan kvar, i detta fall den värdefulla naturen. Men det är enbart löst prat utan egentligt innehåll – när det kommer till verkligheten ska kakan ätas, dvs. skogen ska avverkas, och det ska göras innan någon upptäckt dess naturvärden.

Det vore betydligt mera renhårigt gentemot allmänhet respektive väljare om LRF och allianspartierna tydligt deklarerade att biologisk mångfald inte är något som de vill värna om. Det är ju faktiskt just det som deras politik går ut på.

Anders Wirdheim

Foto: Anders Wirdheim

Vi vinner inget med överdrifter

En samling med hela kullar av falkägg. Bilden är från Naturhistoriska riksmuseets samlingar,
men en stor del av museets ägg kommer från privata samlingar som donerats till museet.
Foto: Anders Wirdheim

I nästa vecka ska Uppdrag granskning i SVT ta upp problemet med äggsamlande. Det ska bli mycket intressant att se detta program, inte minst vilken infallsvinkel de väljer och hur de kommer att värdera problemet. Med årets mediarapportering i färskt minne, är jag rädd att det än en gång kan komma att handla om kraftiga överdrifter.

I början av juli i år togs två polska medborgare, en man och en kvinna, på bar gärning i Västerbottensfjällen när de grävde upp ovanliga växter. De misstänktes också vara ute efter fågelägg och det inträffade ledde till en, i dessa sammanhang, stor mediabevakning. En företrädare för polisen sa i radio att ett enda ägg kunde säljas för ”uppemot en miljon kronor” och att denna verksamhet ”handlar om miljonbelopp”. Lite senare i samma radioinslag berättade en ornitolog om att ett fjällabbsägg togs av äggtjuvar eftersom dessa hade ”en beställning på fjällabbsägg” och att ”alla arktiska arter är eftertraktade i övriga Europa”.

De som lyssnade på inslaget kunde lätt dra slutsatsen att även ett fjällabbsägg betalades med fantasisummor, men så är det inte alls. Först och främst är äggsamlarna ute efter hela kullar (i fjällabbens fall består kullen av två ägg), men detta är dessutom en art som vissa år förekommer talrikt i fjällkedjan och där ett ensamt ägg knappast kan ge annat än ”kaffepengar” i sammanhanget.

Just denna äggkull inbringade troligen en stor summa pengar när det begav sig.
Det är ägg från rosenmås, insamlade under den expedition 1905 i nordöstra Sibirien
när rosenmåsens dittills okända häckningsområde hittades.
Äggen finns numera i Naturhistoriska riksmuseets samlingar.
Foto: Anders Wirdheim

För att ge lite perspektiv på vilka summor det handlar om kan nämnas att det dyraste fågelägget som sålts under senare år var ett ägg av en elefantfågel. Elefantfåglarna levde på Madagaskar men utrotades av människan. Man tror idag att ön började befolkas på 700-talet och elefantfåglarna dog ut på 1500-talet. De hade mycket stora ägg som också användes som behållare av öns invånare. Detta är nog också skälet till att ett litet antal ägg bevarats till eftervärlden trots att fåglarna som lade äggen är försvunna sedan flera hundra år. De bevarade äggen är naturligtvis extremt eftertraktade av samlare, och betingar därför mycket höga värden. Ägget som såldes på auktion av Christies i London 2013 gick för motsvarande 650 000 kronor.

Ett annat exempel är självupplevt. Under 1990-talet var förhållandet mellan oss ornitologer och Svenska Jägareförbundet mycket ansträngt. Anledningen var att sommarjakten på morkulla förbjöds efter Sveriges inträde i EU. Detta var något som Sveriges Ornitologiska Förening arbetat för länge, med såväl biologiska som etiska argument. Hur som helst ledde våra skilda ståndpunkter till fnurror på tråden. I detta sammanhang råkade jag bjuda jägarna på vad som kan beskrivas som ett självmål. Vid ett tillfälle vidarebefordrade jag som redaktör uppgifter som jag fått inom föreningen. Dessa handlade om att jaktfalkar, lappugglor och andra hotade arter jagades i Sverige för att stoppas upp och säljas på kontinenten för summor på minst 50 000 kronor. Just då befann sig en man med kopplingar till Jägareförbundet i Tyskland. Han hade besökt en auktion där det bland annat bjöds ut just en uppstoppad jaktfalk och en uppstoppad lappuggla. Priserna hamnade på drygt 1000 tyska mark, motsvarande i runda svängar 5000 svenska kronor vid tillfället.

Jägaren i fråga använde därefter denna historia vid flera tillfällen för att misskreditera oss ornitologer och hävda att vi inte var trovärdiga – och jag fick lära mig den beska läxan att aldrig låta bli att kolla upp faktauppgifter, inte ens när de kommer från närliggande och annars vederhäftiga källor.

Det ska absolut inte förnekas att äggsamling är ett allvarligt problem än idag, men såvitt jag kan förstå, är det mycket begränsat. Under de senaste tio åren har två svenska grupper om vardera tre personer avslöjats. Polisen har gjort mycket omfattande utredningar, i det första fallet grävde dessutom den finska polisen vidare eftersom det fanns kopplingar till Finland. Man har gått igenom datorer, undersökt lönnrum, avslöjat systematisk omdatering av ägg och mycket mera. Men man har inte funnit några tydliga kopplingar till det som beskrivs som stora internationella ligor. Jag har själv gått igenom den första förundersökningen (som var på några tusen sidor), och enligt den har efterforskningarna inte ens lett till några andra aktiva svenska samlare.

Det ska inte heller förnekas att denna typ av kriminalitet är mycket omfattande i andra delar av världen och där ofta går hand i hand med annan olaglig handel (vapen, droger m.m.). Men där handlar det om elfenben, tigerskinn, noshörningshorn och andra produkter från djur som används inom bl.a. traditionell medicin och turistindustrin och som betingar helt andra värden.

Vi ska absolut ha ögon och öron öppna och inte tveka att anmäla om vi misstänker brott, men för vår trovärdighets skull tror jag att vi ska passa oss noga för överdrifter.

Det finns sannolikt flera stora privata samlingar kvar ute i landet,
och så länge  det är tillåtet att äga äldre samlingar, kommer det att finnas
kryphål för samlare som är aktiva idag. Bilden från Naturhistoriska riksmuseet.
Foto: Anders Wirdheim

Dessutom ska vi fortsätta att kräva att den svenska lagstiftningen förändras. Idag är det förbjudet att ta ägg i naturen, men det är tillåtet att inneha gamla äggsamlingar. Detta ger äggsamlarna ett kryphål genom att de omdaterar äggen: Ägg som är tagna under senare (förbjuden) tid dateras till en tid då äggsamling var tillåten. Att ändra lagstiftningen så att även innehav blir olagligt är något som BirdLife Sverige begärt av både den nuvarande och den förra regeringen, men detta har hittills varit resultatlöst.

Anders Wirdheim

Skyll inte på skarven!

”Mellanskarvarna har en förkärlek till abborre som byte vilket innebär att det är de som försvinner först. När abborrarna är borta försvinner även den viktiga predator i näringskedjan som reglerade antalet spigg i kantzonerna där abborrarna leker.”

Detta skriver ett antal företrädare för något som kallas Landbygdspartiet i olika lokaltidningar. Debattartikeln har så många faktafel att den egentligen borde förbigås med tystnad. Men det är inte bara Landbygdspartiet som nu klagar över skarven. Det är många fler som stämmer in i klagokören. På många håll piskas det upp rena hatstämningen mot denna fågelart, och därför kan det finnas anledning till kommentarer.

Skarvkoloni. Foto: Anders Wirdheim

Låt oss allra först konstatera att skarven är både generalist och opportunist i sitt födoval. Med generalist menas i detta fall att den äter i stort sett all sorts fisk, med opportunist att den äter de fiskarter som är lättast att komma åt vid varje enskilt tillfälle. Det är alltså inte alls konstigt att en forskningsrapport visat att skarvarna i en viss sjö främst ätit abborrar eller att en annan studie i ett kustområde visat att tånglake varit den vanligaste födan.

Det är också viktigt att slå fast att storskarv Phalacrocorax carbo carbo och mellanskarv Phalacrocorax carbo sinensis är två raser av en och samma art. Båda formerna har funnits i Sverige sedan lång tid. Den förstnämnda som övervintrare, den sistnämnda som häckfågel.

Mellanskarven utrotades i Sverige runt förra sekelskiftet (1800/1900). Därefter återkom den till Kalmarsund i slutet av 1940-talet och etablerade sig efter hand på ett par öar. Expansionen gick mycket långsamt de första årtiondena, men från 1980-talet fram till millennieskiftet var spridningen både snabb och omfattande. I början av 2000-talet uppskattades det svenska (häckande) beståndet till ca 43 600 par (2006).

Av allt att döma innebar det också toppen. Därefter har inte skarven ökat i antal utan snarare minskat något. Men eftersom Sverige är ett stort och avlångt land, finns det stora regionala skillnader. Arten har minskat i Skåne, Kalmarsund, Vänern och längs Upplands kust men fortsatt öka längs Norrlandskusten. Beståndet i Stockholms skärgård har hållit sig på en tämligen konstant nivå det senaste årtiondet. Samma gäller för Gotland.

Storskarv (mellanskarv) i häckningsdräkt. Foto: P-G Bentz/sturnus.se

Gotland är för övrigt intressant i sammanhanget. Där är konflikterna kring skarven små trots att nästan en fjärdedel av landets bestånd häckar runt ön (9083 par 2016). Även i Hjälmaren är konflikterna små, inte minst sedan det konstaterats att den för yrkes- och fritidsfisket kanske viktigaste arten i sjön, gösen, snarare ökat än minskat sedan skarven gjorde entré.

Det är väldigt många faktorer som påverkar miljötillståndet i våra sjöar och havsområden. Ett exempel kan hämtas från Stockholms skärgård, där en studie genomförd av SLU visat att ungefär hälften av småfiskens uppväxtområden (grunda vatten med rik bottenvegetation) försvunnit de senaste 50 åren som en följd av exploateringar för småbåtshamnar och marinor.

Miljöproblemen i våra sjöar, vattendrag och hav är så allvarliga och mångformiga att vi kommer att göra oss själva en betydande otjänst om vi låser fast oss i tron att vi får tillbaka abborren genom att skjuta bort skarvar. Skarven är som sagt en opportunist som äter den fisk som är mest lättillgänglig för tillfället. De studier som gjorts visar att detta i första hand inte gäller de matfiskar vi är intresserade av utan snarare fiskar som tånglake och mört, dvs. fiskarter som de allra flesta människor ratar. Dessutom kan skarven aldrig bli vanligare än vad dess bytesunderlag tillåter.

Anders Wirdheim

Alla kor är inte heliga

På en reklamtavla utanför vår mataffär finns en vacker bild med kor i ett försommarlandskap. Bilden har rubriken ”Utspring från Bregottfabriken”. Det är rena Sörgårdsidyllen, och reklammakaren har nog velat koppla till såväl studenternas aktuella utspringande som till alla de kosläpps-jippon som blivit så populära på senare år.

När jag stod där och betraktade reklamtavlan, kunde jag inte låta bli att tänka på en händelse strax norr om Halmstad den 28 maj i år. Då tog man första vallskörden på några stora åkrar och bakom slåtteraggregaten hängde inte mindre än 17 röda glador, 1 brun glada, 4 bruna kärrhökar och flera ormvråkar. Att dessa rovfåglar samlats just där var naturligtvis ingen tillfällighet. Ryktet om ett dukat matbord hade spridit sig snabbt.

Gladorna har dukat bord när gräset slås.
Foto: P-G Bentz/Sturnus.se

För att förse dagens stora mjölkkobesättningar med föda, odlas betydande arealer gräs- eller klövervall. En växande vall är en inbjudande miljö för flera fågelarter, till exempel sånglärkan. Lärkorna etablerar sig i området, och på våra breddgrader inleds häckningen någon vecka in i maj. När så den första vallskörden tas under andra halvan av maj, slås inte bara gräs och klöver utan även bon av lärkor och andra fåglar som häckar i vallen. Även harungar, rådjurskid och sorkar stryker med i betydande omfattning.

Nu invänder kanske någon att fåglarna gör ett nytt häckningsförsök. Ja, det stämmer, men resultatet blir lika dåligt nästa gång. På sydsvenska gårdar tas ofta fyra eller till och med fem vallskördar om året. Det innebär att intervallen mellan skördarna är så korta att ingen fågel hinner genomföra sin häckningscykel.

Nyslagen vall i slutet av maj.
Många fåglar söker sig till de inbjudande gräsmarkerna,
men inga hinner genomföra en häckningscykel innan nästa vallskörd ska tas.

Resultatet blir att fågelfaunan (liksom annat växt- och djurliv) efter hand utarmas kraftigt. Detta är särskilt påtagligt vid stora mjölkgårdar med intensiv drift. Vid en sådan gård har jag för Svensk Fågeltaxerings räkning inventerat en slinga på drygt 20 km sedan 1996 (dvs. i 22 år). Resultatet är nedslående: Antalet lärkor och andra ”jordbruksfåglar” har minskat både kraftigt och stadigt.

Betande kreatur är en förutsättning för att vi ska hålla landskapen öppna och för att vi ska behålla vissa artrika naturtyper. Men dessa miljövinster minskar i betydelse om alla kor finns på samma plats och särskilt om korna betar på gödslad åkermark och inte på ogödslade så kallade naturbetesmarker.

På den stora mjölkgården har man idag cirka 1400 mjölkkor. Tack vare avel, bättre foder och andra faktorer producerar dessa kor i genomsnitt minst dubbelt så mycket mjölk som korna gjorde på 1970-talet (då jag själv jobbade inom jordbrukssektorn). Då var det typiska halländska jordbruksföretaget ett familjejordbruk med cirka 20 mjölkkor, ett antal suggor för smågrisproduktion och varierad växtodling. För att producera lika mycket mjölk då som jättegården i detta exempel gör idag, hade det krävts 140 gårdar! Dessa var dessutom utspridda över landskapet och betesmarkerna utgjordes på många håll av naturbetesmarker.

Kornas betydelse för den biologiska mångfalden blir väldigt liten om alla kor finns på samma plats.

Storskaligheten leder dessutom till en biologisk utarmning även runt de stora gårdarna. Där blir landskapet allt mera enformigt eftersom snart sagt allt som kan påverka effektiviteten röjs bort. Längs min inventeringsrutt tar det sig uttryck i att det idag nästan helt saknas högre vegetation förutom vid märgelgravar (som är skyddade). I resten av området har buskar, träd och andra så kallade odlingshinder röjts bort. Det innebär också att livsmiljön för fåglar som näktergalar, sångare, finkar och flera andra fåglar idag är synnerligen begränsad. 

Denna bild är inte är unik för mitt inventeringsområde. Tvärtom gäller den för snart sagt alla riktigt stora mjölkgårdar i landet. Men det måste inte vara så här illa. Det finns metoder att berika den biologiska mångfalden även i intensivodlade jordbrukslandskap utan att det inkräktar menligt på produktionen eller kostar skjortan. Det som krävs är en vilja hos markägaren. Om den viljan saknas, tvingas vi tyvärr konstatera att alla kor inte är heliga och att Bregottfabriken är en medalj med en dyster baksida.

Anders Wirdheim