Skyll inte på skarven!

”Mellanskarvarna har en förkärlek till abborre som byte vilket innebär att det är de som försvinner först. När abborrarna är borta försvinner även den viktiga predator i näringskedjan som reglerade antalet spigg i kantzonerna där abborrarna leker.”

Detta skriver ett antal företrädare för något som kallas Landbygdspartiet i olika lokaltidningar. Debattartikeln har så många faktafel att den egentligen borde förbigås med tystnad. Men det är inte bara Landbygdspartiet som nu klagar över skarven. Det är många fler som stämmer in i klagokören. På många håll piskas det upp rena hatstämningen mot denna fågelart, och därför kan det finnas anledning till kommentarer.

Skarvkoloni. Foto: Anders Wirdheim

Låt oss allra först konstatera att skarven är både generalist och opportunist i sitt födoval. Med generalist menas i detta fall att den äter i stort sett all sorts fisk, med opportunist att den äter de fiskarter som är lättast att komma åt vid varje enskilt tillfälle. Det är alltså inte alls konstigt att en forskningsrapport visat att skarvarna i en viss sjö främst ätit abborrar eller att en annan studie i ett kustområde visat att tånglake varit den vanligaste födan.

Det är också viktigt att slå fast att storskarv Phalacrocorax carbo carbo och mellanskarv Phalacrocorax carbo sinensis är två raser av en och samma art. Båda formerna har funnits i Sverige sedan lång tid. Den förstnämnda som övervintrare, den sistnämnda som häckfågel.

Mellanskarven utrotades i Sverige runt förra sekelskiftet (1800/1900). Därefter återkom den till Kalmarsund i slutet av 1940-talet och etablerade sig efter hand på ett par öar. Expansionen gick mycket långsamt de första årtiondena, men från 1980-talet fram till millennieskiftet var spridningen både snabb och omfattande. I början av 2000-talet uppskattades det svenska (häckande) beståndet till ca 43 600 par (2006).

Av allt att döma innebar det också toppen. Därefter har inte skarven ökat i antal utan snarare minskat något. Men eftersom Sverige är ett stort och avlångt land, finns det stora regionala skillnader. Arten har minskat i Skåne, Kalmarsund, Vänern och längs Upplands kust men fortsatt öka längs Norrlandskusten. Beståndet i Stockholms skärgård har hållit sig på en tämligen konstant nivå det senaste årtiondet. Samma gäller för Gotland.

Storskarv (mellanskarv) i häckningsdräkt. Foto: P-G Bentz/sturnus.se

Gotland är för övrigt intressant i sammanhanget. Där är konflikterna kring skarven små trots att nästan en fjärdedel av landets bestånd häckar runt ön (9083 par 2016). Även i Hjälmaren är konflikterna små, inte minst sedan det konstaterats att den för yrkes- och fritidsfisket kanske viktigaste arten i sjön, gösen, snarare ökat än minskat sedan skarven gjorde entré.

Det är väldigt många faktorer som påverkar miljötillståndet i våra sjöar och havsområden. Ett exempel kan hämtas från Stockholms skärgård, där en studie genomförd av SLU visat att ungefär hälften av småfiskens uppväxtområden (grunda vatten med rik bottenvegetation) försvunnit de senaste 50 åren som en följd av exploateringar för småbåtshamnar och marinor.

Miljöproblemen i våra sjöar, vattendrag och hav är så allvarliga och mångformiga att vi kommer att göra oss själva en betydande otjänst om vi låser fast oss i tron att vi får tillbaka abborren genom att skjuta bort skarvar. Skarven är som sagt en opportunist som äter den fisk som är mest lättillgänglig för tillfället. De studier som gjorts visar att detta i första hand inte gäller de matfiskar vi är intresserade av utan snarare fiskar som tånglake och mört, dvs. fiskarter som de allra flesta människor ratar. Dessutom kan skarven aldrig bli vanligare än vad dess bytesunderlag tillåter.

Anders Wirdheim

Alla kor är inte heliga

På en reklamtavla utanför vår mataffär finns en vacker bild med kor i ett försommarlandskap. Bilden har rubriken ”Utspring från Bregottfabriken”. Det är rena Sörgårdsidyllen, och reklammakaren har nog velat koppla till såväl studenternas aktuella utspringande som till alla de kosläpps-jippon som blivit så populära på senare år.

När jag stod där och betraktade reklamtavlan, kunde jag inte låta bli att tänka på en händelse strax norr om Halmstad den 28 maj i år. Då tog man första vallskörden på några stora åkrar och bakom slåtteraggregaten hängde inte mindre än 17 röda glador, 1 brun glada, 4 bruna kärrhökar och flera ormvråkar. Att dessa rovfåglar samlats just där var naturligtvis ingen tillfällighet. Ryktet om ett dukat matbord hade spridit sig snabbt.

Gladorna har dukat bord när gräset slås.
Foto: P-G Bentz/Sturnus.se

För att förse dagens stora mjölkkobesättningar med föda, odlas betydande arealer gräs- eller klövervall. En växande vall är en inbjudande miljö för flera fågelarter, till exempel sånglärkan. Lärkorna etablerar sig i området, och på våra breddgrader inleds häckningen någon vecka in i maj. När så den första vallskörden tas under andra halvan av maj, slås inte bara gräs och klöver utan även bon av lärkor och andra fåglar som häckar i vallen. Även harungar, rådjurskid och sorkar stryker med i betydande omfattning.

Nu invänder kanske någon att fåglarna gör ett nytt häckningsförsök. Ja, det stämmer, men resultatet blir lika dåligt nästa gång. På sydsvenska gårdar tas ofta fyra eller till och med fem vallskördar om året. Det innebär att intervallen mellan skördarna är så korta att ingen fågel hinner genomföra sin häckningscykel.

Nyslagen vall i slutet av maj.
Många fåglar söker sig till de inbjudande gräsmarkerna,
men inga hinner genomföra en häckningscykel innan nästa vallskörd ska tas.

Resultatet blir att fågelfaunan (liksom annat växt- och djurliv) efter hand utarmas kraftigt. Detta är särskilt påtagligt vid stora mjölkgårdar med intensiv drift. Vid en sådan gård har jag för Svensk Fågeltaxerings räkning inventerat en slinga på drygt 20 km sedan 1996 (dvs. i 22 år). Resultatet är nedslående: Antalet lärkor och andra ”jordbruksfåglar” har minskat både kraftigt och stadigt.

Betande kreatur är en förutsättning för att vi ska hålla landskapen öppna och för att vi ska behålla vissa artrika naturtyper. Men dessa miljövinster minskar i betydelse om alla kor finns på samma plats och särskilt om korna betar på gödslad åkermark och inte på ogödslade så kallade naturbetesmarker.

På den stora mjölkgården har man idag cirka 1400 mjölkkor. Tack vare avel, bättre foder och andra faktorer producerar dessa kor i genomsnitt minst dubbelt så mycket mjölk som korna gjorde på 1970-talet (då jag själv jobbade inom jordbrukssektorn). Då var det typiska halländska jordbruksföretaget ett familjejordbruk med cirka 20 mjölkkor, ett antal suggor för smågrisproduktion och varierad växtodling. För att producera lika mycket mjölk då som jättegården i detta exempel gör idag, hade det krävts 140 gårdar! Dessa var dessutom utspridda över landskapet och betesmarkerna utgjordes på många håll av naturbetesmarker.

Kornas betydelse för den biologiska mångfalden blir väldigt liten om alla kor finns på samma plats.

Storskaligheten leder dessutom till en biologisk utarmning även runt de stora gårdarna. Där blir landskapet allt mera enformigt eftersom snart sagt allt som kan påverka effektiviteten röjs bort. Längs min inventeringsrutt tar det sig uttryck i att det idag nästan helt saknas högre vegetation förutom vid märgelgravar (som är skyddade). I resten av området har buskar, träd och andra så kallade odlingshinder röjts bort. Det innebär också att livsmiljön för fåglar som näktergalar, sångare, finkar och flera andra fåglar idag är synnerligen begränsad. 

Denna bild är inte är unik för mitt inventeringsområde. Tvärtom gäller den för snart sagt alla riktigt stora mjölkgårdar i landet. Men det måste inte vara så här illa. Det finns metoder att berika den biologiska mångfalden även i intensivodlade jordbrukslandskap utan att det inkräktar menligt på produktionen eller kostar skjortan. Det som krävs är en vilja hos markägaren. Om den viljan saknas, tvingas vi tyvärr konstatera att alla kor inte är heliga och att Bregottfabriken är en medalj med en dyster baksida.

Anders Wirdheim

Centerpartiets och LRF:s miljöbluff

Jag tar mig friheten att fotografera av och publicera LRF:s annons i ATL
eftersom den så tydligt visar hur lågt man värderar en rik natur.

Det är fullständigt obegripligt att Centerpartiet idag har störst förtroende i miljöfrågan. De personer som angett detta i opinionsundersökningar kan inte ha satt sig in i vad miljöfrågorna handlar om. Centerpartiet, och deras stödorganisation LRF, utgör istället ett mycket allvarligt hot mot en miljöpolitik värd namnet.

Centerpartiet agerar positivt för miljön endast när detta gynnar deras stödtrupper, till exempel lantbrukare och skogsägare, eller i frågor som är harmlösa. De går exempelvis i bräschen för elbilar till välbeställda och för större möjligheter att köra elbil. Men de sätter sig direkt på tvären när det gäller pengar till naturvård eller åtgärder som på ett eller annat vis kan tolkas som något negativt för skogsindustrin, lantbruket eller den svenska glesbygden.

Centerpartiet är därför inte, och har heller aldrig varit, alliansens så kallade ”gröna röst”. Partiet protesterar högljutt när det gäller frågor som införandet av flygskatt, förbud mot bly i jaktammunition, skatt på kadmiumhaltig handelsgödsel och kilometerskatt för lastbilar. Det finns många, många fler exempel, och bland annat vill partiet halvera anslagen till naturvården.

LRF, dvs. Lantbrukarnas Riksförbund, driver samma linje. I en annons i jordbrukstidningen ATL går två gubbar uppför en skogsbacke. Den ena säger att han ”sett en jättefin och ovanlig fågel” i sin skog. ”Vilken otur!”, svarar den andre. Bakom denna annons ligger naturligtvis LRF:s kampanj mot Artskyddsförordningen och organisationens ovilja att över huvud taget försöka hitta någon form av koncensus eller ens samarbete när det gäller naturvård och värnande om den biologiska mångfalden.

LRF, och för den delen även allianspartierna, är dock alldeles för fega att våga säga rakt ut att Sverige bör lämna de internationella konventioner vi anslutit oss till när det gäller att stoppa förlusterna av biologisk mångfald. Men skrapar man det minsta på ytan, får man antingen svaret att markägaren/brukaren själv är bäst på värnandet av djur och växtliv eller att den biologiska mångfalden måste stå tillbaka i kampen mot klimatförändringarna.

Båda påståendena är närmast absurda. En gång för länge sedan, när lantbruket skapade öppna skogar och betade hagar, blev resultatet en ökad biologisk mångfald. Men idag, med en extremt koncentrerad djurindustri, allt större åkerenheter med betydande användning av kemiska preparat och ett skogsbruk som fortfarande är inriktat på granåkrar och kalhyggesbruk, är läget ett helt annat. Idag fortsätter både jordbruket och skogsbruket att utarma den biologiska mångfalden.

När det gäller den brukade skogens förmåga att binda kol, och därmed motverka klimatförändringarna, har både skogsbruket, LRF och Centerpartiet länge hävdat att aktivt skogsbruk är mycket bättre för klimatet än naturskogar. Detta påstående har dock blivit starkt ifrågasatt, för att inte säga söndersmulat, av nyare forskning. Det mesta tyder istället på att aktivt skogsbruk av dagens modell snarare påskyndar än motverkar klimatförändringarna. Trots detta har allianspartierna med stöd av Sverigedemokraterna drivit fram en ny svensk position som syftar till att ”mycket ogenerat och med hjälp av siffertrixande, sätta skogsindustrins intressen framför klimatet”. Det sistnämnda citatet är hämtat från miljödebattören Magnus Nilsson (http://www.nilssonproduktion.se/om-skogslandskapets-roll-i-klimatpolitiken-eller-nej-denna-gang-ar-finlands-sak-inte-var/).

Om Centerpartiet och LRF över huvud taget har någon miljöpolitik idag så är det att denna ska ha så litet inflytande som möjligt i den svenska vardagen.

Anders Wirdheim

Blytunga argument mot bly i ammunition

Blyförgiftning är den kanske allvarligaste onaturliga dödsorsaken för kungsörnar i Sverige.
Foto: Anders Wirdheim

Centerpartiets Annie Lööf är den politiker som gått hem allra bäst i de svenska stugorna på sistone. Mycket av denna framgång kan nog förklaras med att moderaterna vacklat hit och dit och varit otydliga. Men Annie Lööf är också en retoriker som vet hur man kniper billiga poäng.

För drygt tre år sedan sa hon att hon vill ha ”Ett EU som jagar utsläpp men låter oss i Sverige jaga vargar”. Det gick naturligtvis hem i breda lager, men det var inte särskilt väl genomtänkt. Hade hon tänkt efter, skulle hon kanske kommit på att hennes parti gick i spetsen för att stoppa ett förbud mot bly i jaktammunition. Detta förbud fanns på den avgående socialdemokratiska regeringen agenda 2006, men så blev det inte utan den första alliansregeringen föll till föga för jägarnas protester och fortsatte att tillåta bly i jaktammunition.

Just denna spridning av bly i naturen är en av de mest omfattande när det gäller tungmetaller i svensk natur. Det är dessutom både ett fågelskyddsproblem och ett folkhälsoproblem. Flera undersökningar har visat att människor som äter mycket viltkött har förhöjda blyhalter i sina kroppar – i vissa fall kan det handla om farligt höga halter.

När det gäller fågelskyddet är det i första hand rovfåglar som drabbas av blyet. Och idag (19 april) kommer det en forskningsnyhet som ger mycket tungt stöd åt ett blyförbud. Så här skriver SLU i ett pressmeddelande:

”Det går blytungt för kungsörn i Jaktsverige. Anledningen är att kungsörnar som äter inälvor som lämnas kvar från jakten blir förgiftade om djuren skjutits med blyhaltig ammunition eller om örnarna äter skadeskjutna djur. Splitter från blykulor orsakar förgiftning, vilket försämrar örnarnas flygförmåga. Ett förbud mot blyammunition är troligen enda sättet att rädda örnarna. Detta är slutsatsen av en studie som har letts av forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i samarbete med bl a Naturhistoriska riksmuseet, Umeå universitet, Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) samt örnforskare i USA och som har publicerats i den vetenskapliga tidskriften Environmental Science & Technology.”

Det är verkligen hög tid att Sverige förbjuder bly i all form av jaktammunition. Det finns idag inga hållbara skäl att behålla blyet. Det skäl som jägarna främst anför är att många äldre vapen inte klarar annan ammunition än sådan med bly. Men det är inget skäl att behålla blyet. I samhället i övrigt har vi tvingats byta ut mängder med saker i takt med att miljöreglerna skärpts. Varför ska jakten vara undantagen?

Så, Annie Lööf, använd din nyvunna popularitet till att vissa att du menar allvar med ditt fagra tala om att jaga utsläpp och lägg ett förslag om att snarast möjligt förbjuda blyutsläpp i naturen genom jakt.

Är det någon egentlig skillnad på 13–1 och 13–3?

Kungsörnen omfattas av den statliga rovdjurspolitiken och är ofta föremål
för diskussioner i viltförvaltningsdelegationerna.
Foto: Anders Wirdheim

De svenska jägarna ser sig som en förfördelad grupp. Och ännu värre blir det nu när regeringen beslutat utöka de länsvisa så kallade viltförvaltningsdelegationerna med två platser – från 12–14 ledamöter till 14–16 framöver. De två nya platserna ska nämligen besättas av representanter för naturvård och naturturism.

”Det är snudd på provokation av regeringen” och ”Naturvården får nu dubbelt så stor makt som jägarna” är bara två av många riktigt sura kommentarer i jaktpressen.

Viltförvaltningsdelegationerna infördes av alliansregeringen 2009 för att flytta beslut om jakt närmare dem som berörs. Varje län har sin egen delegation och denna består av fem regionala politiker, som ska representera allmänheten, samt företrädare för mellan sex och åtta olika näringar eller intressen. Dessutom har polisen en plats.

Jag har suttit med som representant för den ideella naturvården i Hallands län sedan starten, och jag har även haft ansvaret för dessa frågor inom BirdLife Sverige, det vill säga landets ornitologiska förening. Det är ornitologerna som i samarbete med Naturskyddsföreningen och Rovdjursföreningen utser naturvårdens representant.

Det var också dessa tre organisationer som för mer än två år sedan skrev ett gemensamt brev till regeringen och begärde att en sedan länge utlovad utredning av hur delegationerna fungerar skulle genomföras. Den forskning som bedrivits, inte minst genom statsvetaren Simon Matti vid Luleå tekniska universitet, hade nämligen visat att de flesta viltförvaltningsdelegationerna i landet hade en mycket stark övervikt för jaktintresset. Omröstningar om rovdjur i dessa län har ofta slutat med 13–1 för jägarna. Naturvårdaren har stått helt ensam.

Varför har det då blivit så här? Den främsta förklaringen är att effektiv lobbying från jägarnas sida fått både politiska partier och olika näringar att utse jägare som sina representanter. Detta är särskilt tydligt i mellersta och norra Sverige men inte lika uttalat i söder. I delegationerna agerar dessa personer i egen sak och inte som representanter för allmänheten eller den näring de representerar. Detta är särskilt illa när det gäller politikerna. Om det ska skapas någon slags form av legitimitet, måste politikerna i delegationen representera sina väljare och inte enbart sig själva.

Från naturvårdens sida hade vi helst sett att systemet med viltförvaltningsdelegationer gjorts om från grunden. Men en sådan lösning verkar ha varit ett alltför stort steg att ta för regeringen som istället alltså förstärker naturvårdens ställning en aning.

Men i det stora hela kommer detta knappast att ändra någonting. Det är förvisso ingen större skillnad om en omröstning slutar 13–1 eller 13–3.

Anders Wirdheim