Centerpartiets och LRF:s miljöbluff

Jag tar mig friheten att fotografera av och publicera LRF:s annons i ATL
eftersom den så tydligt visar hur lågt man värderar en rik natur.

Det är fullständigt obegripligt att Centerpartiet idag har störst förtroende i miljöfrågan. De personer som angett detta i opinionsundersökningar kan inte ha satt sig in i vad miljöfrågorna handlar om. Centerpartiet, och deras stödorganisation LRF, utgör istället ett mycket allvarligt hot mot en miljöpolitik värd namnet.

Centerpartiet agerar positivt för miljön endast när detta gynnar deras stödtrupper, till exempel lantbrukare och skogsägare, eller i frågor som är harmlösa. De går exempelvis i bräschen för elbilar till välbeställda och för större möjligheter att köra elbil. Men de sätter sig direkt på tvären när det gäller pengar till naturvård eller åtgärder som på ett eller annat vis kan tolkas som något negativt för skogsindustrin, lantbruket eller den svenska glesbygden.

Centerpartiet är därför inte, och har heller aldrig varit, alliansens så kallade ”gröna röst”. Partiet protesterar högljutt när det gäller frågor som införandet av flygskatt, förbud mot bly i jaktammunition, skatt på kadmiumhaltig handelsgödsel och kilometerskatt för lastbilar. Det finns många, många fler exempel, och bland annat vill partiet halvera anslagen till naturvården.

LRF, dvs. Lantbrukarnas Riksförbund, driver samma linje. I en annons i jordbrukstidningen ATL går två gubbar uppför en skogsbacke. Den ena säger att han ”sett en jättefin och ovanlig fågel” i sin skog. ”Vilken otur!”, svarar den andre. Bakom denna annons ligger naturligtvis LRF:s kampanj mot Artskyddsförordningen och organisationens ovilja att över huvud taget försöka hitta någon form av koncensus eller ens samarbete när det gäller naturvård och värnande om den biologiska mångfalden.

LRF, och för den delen även allianspartierna, är dock alldeles för fega att våga säga rakt ut att Sverige bör lämna de internationella konventioner vi anslutit oss till när det gäller att stoppa förlusterna av biologisk mångfald. Men skrapar man det minsta på ytan, får man antingen svaret att markägaren/brukaren själv är bäst på värnandet av djur och växtliv eller att den biologiska mångfalden måste stå tillbaka i kampen mot klimatförändringarna.

Båda påståendena är närmast absurda. En gång för länge sedan, när lantbruket skapade öppna skogar och betade hagar, blev resultatet en ökad biologisk mångfald. Men idag, med en extremt koncentrerad djurindustri, allt större åkerenheter med betydande användning av kemiska preparat och ett skogsbruk som fortfarande är inriktat på granåkrar och kalhyggesbruk, är läget ett helt annat. Idag fortsätter både jordbruket och skogsbruket att utarma den biologiska mångfalden.

När det gäller den brukade skogens förmåga att binda kol, och därmed motverka klimatförändringarna, har både skogsbruket, LRF och Centerpartiet länge hävdat att aktivt skogsbruk är mycket bättre för klimatet än naturskogar. Detta påstående har dock blivit starkt ifrågasatt, för att inte säga söndersmulat, av nyare forskning. Det mesta tyder istället på att aktivt skogsbruk av dagens modell snarare påskyndar än motverkar klimatförändringarna. Trots detta har allianspartierna med stöd av Sverigedemokraterna drivit fram en ny svensk position som syftar till att ”mycket ogenerat och med hjälp av siffertrixande, sätta skogsindustrins intressen framför klimatet”. Det sistnämnda citatet är hämtat från miljödebattören Magnus Nilsson (http://www.nilssonproduktion.se/om-skogslandskapets-roll-i-klimatpolitiken-eller-nej-denna-gang-ar-finlands-sak-inte-var/).

Om Centerpartiet och LRF över huvud taget har någon miljöpolitik idag så är det att denna ska ha så litet inflytande som möjligt i den svenska vardagen.

Anders Wirdheim

Blytunga argument mot bly i ammunition

Blyförgiftning är den kanske allvarligaste onaturliga dödsorsaken för kungsörnar i Sverige.
Foto: Anders Wirdheim

Centerpartiets Annie Lööf är den politiker som gått hem allra bäst i de svenska stugorna på sistone. Mycket av denna framgång kan nog förklaras med att moderaterna vacklat hit och dit och varit otydliga. Men Annie Lööf är också en retoriker som vet hur man kniper billiga poäng.

För drygt tre år sedan sa hon att hon vill ha ”Ett EU som jagar utsläpp men låter oss i Sverige jaga vargar”. Det gick naturligtvis hem i breda lager, men det var inte särskilt väl genomtänkt. Hade hon tänkt efter, skulle hon kanske kommit på att hennes parti gick i spetsen för att stoppa ett förbud mot bly i jaktammunition. Detta förbud fanns på den avgående socialdemokratiska regeringen agenda 2006, men så blev det inte utan den första alliansregeringen föll till föga för jägarnas protester och fortsatte att tillåta bly i jaktammunition.

Just denna spridning av bly i naturen är en av de mest omfattande när det gäller tungmetaller i svensk natur. Det är dessutom både ett fågelskyddsproblem och ett folkhälsoproblem. Flera undersökningar har visat att människor som äter mycket viltkött har förhöjda blyhalter i sina kroppar – i vissa fall kan det handla om farligt höga halter.

När det gäller fågelskyddet är det i första hand rovfåglar som drabbas av blyet. Och idag (19 april) kommer det en forskningsnyhet som ger mycket tungt stöd åt ett blyförbud. Så här skriver SLU i ett pressmeddelande:

”Det går blytungt för kungsörn i Jaktsverige. Anledningen är att kungsörnar som äter inälvor som lämnas kvar från jakten blir förgiftade om djuren skjutits med blyhaltig ammunition eller om örnarna äter skadeskjutna djur. Splitter från blykulor orsakar förgiftning, vilket försämrar örnarnas flygförmåga. Ett förbud mot blyammunition är troligen enda sättet att rädda örnarna. Detta är slutsatsen av en studie som har letts av forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i samarbete med bl a Naturhistoriska riksmuseet, Umeå universitet, Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) samt örnforskare i USA och som har publicerats i den vetenskapliga tidskriften Environmental Science & Technology.”

Det är verkligen hög tid att Sverige förbjuder bly i all form av jaktammunition. Det finns idag inga hållbara skäl att behålla blyet. Det skäl som jägarna främst anför är att många äldre vapen inte klarar annan ammunition än sådan med bly. Men det är inget skäl att behålla blyet. I samhället i övrigt har vi tvingats byta ut mängder med saker i takt med att miljöreglerna skärpts. Varför ska jakten vara undantagen?

Så, Annie Lööf, använd din nyvunna popularitet till att vissa att du menar allvar med ditt fagra tala om att jaga utsläpp och lägg ett förslag om att snarast möjligt förbjuda blyutsläpp i naturen genom jakt.

Är det någon egentlig skillnad på 13–1 och 13–3?

Kungsörnen omfattas av den statliga rovdjurspolitiken och är ofta föremål
för diskussioner i viltförvaltningsdelegationerna.
Foto: Anders Wirdheim

De svenska jägarna ser sig som en förfördelad grupp. Och ännu värre blir det nu när regeringen beslutat utöka de länsvisa så kallade viltförvaltningsdelegationerna med två platser – från 12–14 ledamöter till 14–16 framöver. De två nya platserna ska nämligen besättas av representanter för naturvård och naturturism.

”Det är snudd på provokation av regeringen” och ”Naturvården får nu dubbelt så stor makt som jägarna” är bara två av många riktigt sura kommentarer i jaktpressen.

Viltförvaltningsdelegationerna infördes av alliansregeringen 2009 för att flytta beslut om jakt närmare dem som berörs. Varje län har sin egen delegation och denna består av fem regionala politiker, som ska representera allmänheten, samt företrädare för mellan sex och åtta olika näringar eller intressen. Dessutom har polisen en plats.

Jag har suttit med som representant för den ideella naturvården i Hallands län sedan starten, och jag har även haft ansvaret för dessa frågor inom BirdLife Sverige, det vill säga landets ornitologiska förening. Det är ornitologerna som i samarbete med Naturskyddsföreningen och Rovdjursföreningen utser naturvårdens representant.

Det var också dessa tre organisationer som för mer än två år sedan skrev ett gemensamt brev till regeringen och begärde att en sedan länge utlovad utredning av hur delegationerna fungerar skulle genomföras. Den forskning som bedrivits, inte minst genom statsvetaren Simon Matti vid Luleå tekniska universitet, hade nämligen visat att de flesta viltförvaltningsdelegationerna i landet hade en mycket stark övervikt för jaktintresset. Omröstningar om rovdjur i dessa län har ofta slutat med 13–1 för jägarna. Naturvårdaren har stått helt ensam.

Varför har det då blivit så här? Den främsta förklaringen är att effektiv lobbying från jägarnas sida fått både politiska partier och olika näringar att utse jägare som sina representanter. Detta är särskilt tydligt i mellersta och norra Sverige men inte lika uttalat i söder. I delegationerna agerar dessa personer i egen sak och inte som representanter för allmänheten eller den näring de representerar. Detta är särskilt illa när det gäller politikerna. Om det ska skapas någon slags form av legitimitet, måste politikerna i delegationen representera sina väljare och inte enbart sig själva.

Från naturvårdens sida hade vi helst sett att systemet med viltförvaltningsdelegationer gjorts om från grunden. Men en sådan lösning verkar ha varit ett alltför stort steg att ta för regeringen som istället alltså förstärker naturvårdens ställning en aning.

Men i det stora hela kommer detta knappast att ändra någonting. Det är förvisso ingen större skillnad om en omröstning slutar 13–1 eller 13–3.

Anders Wirdheim

Invasiva arter och handelshinder

Mink – en amerikansk art, införd till Europa för pälsens skull, är en invasiv art
som orsakar stor skada på fåglar och annat djurliv.
Foto: P-G Bentz/sturnus.se

Den 19 januari hölls ett möte på Naturvårdsverket. Det handlade om hur vi i Sverige ska genomföra EU:s förordning om invasiva arter. Med detta begrepp menas djur- och växtarter som inte hör hemma i ett land (eller annat område) men som gör skada där. Det handlar nästan alltid om arter som människan av en eller annan anledning tagit med sig och som sedan fått okontrollerad spridning.

För alla som sysslat med naturvård i Sverige på ett eller annat sätt finns det en art som man direkt får i tankarna när begreppet invasiva arter kommer på tal. Det är minken. Detta är en amerikansk art, införd till Europa för mer än 100 år sedan för sin päls skull. På många håll i landet byggdes det minkfarmer för att föda upp minkar. Ett centrum för verksamheten finns på Listerlandet i Blekinge. Där är flera minkfarmen fortfarande aktiva, medan verksamheten avvecklats på många andra håll i landet.

Minkfarmandet kan klandras av många olika skäl, men det allra största problemet med denna verksamhet har genom åren varit att minkar rymt eller släppts ut från farmerna. En från början liten andel av dessa minkar klarade av att etablera sig i den svenska naturen. Ättlingar till dessa har med åren anpassat sig och spridit sig så att minken numera är ett av de talrikaste mårddjuren i inte bara den svenska naturen utan i stora delar av Europa.

En följd av denna spridning är att minkarna kraftigt påverkat både fågelfauna och annat djurliv där de etablerat sig. För fåglarnas del är skadorna enorma. Det är egentligen enbart på öar som ligger så långt ut att inte minken kan simma dit som fåglarna klarat sig utan negativ påverkan. Men lokalt har minkarna nått även sådana platser genom att de oavsiktligt följt med båtar.

Man kan på mycket goda grunder hävda att fågelfaunan sett annorlunda ut längs hela den svenska kusten och även i många insjöar och vattendrag om det inte funnits mink idag. Ett exempel är Tylön som ligger vid Tylösand utanför Halmstad. Innan minken nådde dit fanns där en ganska stor koloni med tobisgrisslor. Denna koloni är idag helt utraderad – och liknande exempel finns på massor av andra platser i landet.

Men hur var det då med det där mötet på Naturvårdsverket. Beslutade man om kraftfulla åtgärder mot minken?

Nej, inte alls. Minken fanns inte ens med på agendan. Den finns inte heller på EU:s listor över invasiva arter. Det har Världshandelsorganisationen WTO satt stopp för. WTO anser att restriktioner för pälsindustrin innebär hinder för den fria handeln, och sådana hinder är för många det absolut fulaste som finns. Bakom WTO:s påtryckningar på EU ligger effektiv lobbying från den europeiska pälsindustrin, inte minst den danska. Denna industri vill inte riskera några som helst hinder för sin verksamhet, särskilt inte nu när efterfrågan på minkpälsar ökat kraftigt hos nyrika kineser och ryssar.

Detta säger en hel del om hur svårt det är att jobba med naturvård i Sverige och Europa idag: När det finns mäktiga ekonomiska intressen på andra sidan står vi oss slätt – även när det gäller ett så självklart problem som den amerikanska minken.

Anders Wirdheim

Tjädern och skogen

Tjädertupp. Foto: Tommie Fagerberg

För en tid sedan var jag ute och gick i ett skogsområde cirka två mil öster om Halmstad. Jag hoppades få se tjäder, men av det blev det intet. Däremot såg jag en hel del färsk spillning av tjäder, så den finns i området. Det är väldigt roligt eftersom den varit försvunnen i just den trakten i närmare 30 år.

Upplevelsen fick extra aktualitet när jag kom hem. I min mejlkorg låg nämligen ett brev från en skogsägare. Han hävdade att vi fågelskådare är ute i ogjort ärende när vi anklagar skogsbruket för att ta för lite hänsyn till naturens värden. ”Se på tjädern – den finns det 350 000 par av. Det visar ju den bok som ni själva gett ut”, skrev skogsägaren. Boken i fråga är Fåglarna i Sverige – antal och förekomst som BirdLife Sverige gav ut 2012 och som jag var redaktör för.

”Javisst, du har rätt när det gäller antalet”, svarade jag honom och fortsatte: ”Men det säger ju inget om hur det gått för tjädern under de senaste årtiondena. För 50 år sedan fanns det kanske 500 000 par eller en miljon? Det vet vi inte eftersom det inte gjordes några liknande noggranna beräkningar då.” Det vi däremot vet är att tjädern minskade mycket kraftigt i antal under andra halvan av 1900-talet, det vill säga när det vulgära kalhyggesbruket i skogen slog igenom med full kraft. Och tjädern var inte ensam om att drabbas så hårt – det gällde i stort sett alla fåglar som var anpassade till ett liv i skog. Det säger sig för övrigt självt att sopar man fullständigt rent över kvadratkilometer efter kvadratkilometer, så försvinner inte bara träden utan nästan allt annat liv.

Det sena 1900-talets skogspolitik gav råvara till en växande industri och bidrog i viss mån till ökat välstånd i landet. Men den innebar också en veritabel våldtäkt på naturen. De jättelika hyggena har jag redan nämnt, intensiv bekämpning med kemiska medel bidrog också liksom statsbidrag till skogsdikning och avverkning av skogar med dålig tillväxt, så kallade 5:3-skogar. Jag vill hävda att skogsbruket på grund av detta våldförande står i skuld till den svenska naturen.

Men av det märks inte mycket i dagens skogsdebatt. Istället skrämmer skogsindustrin, LRF och även ett par av allianspartierna upp både skogsägare och allmänhet med att hävda att äganderätten är hotad. Det dom syftar på är att Sverige, sent omsider, börjat implementera EU:s naturvårdsdirektiv i regelverket för svenskt skogsbruk. Detta har skogsbruket och myndigheterna haft lång tid på sig att göra, men från skogsbrukets sida har man stoppat huvudet i sanden och låtsats som ingenting. Man har kanske hoppats på att det därmed ska vara Business as usual.

Därför är det också ömkligt när LRF slår på stora trumman och hävdar att artskyddet i skogen lägger en död hand över skogsbruket och att äganderätten är hotad. Det är den inte alls. Att den mycket senkomna tillämpningen av artskyddet i skogen i några få fall lett till att markägare kommit i kläm är absolut inte de aktuella arternas eller ens naturvårdens fel. Istället måste skogsbruket, och inte minst LRF, rannsaka sig självt för sin strutsattityd.

Och vi från naturvårdssidan måste vända på debatten. Det är, som det heter over there, Pay-back-time. Skogsbruket står i en mycket stor skuld till den svenska naturen och därmed också det svenska folket.

Anders Wirdheim