Är det någon egentlig skillnad på 13–1 och 13–3?

Kungsörnen omfattas av den statliga rovdjurspolitiken och är ofta föremål
för diskussioner i viltförvaltningsdelegationerna.
Foto: Anders Wirdheim

De svenska jägarna ser sig som en förfördelad grupp. Och ännu värre blir det nu när regeringen beslutat utöka de länsvisa så kallade viltförvaltningsdelegationerna med två platser – från 12–14 ledamöter till 14–16 framöver. De två nya platserna ska nämligen besättas av representanter för naturvård och naturturism.

”Det är snudd på provokation av regeringen” och ”Naturvården får nu dubbelt så stor makt som jägarna” är bara två av många riktigt sura kommentarer i jaktpressen.

Viltförvaltningsdelegationerna infördes av alliansregeringen 2009 för att flytta beslut om jakt närmare dem som berörs. Varje län har sin egen delegation och denna består av fem regionala politiker, som ska representera allmänheten, samt företrädare för mellan sex och åtta olika näringar eller intressen. Dessutom har polisen en plats.

Jag har suttit med som representant för den ideella naturvården i Hallands län sedan starten, och jag har även haft ansvaret för dessa frågor inom BirdLife Sverige, det vill säga landets ornitologiska förening. Det är ornitologerna som i samarbete med Naturskyddsföreningen och Rovdjursföreningen utser naturvårdens representant.

Det var också dessa tre organisationer som för mer än två år sedan skrev ett gemensamt brev till regeringen och begärde att en sedan länge utlovad utredning av hur delegationerna fungerar skulle genomföras. Den forskning som bedrivits, inte minst genom statsvetaren Simon Matti vid Luleå tekniska universitet, hade nämligen visat att de flesta viltförvaltningsdelegationerna i landet hade en mycket stark övervikt för jaktintresset. Omröstningar om rovdjur i dessa län har ofta slutat med 13–1 för jägarna. Naturvårdaren har stått helt ensam.

Varför har det då blivit så här? Den främsta förklaringen är att effektiv lobbying från jägarnas sida fått både politiska partier och olika näringar att utse jägare som sina representanter. Detta är särskilt tydligt i mellersta och norra Sverige men inte lika uttalat i söder. I delegationerna agerar dessa personer i egen sak och inte som representanter för allmänheten eller den näring de representerar. Detta är särskilt illa när det gäller politikerna. Om det ska skapas någon slags form av legitimitet, måste politikerna i delegationen representera sina väljare och inte enbart sig själva.

Från naturvårdens sida hade vi helst sett att systemet med viltförvaltningsdelegationer gjorts om från grunden. Men en sådan lösning verkar ha varit ett alltför stort steg att ta för regeringen som istället alltså förstärker naturvårdens ställning en aning.

Men i det stora hela kommer detta knappast att ändra någonting. Det är förvisso ingen större skillnad om en omröstning slutar 13–1 eller 13–3.

Anders Wirdheim

Invasiva arter och handelshinder

Mink – en amerikansk art, införd till Europa för pälsens skull, är en invasiv art
som orsakar stor skada på fåglar och annat djurliv.
Foto: P-G Bentz/sturnus.se

Den 19 januari hölls ett möte på Naturvårdsverket. Det handlade om hur vi i Sverige ska genomföra EU:s förordning om invasiva arter. Med detta begrepp menas djur- och växtarter som inte hör hemma i ett land (eller annat område) men som gör skada där. Det handlar nästan alltid om arter som människan av en eller annan anledning tagit med sig och som sedan fått okontrollerad spridning.

För alla som sysslat med naturvård i Sverige på ett eller annat sätt finns det en art som man direkt får i tankarna när begreppet invasiva arter kommer på tal. Det är minken. Detta är en amerikansk art, införd till Europa för mer än 100 år sedan för sin päls skull. På många håll i landet byggdes det minkfarmer för att föda upp minkar. Ett centrum för verksamheten finns på Listerlandet i Blekinge. Där är flera minkfarmen fortfarande aktiva, medan verksamheten avvecklats på många andra håll i landet.

Minkfarmandet kan klandras av många olika skäl, men det allra största problemet med denna verksamhet har genom åren varit att minkar rymt eller släppts ut från farmerna. En från början liten andel av dessa minkar klarade av att etablera sig i den svenska naturen. Ättlingar till dessa har med åren anpassat sig och spridit sig så att minken numera är ett av de talrikaste mårddjuren i inte bara den svenska naturen utan i stora delar av Europa.

En följd av denna spridning är att minkarna kraftigt påverkat både fågelfauna och annat djurliv där de etablerat sig. För fåglarnas del är skadorna enorma. Det är egentligen enbart på öar som ligger så långt ut att inte minken kan simma dit som fåglarna klarat sig utan negativ påverkan. Men lokalt har minkarna nått även sådana platser genom att de oavsiktligt följt med båtar.

Man kan på mycket goda grunder hävda att fågelfaunan sett annorlunda ut längs hela den svenska kusten och även i många insjöar och vattendrag om det inte funnits mink idag. Ett exempel är Tylön som ligger vid Tylösand utanför Halmstad. Innan minken nådde dit fanns där en ganska stor koloni med tobisgrisslor. Denna koloni är idag helt utraderad – och liknande exempel finns på massor av andra platser i landet.

Men hur var det då med det där mötet på Naturvårdsverket. Beslutade man om kraftfulla åtgärder mot minken?

Nej, inte alls. Minken fanns inte ens med på agendan. Den finns inte heller på EU:s listor över invasiva arter. Det har Världshandelsorganisationen WTO satt stopp för. WTO anser att restriktioner för pälsindustrin innebär hinder för den fria handeln, och sådana hinder är för många det absolut fulaste som finns. Bakom WTO:s påtryckningar på EU ligger effektiv lobbying från den europeiska pälsindustrin, inte minst den danska. Denna industri vill inte riskera några som helst hinder för sin verksamhet, särskilt inte nu när efterfrågan på minkpälsar ökat kraftigt hos nyrika kineser och ryssar.

Detta säger en hel del om hur svårt det är att jobba med naturvård i Sverige och Europa idag: När det finns mäktiga ekonomiska intressen på andra sidan står vi oss slätt – även när det gäller ett så självklart problem som den amerikanska minken.

Anders Wirdheim

Tjädern och skogen

Tjädertupp. Foto: Tommie Fagerberg

För en tid sedan var jag ute och gick i ett skogsområde cirka två mil öster om Halmstad. Jag hoppades få se tjäder, men av det blev det intet. Däremot såg jag en hel del färsk spillning av tjäder, så den finns i området. Det är väldigt roligt eftersom den varit försvunnen i just den trakten i närmare 30 år.

Upplevelsen fick extra aktualitet när jag kom hem. I min mejlkorg låg nämligen ett brev från en skogsägare. Han hävdade att vi fågelskådare är ute i ogjort ärende när vi anklagar skogsbruket för att ta för lite hänsyn till naturens värden. ”Se på tjädern – den finns det 350 000 par av. Det visar ju den bok som ni själva gett ut”, skrev skogsägaren. Boken i fråga är Fåglarna i Sverige – antal och förekomst som BirdLife Sverige gav ut 2012 och som jag var redaktör för.

”Javisst, du har rätt när det gäller antalet”, svarade jag honom och fortsatte: ”Men det säger ju inget om hur det gått för tjädern under de senaste årtiondena. För 50 år sedan fanns det kanske 500 000 par eller en miljon? Det vet vi inte eftersom det inte gjordes några liknande noggranna beräkningar då.” Det vi däremot vet är att tjädern minskade mycket kraftigt i antal under andra halvan av 1900-talet, det vill säga när det vulgära kalhyggesbruket i skogen slog igenom med full kraft. Och tjädern var inte ensam om att drabbas så hårt – det gällde i stort sett alla fåglar som var anpassade till ett liv i skog. Det säger sig för övrigt självt att sopar man fullständigt rent över kvadratkilometer efter kvadratkilometer, så försvinner inte bara träden utan nästan allt annat liv.

Det sena 1900-talets skogspolitik gav råvara till en växande industri och bidrog i viss mån till ökat välstånd i landet. Men den innebar också en veritabel våldtäkt på naturen. De jättelika hyggena har jag redan nämnt, intensiv bekämpning med kemiska medel bidrog också liksom statsbidrag till skogsdikning och avverkning av skogar med dålig tillväxt, så kallade 5:3-skogar. Jag vill hävda att skogsbruket på grund av detta våldförande står i skuld till den svenska naturen.

Men av det märks inte mycket i dagens skogsdebatt. Istället skrämmer skogsindustrin, LRF och även ett par av allianspartierna upp både skogsägare och allmänhet med att hävda att äganderätten är hotad. Det dom syftar på är att Sverige, sent omsider, börjat implementera EU:s naturvårdsdirektiv i regelverket för svenskt skogsbruk. Detta har skogsbruket och myndigheterna haft lång tid på sig att göra, men från skogsbrukets sida har man stoppat huvudet i sanden och låtsats som ingenting. Man har kanske hoppats på att det därmed ska vara Business as usual.

Därför är det också ömkligt när LRF slår på stora trumman och hävdar att artskyddet i skogen lägger en död hand över skogsbruket och att äganderätten är hotad. Det är den inte alls. Att den mycket senkomna tillämpningen av artskyddet i skogen i några få fall lett till att markägare kommit i kläm är absolut inte de aktuella arternas eller ens naturvårdens fel. Istället måste skogsbruket, och inte minst LRF, rannsaka sig självt för sin strutsattityd.

Och vi från naturvårdssidan måste vända på debatten. Det är, som det heter over there, Pay-back-time. Skogsbruket står i en mycket stor skuld till den svenska naturen och därmed också det svenska folket.

Anders Wirdheim

F som i Fastighetsverket och Förfall

Tylön är en vacker ö på lite avstånd, men ute på ön är förfallet långt gånget.

I slutet av förra veckan besökte jag Tylön. Det är en liten nästan rund ö, cirka 600 meter i diameter, och den ligger utanför Tylösand väster om Halmstad. Ön var bemannad fyrplats under lång tid, men fyrplatsen avbemannades 1968 och fyren ersattes av en automatisk så kallad kasunfyr i havet. Innan dess hade det bott upp till fyra familjer och som mest cirka 30 personer på ön. En period hade fyrpersonalens barn till och med en egen bofast lärarinna.

Men det är alltså snart 50 år sedan fyrfolket försvann, och de senaste ca 15 åren har det inte bott någon alls på ön, inte ens tillfälliga sommargäster.

Tylön är också känd som en fågelö. På 1960- och 70-talen fanns här Sveriges största fiskmåskoloni med som mest drygt 5000 häckande par. På 1970-talet nådde också ejderpopulationen sin topp med 1001 ruvande ejderhonor. Den senaste inventeringen, som gjordes 2015, gav bara drygt 110 ejderhonor och inga fiskmåsar. Däremot fanns det 336 par gråtrut, 55 par silltrut och 18 par havstrut. Dessutom nykomlingar i form av sex par grågås och 20 par vitkindad gås.

Tylöns fågelfauna har alltså förändrats kraftigt genom det senaste århundradet, men det är inte det denna krönika ska handla om. Det är istället den förlamning som statliga myndigheter kan drabbas av – ibland på grund av sina egna regelverk.

Det gamla utedasset blåste omkull hösten 2015.
Till vänster skymtar den moderna latrinen som sattes in för några år sedan.
19 januari 2017.

Tylön är en ö stadd i förfall. De gamla fyrvaktarbostäderna, som borde vara ett kulturminne, är i ett uselt skick. Det som hänt med utedasset, i sen tid kompletterat med en modern latrin, kan sägas vara symptomatiskt. Det blåste omkull under stormen Gorm hösten 2015 och ligger fortfarande på ända. På boningshus och uthus flagnar färgen kraftigt och det känns som att det bara är en tidsfråga innan det blir riktigt allvarliga skador även där.

Anledningen till den ömkliga situationen är att Fastighetsverket, enligt uppgifter från verkets egna anställda, inte investerar i några renoveringar om man inte kan få hyresgäster som inom överskådlig tid kan betala tillbaka de investerade summorna. Några sådana har man inte hittat, trots att man letat i närmare tio år vid det här laget.

På en ö som Tylön, med byggnader i långt gånget förfall, kommer renoveringen att bli mycket kostsam. Det lär i sin tur innebära att eventuella arrendatorer eller hyresgäster måste var mycket penningstarka.

Det är inte enbart utedasset som är i ett uselt skick.
Även uthusen och själva fyrvaktarbostaden (i bakgrunden) är illa däran.
19 januari 2017.

Det faktum att det råder tillträdesförbud på större delen av ön hela häckningssäsongen, lär inte göra det lättare att hitta en penningstark hyresgäst. Jag har svårt att tro att någon är villig att betala större summor för att tillbringa dagar eller veckor på en ö med en ständig kakafoni av trutkackel och även en ganska påträngande stank av fågelträck. Fastighetsverket bör nog tänka om och söka sina hyresgäster i någon annan kundkategori.

Dessutom måste det ju ses som ett fattigdomsbevis att ett land som Sverige inte har råd att vårda sina kulturminnen utan kräver att skötseln av dessa ska gå med vinst.

Parallellt med förfallet av Tylöns byggnader kan även naturen på ön sägas ha förfallit. Rättare sagt är igenväxningen långt gången. De senaste tio åren har det hänt väldigt mycket, och till stora delar är detta nog negativt för fågellivet.

Men nu verkar äntligen en förändring vara på gång när det gäller öns natur, mycket tack vare länsstyrelsens naturvårdsenhet. I vår ska delar av ön brännas, och nästa höst kan det nog bli aktuellt med ganska omfattande röjningar. Det vore också bra om ön åter kunde få betesdjur. Det har funnits kreatur på ön under långa perioder tidigare – och dessa har snarare haft positiv än negativ effekt på fågellivet.

Tylön är mycket viktig för fågellivet på denna del av västkusten. Det är den enda lite större ön mellan Hallands väderö i söder och Balgö vid Varberg i norr. Det är också den enda platsen längs denna långa kuststräcka där fågellivet har förtur framför friluftsliv och exploatering.

Anders Wirdheim

Är en hund begravd på Södra Midsjöbanken?

I mitten av december förra året möttes ett regeringsbeslut av applåder från snart sagt alla aktörer inom den svenska naturvården. Regeringen meddelade nämligen då att man beslutat om flera nya Natura2000-områden till havs. Bland annat gällde det ett mycket stort havsområde söder om Öland och Gotland och ett annat område utanför nordöstra Skåne. Den kanske viktigaste orsaken till att områdena fick ett formellt skydd var tumlaren, men i motiveringen nämndes även sjöfåglar, närmare bestämt dykänder som lever på musslor. En av dessa är den internationellt rödlistade svärtan, en annan alfågeln.

Det var som sagt med glädje som beslutet togs emot, men frågan är om naturvårdarna lät sig luras av bländverket. En närmare titt på beslutet sår nämligen en del tvivel när det gäller två av områdena. I det ena fallet handlar det kanske enbart om bristande kommunikation mellan två länsstyrelser, men i det andra kan det ligga en hund begraven.

Söndagen 15 januari var en särdeles vacker vinterdag. Större delen av dagen tillbringade jag med att räkna sjöfåglar längs Laholmsbuktens stränder från Båstad i söder till Halmstad i norr. Två gånger om året, i mitten av september och i mitten av januari, räknas sjöfåglar längs stora delar av Europas kuster. Man kan se detta som en del av den internationella miljöövervakningen idag, och projektet har pågått i mer än 40 år.

När jag inledde räkningen befann jag mig i Båstads kommun och i Skåne län. Havet utanför hör till ett av de nya marina Natura2000-områdena. Denna dag var det, precis som det brukar vara, ganska ont om fågel på havet. Det är först när man kommer några kilometer norrut, in i Laholms kommun och Hallands län, som havet blir prickigt av fågel. Nu har inte detta något med kommun- eller länsindelning att göra, utan det handlar snarare om de biologiska förutsättningarna nere vid bottnarna. Uppenbarligen blir bottenförhållandena lite bättre en bit norrut i Laholmsbukten eftersom det är där som alla svärtor och sjöorrar håller till. Så har det varit så länge jag har följt fågellivet i bukten.

Det streckade området är det av regeringen beslutade Natura2000-området  utanför nordvästra Skåne.
De röda markeringarna visar var svärtorna och sjöorrarna nästan utan undantag finns.

Men märkligt nog upphör det marina Natura2000-området vid gränsen mellan Skånes och Hallands län. Det är alltså inte det för fåglarna viktigaste området som fått detta skydd, och man kan ju fråga sig varför? Jag vill nog tro att det handlar om bristande kunskap och bristande kommunikation på respektive mellan de berörda länsstyrelserna. Jag har svårt att tro att det kan finnas någon baktanke med att undanta den halländska delen av Laholmsbukten från skydd.

En baktanke kan det däremot finnas när det gäller det stora Natura2000-området i södra Östersjön. Som jag redan nämnt var det enbart positiva kommentarer till detta när beslutet blev offentligt i mitten av december. Men tittar man på kartan över det skyddade området visar det sig att Norra Midsjöbanken och Hoburgs bank ingår i det nya Natura2000-området, men det finns ett stort jack i den södra delen av det stora sammanhängande området. Det jacket utgörs av Södra Midsjöbanken – och det är där jag tror att den omtalade hunden kan ligga begraven.

Det nya stora Natura2000-området till havs söder om Gotland och Öland.
Lägg märke till det stora jacket i södra delen – just där Södra Midsjöbanken finns.

Just Södra Midsjöbanken har varit föremål för gigantiskt stora planer på en marin vindkraftsanläggning. Det är E-On som ligger bakom planerna, och det handlar om 300 vindkraftverk på en area av drygt 330 kvadratkilometer av detta grunda område. Men detta område är också ett av de allra viktigaste vinterområdena för alfågel. Precis som den tidigare nämnda svärtan är den alfågelpopulation som övervintrar i Östersjön internationellt rödlistad. Populationen har minskat markant i antal under de senaste årtiondena. Därför har vi från ornitologiskt håll mycket starkt motsatt oss planerna.

En mindre vindkraftsanläggning i Öresund. Den planerade anläggningen på Södra Midsjöbanken ska omfatta 300 vindkraftverk och täcka 330 kvadratkilometer.
Foto: P-G Bentz/sturnus.se

De grunda bankarna i södra Östersjön har oerhört stor betydelse för såväl alfågeln som flera andra sjöfågelarter. Faran med en stor vindkraftsanläggning på någon av dessa bankar är att många fågelarter så att säga blir utestängda från områdena. Studier som gjorts visar nämligen att flera arter undviker vindkraftverkens närhet – de tar sig inte närmare ett vindkraftverk än några hundra meter.

Det är svårt att se regeringsbeslutet på annat sätt än att man undantar Södra Midsjöbanken för att det finns andra planer än naturskydd för detta område. Det är mycket oroande!

Anders Wirdheim